”Jag kände en olustkänsla redan efter bara ett par veckor in i vårt förhållande, men jag tänkte att det bara var jag som hade en svacka. Nu har jag tappat bort mig själv.”
”Har aldrig känt mig så harmonisk och lycklig tillsammans med någon! Det är som om jag befinner mig i en helt annan värld. Och vi har varit tillsammans i mer än fyra år.”
Två ytterligheter! Två helt olika emotionella tillstånd i tvåsamheten.
Tidigt i livet fick vi lära oss att kämpa: göra bra ifrån oss inom våra fritidsintressen, sträva efter bra betyg i skolan, vara ”duktiga” och handlingskraftiga barn. Livet skulle belöna oss för vår starka vilja.
Men stark vilja är inte allt. Långt ifrån! Den garanterar inte välmående. Vi behöver även den goda viljan – omtänksamhet gentemot oss själva och andra. Men att tycka om sig själv fanns inte på skolschemat och det var inte någonting som alla föräldrar visste och visade vad det innebar. Så vi kopierade – även det som inte var hälsosamt! Eller så intog vi en motsatsposition till det som vi kände inte var bra. Men inte ens det skänkte oss lugn i sinnet.
Det finns ett enkelt och finstämt mätinstrument på tillståndet i ditt förhållande: du! Hur känner du dig tillsammans med din partner? Vem blir du tillsammans med mannen eller kvinnan som du är i relation till?
Men det finns ett problem: vi vet inte alltid vad vi känner eftersom livet rusar på. Under småtimmarna vaknar vi till med en oro i bröstkorgen. I tystnaden får tankarna utrymme och vi känner det som vardagsruset lyckas blockera. Nattmörkret kommunicerar, men alltför ofta slår vi bort och försöker förtränga när det återigen blivit dagsljus. Men känslan hänger sig kvar och så länge vi inte lyfter den genom samtal, och har någon som lyssnar, kommer melankoli att vara vår följeslagare.
Frågan är enkel: tycker du om den du är i ditt förhållande? Ler du? Känner du dig trygg? Är du älskad i både ord och handling? Kan du ge av din egen person? Inte ett givande som bygger på ett dränerande medberoende, utan ett givande som kommer från en djupare lust.
Det är en av grundpelarna i att vara människa – en hel sådan: att tycka om och respektera sig själv för den du är. Vår psykologiska värld skulpteras av våra nära relationer.
Michael Larsen – relationscoach
Jag tror jag blivit beroende av att läsa dina texter Michael…där jag befinner mig behöver jag dem…tack…
Jag mår bra med honom, det är mjukt, kärleksfullt, tryggt och mycket humor. Jag tycker om honom, den jag blir och oss. Vad jag kämpar med är att inte falla tillbaka i gamla mönster och vanor av vad som ”förväntas” av mig. Det här är en annan relation och jag får utrymme att vilja, tycka annorlunda och säga nej. Det betyder något vad jag vill. Vi kompromissar tillsammans, på lika villkor och med respekt. Men jag kommer på mig själv att analysera situationer och tänka utifrån hur jag är smidigast, minst jobbig och vad som kommer ge minst konsekvenser, trots att det är jag i en sedan länge avslutad relation. Hjulspåren är djupa och varje gång blir jag ledsen och besviken på mig själv för jag minns tiden det tog att hitta tillbaka igen. Och nu räknas mina ärliga åsikter, kanske tom förväntas det att jag ger uttryck för dem. Jag är åtminstone medveten och hittar mycket pepp och stöd härinne – tack!
Anna… det är som om det var mina ord du skrivit. Så klockrent du har skrivit précis så som jag upplever mina känslor och tankar. Jag är så van vid att trixa och fixa, analysera och anpassa… När man inte behöver det blir man ibland lite vilsen. Så ”skadad” man kan bli. Men som du skriver, är man bara medveten så blir det mycket lättare att förstå när man är lite ledsen och besviken på sig själv. 🙂
Sorgligt bara att det ska vara så svårt att ta in och implementera något så självklart.
Får den här personen mig att må bra och blomma ? Generositet?
Får den här personen mig att må dåligt och sloka ? Snålhet ? Angrepp?
Sen känner jag mig ändå känslokall och egoistisk för att jag ger mig själv företräde, prioriterar mitt eget välmående.
Det går lättare med kompisar,släkt och arbetsplatser, men traumabonding är med en dysfunktionell partner är
infernaliskt svårt att bryta.
Anna – jag känner så väl igen mig i hur du beskriver din tidigare relation och tårarna strömmar….
Det blev så tydligt hur mitt jag varit någon annan!!
Den som med sådan oerhört stark vilja anpassade mig för att hålla relationen vid liv! Visst log jag, visst skrattade jag, visst skojade jag i hans närhet – allt för att livet skulle kännas gott och han skulle tycka om mig.
En relation med kvantitet (20 år) istället för kvalitet…
Känner fortfarande att jag blir ”hon den andra” när jag träffar min före detta sedan 8 månader. Vill hålla honom glad och att han tycker om mig..
Med tanke på allt jag utstått och gått igenom med denna man så förstår jag inte mina känslor! Han har verkligen gjort mig så illa genom åren.
Jag vill verkligen vara ”jag” i en ny relation – hur ?…