Jag hör en kvinna i 75 års åldern berätta för en väninna: ”tänk att det är först nu, så här sent i livet som jag börjat tycka om mig själv. Tidigare genom åren handlade det om vad andra tyckte och tänkte. Varför slösade jag tiden på sådant?”
Hör dem som utan närmare reflektion svarar ja på frågan om de tycker om sig själva. Och dem som efter en stunds tvekan svarar nej.
Vi får tidigt lära oss att se människors lika värde. Att jämlikhet är någonting grundläggande. Och ändå är det så oerhört många som saknar självempati. Som offrar sig för omtänksamheten och godheten gentemot alla andra. Och samtidigt missar personen jag.
Ser även personligheterna som lever i en uppblåst illusion om sig själva (narcissister bl.a.) som förträffliga på alla plan. Oavsett på vilken ytterkant vi verkar, så är inget av lägena bra för en relation. Människor placerar sig själva i härskar eller tjänarroller. Det kan låta dramatiserat, men det är tyvärr så det kan se ut.
Så vad betyder det att verkligen tycka om sig själv? Eller t.om. älska sitt jag?
Något av det första som kommer till mig då jag smakar på frågeställningen är: självrespekt, gränser och vanor vi tycker om.
Respekterar du vanorna du lever genom dag efter dag? Respekterar du den du är i din relation? Eller som singel?
Gränser som ger frihet. Hur fria skulle vi vara i trafiken utan regler? Utan trafikljus och körfiler?
Jag ser mannen som dricker lite för mycket under julen. Som säger att han är livsnjutare och har koll på sig själv. Att det är hans val. Vet att hans barn inte håller med.
Vilka är de första tankarna som kommer till dig då du vaknar på morgonen? Vad säger du till dig själv? Vad gör du för att livet för dig och de som står dig nära, skall kännas skönt och tryggt? Inspirerande?
Vi behöver vara uppmärksamma på vad vi säger till oss själva i tankarna, eftersom de skapar verkligheter. Liksom handlingarna som genererar känslor.
Vad kan du göra idag, som gör att du kan känna kärlek (inte detsamma som självupptagenhet) till kvinnan/mannen som följer dig varje dag genom livet? Hon/han som du aldrig kan skilja dig ifrån.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Vilken tankeställare…jag sysslar med självmobbning varje morgon…och tycker om andra människor mycket mer än mig själv….Behöver absolut ta illa självrespekt och sunda gränser. Tack.
Som du säkert redan vet: att se det som ÄR, är första steget mot en positiv förändring. Önskar dig en fin dag Catrin.
Jag går med dåligt samvete hela tiden…uppfostrad att ge men inget vänta åter…är 48 år o börjar tycka att jag har oxå rätt att få vara lycklig o att andra ska värdesätta mig med!
Jag har tom sagt att jag efter år av nedlåtande ,surigheten,skuld sagt att jag vill skiljas ..
Maken har nu fått upp ögonen att jag menar allvar o anstränger sig kopiöst o gör o säger allt jag önskat mig i alla år.
Nu är jag förvirrad och hänger inte med…hur ska jag lägga om känslorna? Jag hade bestämt mig att inte leva ensam i tvåsamheten mer….vet inte ens om jag älskar honom utan känner skuld! Att jag inte känner som han…eller är han bara rädd o när allt är tryggt igen så blir han som förr…dömande o avståndstagande…?
En hel del människor vaknar till när det är skarpt läge. Tiden kommer att visa om förändringen är genuint menad. Varma hälsningar till dig Eva.
Att det ska vara så svårt att tycka om sig själv!
Efter 14 år vaknade respekten för mig själv. Jag klev ut ur dramat som jag hela tiden trodde att det var jag som skapade. Jag vaknade till liv efter att ha gjort allt jag förmådde för att hålla ihop äktenskapet. Jag vaknade genom att rasa rakt ner i en depression pga utmattning och kompromissande om mig själv och mitt jag. Jag visste ingenting. Allt var hemskt och jag kunde inte tänka en rak tanke. Jag ville inte leva längre. Men jag ville inte överge mina barn. Som tur var fick jag bra hjälp fort. Och ett visste jag när jag började tillfriskna – Jag vill inte hit igen! Så jag fick inse att jag var tvungen att se på mitt liv och mig själv och vad som inte fungerade. Det blev en skilsmässa. För vårt förhållande var kasst. Jag insåg att mina föreställningar och vad jag trodde fanns mellan oss inte var sant. Det var illusioner som jag fortsatte leva med för att inte se sanningen i vitögat.
Skilsmässan var hemsk.
Idag lever jag själv och har mina barn halvtid. Det är jobbigt för barnen. Men jag lever och jag lever för mig och jag jobbar på att älska mig själv. Och jag finns där för mina barn, jag orkar ge dem kärlek. Det viktigaste är att lära mina barn att de är underbara och värdefulla för att de är just precis den de är. Barn gör inte det man säger till dem. De gör som man själv gör.
Tack för att du delar med dig Hanna. Vilka kliv tagit! Jag är säker på att många kan relatera till din berättelse. God fortsättning till dig.
Tack Hanna för att du delar med dig! Och det är verkligen så att barn gör som man själv gör. Och jag vill ju att min son ska älska sig själv och veta att han är hel, värdefull och meningsfull precis som han är. Alltså räcker det inte med att jag tycker och tänker allt detta om honom, jag behöver tycka och tänka detta om mig själv också. För det är så jag skapar hans bild av hur det ska vara.
Tack för att du påminner mig att jag behöver älska mig själv och sätta sunda gränser även för att kunna ge min son det bästa, som ju är min högsta prioritet.
Jag har för övrigt också levt med en mängd föreställningar om vad som fanns mellan min och exmaken, som inte alls var sant. Jag är inte där ännu att jag har kommit ur hans makt över mig. Vi är separerade sedan sju månader och på väg mot slutlig skilsmässa, men fortfarande märker jag att jag blir rädd när han hotar med att att jag förstör vår framtida ”relation” genom att göra si och så.
Jag märker att jag låter honom definiera gränserna för vår ”relation” fortfarande, och att jag inte ens tänker att även han borde vara rädd om vår framtida ”relation” eftersom han också har allt att förlora på om det inåt fungerar kring vårt barn. Men jag är så van att det är jag som ska fixa och greja så att relationen är bra. Så är den inte det är det mitt fel.
Herregud, vilken resa detta är!
Idag sätter du fingret på det som nästan är viktigast av allt, men ack så svårt. När jag började fundera över detta insåg jag att jag till och med när jag säger att jag är bra så måste jag ha en massa förklaringar, som att jag är en bra mamma för att jag är så engagerad i föräldraskapet osv. Jag har fortfarande enormt svårt att säga bara att jag är bra. Punkt.
Tänker att vi är många som liksom jag växte upp i en miljö där vi bara värderades efter vad vi gjorde för andra, för att vi styrde upp familjen redan som barn, men där ingen älskade just oss för oss själva, utan för det vi gav dem.
Och så tänker jag att vi är fler som jag som valt partners som ”hjälper” oss att upprepa vår barndom om och om igen. Och när vi, liksom jag, till slut börjar protestera och säga att ”jag vill också bli älskad för mig, jag vill också få tillbaka”, så kommer motargumenten ”jag kan inte hjälpa att jag inte kan ge lika mycket som du”, ”du är för krävande”, ”du tjatar, bråkar och gnatar för mycket”.
Och till slut sätter det sig. Jag är för mycket. Jag är fel. Ingen kan stå ut med mig. Ingen kan älska mig för mig.
Och vi kan vara strålande på jobbet. Goda vänner. Men när det kommer till nära relationer brister det. Då finns ingen tro på något värde. Och tyvärr låter jag exmaken bekräfta mig på detta sättet fortfarande. Det spelar liksom ingen roll hur mycket jag kompromissar med honom, säger att saker var mitt fel, vår ”relation” bygger på att jag alltid ska vara den som tar det första ”vuxna” steget.
Så det är dags. 2016 ska bli året då jag till slut börjar tycka om mig själv. Tänka bra tankar om mig själv. Handla väl mot mig själv.
För jag är bra. Punkt.
Tänkvärd reflekterande text. Önskar dig ett fint 2016 för det är du värd.
Jag känner så väl igen det du skriver att det är du som oftast tar det första vuxna steget. Minns ( ja minns många uttalanden), men minns bland annat ett uttalande från min partner. Vi hade varit ifrån varandra i tre-fyra veckor. Jag börjar känna saknaden och tar kontakt. Ja sen sitter jag där vid hans köksbord och vi pratar om vår relation, vilket vi gjort tusen gånger tidigare. Han säger, ja jag tror det kan fungera mellan oss om du inte har ngn kontakt med dina barn (tonåringar) när det är vår vecka. Annarsk kan jag välja någon som är yngre och inte har några barn. Hallå!!! Där skulle jag bara tackat för mig. Men näää… Ja jag hade ju kontakt med mina barn ändå, men det kändes som att jag smusslade med meddelandena och var noga med att ringa från mitt jobb osv. MEN hur dumt var inte detta???
Jag vet flera gånger när vi bråkat, och han hela tiden säger, ”vi ska nog inte ha ngn relation”, ” du behöver inte komma hit” osv. Så på ngt sätt fiskar jag in honom igen. Vad slutar det med? Jo att det blir bra igen och att han till slut ber om förlåtelse. Men han sa ju så för att han var arg, men lovar att inte säga så igen.
Jag fick en örfil på krogen för att jag höll med hans kompis. Hans kompis fick också en örfil. Men???
Jag tycker ändå inte att jag inte tycker om mig själv, men jag har nog varit välidgt otydlig med mina gränser inför denna man. Eller det är bara ett maktspel mellan oss?
Jag hade gjort mitt val, att lämna för gott. Men nu i lördags hörde han av sig och han e så underbar. Har så goda tankar om hur bra vårt förhållande kan bli bara vi ägnar oss åt varandra. Nu sitter jag på jobb och känner bara att kriget inom mig är tillbaka.
Jag vill inte mer. Det var en parantes i helgen. Jättemysigt och passionen finns ju där, vilket den alltid gjort. Känns som att jag nu lurar honom. Vi hade det ju jättemysigt men jag tror inte vi kan lösa alla knutar. Jag vill inte… Känner mig nu som en hemsk människa.
Hej Vilsen!
Efter allt som han har sagt och gjort mot dig så är det han som ska känna sig som en hemsk människa. Inte du.
Det är nog som du säger, ni kan inte lösa alla knutar, för annars hade ni nog gjort det för länge sen.
Man kan ha känslor kvar och känna passionen, men allt annat måste oxå funka.
Det är som du säger en varningsklocka när han inte vill att du ska ha kontakt med dina tonåringar.
Det är bra att du inte har gått med på det, men man ska inte behöva smyga med det. Barnen måste alltid gå i första hand.
Som du känner idag är väl ett bevis på att du håller på att släppa honom.
Du är på väg åt rätt håll.
Håll i den känslan. Du förtjänar något mkt bättre. 🙂
Kram
Vilsen…du är ingen hemsk människa. Inte i mina ögon iaf. Det är lätt att förstå att du är splittrad. Du beskriver det ju så bra. Du vet nog vad du behöver göra, vad som är bäst för dig. Jag tycker att det står i din egen text…även om känslorna drar dig mot honom. Kram
Ibland eller ganska ofta med dina texter så går de rakt in i hjärtat..
Jag tror på ett sätt att jag är singel just för att jag tycker om mig själv och har självrespekt nog att inte vara ihop med någon som det inte känns rätt med. Å andra sidan vet jag att det inte stämmer heller, eftersom jag ofta ger för mycket till män som inte är intresserade eller upptagna eller allmänt bara egoistiska. Att jag liksom ger för att jag vill ge, för att det känns skönt. Men samtidigt förstår jag det destruktiva i att ge bort det finaste av mig till någon som inte vill eller kan ta emot och vill och kan ge tillbaka. Det är ju ett tecken på dålig självrespekt hos mig. Å samtidigt vet jag inte vad jag ska göra med mig själv om jag ska hålla tillbaka hela tiden, när jag har så mycket som jag vill ge till människor jag tycker är fina och som jag känner värme för. Mina känslor vill få komma ut…men jag vet mycket väl att rätt mottagare inte står framför mig ännu.
Igår var första gången på massor av månader som jag skrattade hjärtligt! Snöbollskrig med mina små hjärtan, kände mig fri och det bästa av allt: jag kände att jag är tillräcklig, jag är värd att vara glad!
Tack för dina ord på vägen Michael!
Viktigt ämne. Intressant att läsa hur andra tänker kring detta. Ser att vi är många som har svårt att tycka om oss själva fullt ut.
Jag har svårt att tycka om mig själv helt och hållet. Finner ofta en massa fel på mig själv, både utseendemässigt och hur jag är som person. Har stor förståelse för andra, försöker göra så gott jag kan för att finnas för andra och ge av mig själv, Men tycker ändå aldrig att jag ger tillräckligt mycket. Tror att det handlar om att jag så gärna vill vara till lags för att bli omtyckt. Inser samtidigt att det är lite löjligt, jag är 48 år och borde kunna respektera mig själv. Känns pinsamt att erkänna men trots mina 48 år så känner jag mig ofta som en liten rädd flicka som inte vågar säga ifrån…
Jag kommer så väl ihåg den där eftermiddagen för ngr år sedan. Jag satt i köket och drack kaffe, såg mig själv i fönstret, satt och stirrade länge. När jag bara slogs av en tanke Jag älskar mig. Jag blev överväldigad hade aldrig tänkt så förut och tårarna trillade ner för kinderna. Det är inte alltid lätt att leva upp till det. När det är som svårast kan jag känna den känslan igen. Kram till alla som kämpar.
Nej det gör jag inte. Och det blev ännu mindre när jag blev lämnad för 1 år sen.
Varför ska jag tycka om mig själv om ingen annan gör det??
Finns inget att älska med mig uppenbarligen eftersom jag blev lämnad.
Nej så känner jag också…
Han lämnade mig för att han inte orkade vara kvar i vårt förhållande…
Men jag ville och orkade – för mig fanns det inte på världskartan att separera…
En månad efter att jag flyttat ut flyttade en annan kvinna in…
drygt 1 vecka efter att han lämnade mig träffade han sitt livs kärlek som han uttrycker sig om henne. Dem verkar lyckliga medans jag inte ens har kommit över honom än
Ja, eller så vänder du på det Anette. Börja med att vara någon du själv tycker om. Det är nog det viktigaste för oss alla. Att leva ett liv utan kärlek till sig själv måste vara det största sveket mot sig själv. Då tror jag att alla andra relationer är dömda att misslyckas. Tänk på hur beroende du gör dig själv av vad andra tycker, tänker, känner och vill. Ett ständigt offer. Allt börjar hos dig själv och i relationen till dig själv. Precis som för mig och alla andra. Det kanske inte är lätt, men det är ju det enda sättet om man vill leva ett gott liv. Kram
Jag har för mycket brister för att jag ska kunna tycka om mig själv.
Jag har aldrig tyckt om mig själv men jag har haft några långa relationer.
Jag tror att jag hade brytt mig mycket om vad folk tycker om mig fast jag hade tyckt om mig själv.
Alla har vi brister, men det går att tycka om sig själv ändå. Det kan kräva ganska mycket övning, men det går att lära sig!
Jag tycker mycket bättre om mig själv nu än vad jag gjorde för ett år sen, så jag vet. Jag har medvetet jobbat för det, att acceptera mig själv som jag är, med min brister! Att tänka snälla och förlåtande tankar istället för att kritisera mig själv och säga till mig att jag inte duger. Det är så befriande att känna att ju mer jag accepterar mig själv och bekräftar mig själv, ju mindre betydelse får andra människors åsikter.