Som jag ser det är den enda som inte tvekar emellanåt, fanatikern: den hänsynslöst övertygade som inte släpper in det minsta lilla tvivel eftersom det skulle rasera hela hans/hennes tankevärld.
Tvekan är sunt: det gör att vi stannar upp, funderar, känner in – en frisk ödmjukhet får ta plats. Men det finns en tvekan som tär, som gör att vi känner oss små och vingklippta.
För att komma undan rädslan att misslyckas och skammen över att andra skall bedöma oss negativt börjar vi med undvikandestrategin. Vi tackar nej eller hoppar av i sista stund när det är dags. Under ett kort ögonblick tar vi en lättnadens suck: ”puh – jag slapp undan” för att sedan irriterat anklaga oss själva för feghet. När nästa ”obekväma” tillfälle presenterar sig har vi ytterligare automatiserat undvikandet.
Det är normalt och supermänskligt att söka trygghet och kliva åt sidan inför det okända, men när det sker på bekostnad av en större livspuls blir det bara sorgligt. Det är inte sällan livet vill mer av oss än vi av det – backa inte i dessa lägen.
Det finns ingen mening att jämföra sig med andra: vi har alla olika psykologisk konstitution, livshistoria, strävan, längtan etc. Utgå därför från dig själv och tänk på att:
HANTERBARA UTMANINGAR FÅR DIG ATT VÄXA, DU UTVECKLAR MOD OCH LEENDET BLIR BREDARE.
Finns det något som du undviker och i så fall vad? Hur skulle det kännas om du antog utmaningen, erkände och t.o.m. omfamnade tvekan, men ändå agerade?
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
Jag undviker mycket. Inte bara jobbiga saker utan även annat. Men ibland tvingar jag mig till att ändå göra de jobbiga sakerna. För mig är det för tillfället väldigt jobbigt att umgås med människor eftersom jag har så mycket sorg inom mig, all ork går åt till att inte visa hur jag känner mig inombords och det tar så mycket energi. Idag umgicks jag några timmar med en bekant, det gick bra men nu är jag totalt slut.
Vad behöver du CJ? Vad behöver hända för att du skall känna dig mer hel? Varma tankar till dig.