Hör du också människor prata om vad de finner attraktivt i andra? Vad som gör att en person utstrålar det där speciella. Som får oss att trivas i någons sällskap (eller inte ens vill vara utan dem alltför länge).
Är det attraktionsjakt jag pratar om? Leveranser av välretuscherade ytor?
För mig är utseendet, titlar, framgångsCV:n, social smidighet etc. totalt ointressant i jämförelse med elden en person bär med sig i hjärtat. Jag lägger inga värderingar eller tycker att det är minsta fel i att dras till det materiella. Eller att sträva mot framgång. Det handlar om inställningen och hur vi bemöter andra på vägen. Liksom i hur hög grad vi är beroende av ”tillbehören.”
Men framförallt strömmar det ut från på hur vi ser på jaget. Vår egen person och hur bra vänner vi är till oss själva. En person som vill sig själv väl utstrålar förtroende. Inte på det självupptagna och narcissistiska sättet, utan för att hon eller han känner det genuina djupet på insidan. Det är sådant som oundvikligen lyser i ögonen.
Vad i ditt liv behöver du skala bort för att kunna se ditt ”högre” jag? Det som finns kvar även om det mesta skulle gå förlorat. Som gör att du tycker om och kan vila i sällskapet du…
Abdikera aldrig från tronen inombords.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Tydligen finns det inget attraktivt hos mig eftersom jag inte är värd att stanna hos.
Jag ser inte vidare bra ut, är arbetslös, har småbarn, dåligt psykiskt mående.
Jag har liksom inget att komma med. 🙁
du lever, alltså finns du och om inte det är nog, så har du barn, du är genom dem evigt på jorden! ngt att tänka på när allt är mörkt…. 😉
Frågan är om jag lever….
Jag älskar min dotter överallt annat.
Snälla Anette att ha småbarn är stort, jag önskar att mitt liv hade varit annorlunda och att jag hade haft förmånen att få några barn, nu har det inte blivit så vilket jag sörjer ganska mycket och nu är det snart för sent för mig. Har ett stort hjärta som har plats för andras barn och jag ser det som attraktivt med barn, det visar på att man kan ta ansvar osv. Tror dock inte att det är en egenskap som någon man uppskattar, den senaste som jag föll för valde ju en kvinna som inte uppskattar eller gillar hans fyra barn och då är hon faktiskt lärare till yrket.
Jo jag är självklart stolt över att ha min dotter
Ledsen för din skull att du inte har några barn.
Rart av dig att vara ledsen för min skull, omtänksamt av dig. Det viktiga är att du inser att du är värdefull och alldeles unik och världsbäst på att vara du. Visst är arbete bra ha men det är så mycket annat som är viktigt och beskriver hur man är som människa. Du kommer ju inte vara arbetslös hela livet, det är bara så just nu. På samma sätt kan ju jag som har arbete bli arbetslös imorgon. Förändring är sker hela tiden, det är det enda säkra i tillvaron.
Jag är omtänksam.
Vet inte hur jag ska kunna inse det när jag bara blir lämnad. Då känns det som att det måste vara något fel på mig.
Hej Anette81!
Börja med att släppa in det positiva tänkandet i ditt liv. Skriv ner 5 positiva saker om dig själv, varje dag. Försök att se det positiva i allt, men speciellt hos dig själv. Det är svårt i början men det går! Öva på detta VARJE dag!
Jag var ensamstående 4-barns mamma i 6 år. Har jobbat med att hitta mig och älska mig själv sedan dess.
Du är en fin och fantastisk person, du måste bara inse det!
Jo men klarar inte av att tänka positivt.
Har försökt men verkar omöjligt.
5 positiva saker om mig själv blir inte lätt, tycker inte om något med mig själv 🙁
Ingen annan heller tydligen.
Ingen annan verkar tycka att jag är en fin och fantastisk person, så varför ska jag då tycka det? 🙁
Anette 81 – jag läser dina kommentarer. Jag säger det direkt: du behöver hitta någon att prata med så att du kan hitta ditt självvärde.
Jag har ju en psykolog men tiderna till henne är långt mellan gångerna.
Hej, Anette 81.
Jag är långt ifrån expert på relationer, är dumpad sedan 2 år för att jag både var för mycket av saker och för lite av annat. Fick sista året (-n) mest höra vad som inte var bra med mig eller relationen. Allt som sas blev en sanning för mig. Då jag var så inte bra i hans ögon blev jag det i mina ögon. Min lösning för att hantera allt jag kände var att dels stänga av mina känslor (både positiva och negativa) och sedan behandla mig på alla de sämsta sätt jag kunde komma på. Ätstörningar och motion körde kroppen i botten.
För 2 år sedan började jag i samtalsterapi, på mitt eget initiativ. Då var jag less på att leva som jag gjorde, less på att höra mina egna tankar om mig själv, värdera mig själv utifrån det som mitt ex hade sagt och tyckte. Jag hade inget liv som innebar att jag levde.
Jag är inte alls framme än, det är det svåraste jag gjort men också det bästa. Jag har jättesvårt att skriva eller säga positiva saker om mig själv, även om jag kan känna det ibland.
En positiv sak kan jag säga om mig – att jag ville ge mig en förändring, jag ville inte längre fortsätta ha det som det var.
Du har barn, det har inte jag. Oavsett det är du också absolut värd att ge dig själv chansen till en förändring. Helt oavsett hur fort du känner annorlunda eller vad du kommer känna starkast är det det bästa du kan göra.
Så fort du tagit första kontakten med någon att prata med har du gjort en gigantiskt positiv sak för dig själv – för att du ville. Gör det. Du kan och du är så värd det!
Jag fick väl inte direkt höra vad som inte var bra med mig, bara att jag inte var redo att vara i ett förhållande enligt HONOM.
Jag har inte stängt av mina känslor utan jag har låtit dem komma ut.
Ledsen att du behandla dig själv på det sämsta sätten man kan göra.
Jag har inte behandlat mig på de sätten i alla fall. Jag har mest kopplat bort mig från verkligheten.
Starkt av dig att ta hjälp av samtalsterapi. Det krävs väl ganska mycket mod att välja att ta hjälp av någon.
Nej jag har bara träffat min psykolog 2 gånger och det är väldigt länge mellan samtalen så det hinner ju inte hända något känner jag.
Ja jag älskar min dotter överallt annat.
Jag tog steget till att prata med någon för att jag var tvungen inte för att jag egentligen ville. Gillar inte att prata med okända människor om mina innersta känslor.
Ibland känns det som om jag måste lämna honom för att jag ska kunna var mig själv!
Han undrar (och även jag) varför jag inte kan stanna och ändå vara mig själv – med honom?
-För jag är inte glad när jag är med honom längre!
Alla andra beskriver mig som en glad och positiv människa. Han hånskrattar åt det – för i hans ögon är jag negativ… Vet inte hur det började… om han får det han ser -eller om jag bara vågat vara negativmed honom så att det har blivit vårt mönster… Ja förr tyckte jag verkligen att han var den enda som jag kunde slappna av med och visa alla mina sidor med. Men nu när jag är tryggare i mig själv har vårt förhållande istället blivit lidande! Jag har förändrats – vill ha något som han inte kan ge självmant: intresse för mig, en blick, en beröring, en komplimang… finns inte i hans värld… hur mycket är en kram värd om man alltid måste be om den – när den aldrig kan komma naturligt?
gör det ändå? och lek med dig själv, om jag klär upp mig ? om jag bjuder med vänner och de reagerar? om jag flörtar med honom? vaknar han då? prova!(igen) och Lycka till!
Tack mia!
Det är faktiskt det jag försöker – men förstår inte varför det är så svårt – varför det känns som om jag måste lämna honom för att lyckas sträcka på mig och hitta glädjen i mig själv – varför jag inte ha både ock? Leva med honom och ändå leva på ”mitt sätt”. DET skulle jag vilja… inte bli påverkad av om han ser mig eller inte… inte bli besviken… bara fortsätta ändå… men det funkar inte så bra för mig alla gånger – jag kan inte frikoppla mig från honom och jag vet ju att det är mitt val om jag vill bli besviken eller inte – ändå blir jag det! Jag kan inte göra om honom – och har ingen rätt till det. Jag kan bara påverka hur jag själv reagerar på hans sätt att vara men det är svårt att inte ta åt mig… är nog inte riktigt där än, så trygg och stark att jag kan ”stråla” oavsett…
kan du inte få honom att reagera? med det du gör utan ord? som han kan med dig? prova nya saker? det är ju det du vill, inte att han ska fortsätta vara som en död sill???? (sorry… ;))
Robin.
Lite tankar från mig i all välmening.
Om du mötte dig själv och fick höra det här berättas till dig, vad för råd skulle du ge dig själv då…
Oavsätt vilket råd det skulle handla om, stanna eller gå så är det viktigt att du tydligt berättar vad du saknar/vill ha i rellationen. Säger du inget så finns det utryme för ev feltolkningar vad som är orsaken till ditt val.
Tydlighet i rellationskommunikation skulle rädda många förhållanden. Det skulle även hjälpa att läka såren fortare för den som blir bortvald.
Intressant tanke du gav mig där! Om jag mötte mig själv…
Håller med om att kommunikation är ett MÅSTE – ingen av oss är ju tankeläsare… och även när vi tror att vi verkligen är tydliga finns det alltid MINST två tolkningar. Missförstånd sker så lätt!
Jag bara tänkte Michaels ord om attraktion och vad man sänder ut till andra och det blev så tydligt för mig hur jag känner mig när jag är själv och när jag är med den jag valt att dela mitt liv med… Vill att han ska se mig, intressera sig för mig, fråga hur min dag varit, ta på mig när han går förbi, röra mig åtminstone lite grann innan han går upp ur sängen på helgerna… När allt det saknas… Kanske därför jag inte kan vara glad med honom för jag blir så plågsamt medveten om avståndet mellan oss?
Länge sen jag skrivit här. Jag minns ditt inlägg om flyttfåglarna och om målet…. Men det är så svårt att efterleva. Jag har mitt mål klart när det gäller kärlekslivet och det är att leva i en kärleksfull relation med en man som älskar mig tillbaka och som respekterar mig, någon att trivas med där det känns lätt. Jag tar mina steg vidare från min gamla kärlek och dejtar, träffar någon ny… trivs ensam men sen så gör han sig ändå påmind igen på olika sätt.
HUR bryter man dessa känslor för denna man? Jag vet inte vad som är fel med mig då han har sådan makt över mig. Känner så starkt jag hör hemma med honom, vill dela hans vänskap och kärlek och passionen…. det gör det så svårt att bara gå vidare och strunta i allt. Tänka jag väntar på en ny man när allt inom mig skriker jag vill vara hans. Samtidigt som han varit elak mot mig och inte respekterat mig, inte visat mig känslor.
Men jag är rädd jag lever i en fantasivärld, för ingen är ju perfekt.
Jaa… jag är beredd att gå tillbaka till denna man men han visar tvekan och kanske det är en del i ett spel för jag tror han innerst inne vill ha mig tillbaka.
Det är väl bra konstigt att det är (åtminstone för mig) så otroligt svårt att kunna klappa sig själv på axeln och säga JAG ÄR BRA… då jag sedan en tid lider av kraftig ångest och känner mig totalt VÄRDELÖS för min sambo och att jag förstör hennes glädje och utveckling, och vill inte stå iväg för henne…
samtidigt som det enda säkra jag just nu har är min kärlek till henne… det återkommer jag om och om igen… jag vet att det är henne jag älskar men kan inte få in i mitt huvud hur hon skall kunna älska mig som inte knappt klarar något själv… som lider som sju svåra år när jag kommer utanför min comfortzon som för stunden är i hemmet med henne nära inpå
jag är ganska säker på att jag uppfattas av andra som snäll… det vänder jag till att jaja mjäkig är vad de tycker…
Andra har sagt att jag är allmänbildning och tar reda på,vad som är rätt och fel… det har jag inga problem att översätta till besserwisser. ..
Jag är mycket omtyckt av kunder i min butik jag arbetar i…. det är för att det är min ”scen” där är jag inte mig SJÄLV utan den glada service inriktade killen som gör allt för kunden… Detta har jag insett att det tar otroligt mycket av min kraft… är det värt det??? Ja jag måste ju sköta mitt arbete…har även försökt att ”nyttja” denna talang i privat livet… men det är ju inta JAG!!! Det är ju inte den personen jag vill att min älskade skall tycka om
Jag kan inte förstå hur men på något sätt måste jag lära mig att tycka om mig själv i nuet… jag har försökt på många sätt… hade dåliga tänder… investerat i att fixa dessa och ändå kan jag inte komma till att JAG duger något till… har försökt hitta andra intressen… men jag kan inte se glädje, nyfikenhet, utmaning i något just nu… bara i min kärlek till min älskade…. men jag vet att detta är på väg att kväva kärleken mellan oss…. trots att det är precis det jag inte vill….
Till SEB: Jag anar din smärta genom dina ord!
Modigt av dig att dela din hjärtas mening…
Vet inte heller hur man kan lära sig att älska sig själv -känns lika svårt som att övertala sig att man älskar någon annan när känslorna inte finns där! Men jag tror att det ÄR möjligt för ibland känner jag något varmt inom mig som håller på att födas/gro/ stråla… jag vet inte vad… bara att det är inifrån det måste komma -för det hjälper inte vad andra än säger om man inte har det själv… även om det kan kännas skönt för stunden att få positiv bekräftelse så blir det nästan dubbelt så jobbigt när man sedan börjar tvivla och känner sig falsk, som att man lurat de andra…Tror precis som du att den vi älskar inte kan vara vårt ”ALLT” utan att bli kvävd. Någonstans måste vi hitta ett sätt att umgås med oss SJÄLVA utan krav, förebråelser.. vi kan inte leva genom en annan. Att du hittar andra på forum som denna är ju ett stort steg för att lära känna dig själv utan att gå via henne! Jag försöker tänka exakt så_ inte klandra mig själv för att jag är si eller så – utan vara NYFIKEN på mig själv och istället fråga mig tex undra hur det kommer sig att jag känner så här? Gör så? Tänker så? Det är lite grann som att gå utanför sig själv, om du fattar! Allt gott till dig SEB!
Tack Robin !… som du skrev… att känna sig falsk… det är en av den mest ångest framkallande tankevurpa jag har kommit in i nu… att jag väntar på att bli avslöjad… jag vet inte för vad!!! Bara att snart så kommer det… och det är i alla sammanhang… arbete.. fritid… samliv… ja var jag än befinner mig… så är jag inte som jag tror jag är… utan snart så vet alla…. vad vet jag inte… och inners inne så vet jag ju att jag inte är den som har något att dölja… utan jag är mig själv… men detta funkar inte att få in i mitt huvud…när ältande sätter igång… och det gör ju så klart livet svårt för mig och därför även för min älskade, att inte kunna slappna av utan alltid vara på min vakt inför det STORA avslöjandet…
Hej seb, du låter som en varm, omtänksam och reflekterande man. En fantastisk persom med andra ord. De tankar du beskriver låter som om någon annan har gett de till dig – förmodligen när du var liten och inte förstod de dubbla budskapen? Har du funderat att prata med en terapeut om detta? Det skulle säkert hjälpa att förstå vad/vem som skapat denna splittring inom dig för att sedan så småningom distansera dig från den. Beroende på hur långt ni kommt i er relation kan du kanske tom hoppa och berätta för din tjej. Hon kan då även hon speglar tillbaks en annan sanning och hjälpa dig att skifta syn och tankar. Lycka till! ♥
Hej och tack an!
Jo jag går till terapeut skall nu också börja med familjerådgivning… och även har satt krav på sjukvården att prova KBT… jag bara känner bara hur allt rasar… och det drar ju även in min sambo som skall leva ihop med en som lever i en värld som känns gråsvart… och inte ser något ljus… jag känner att vi måste hitta verktyg för att kunna komma vidare…
Hitta tillbaka till den trygghet vi har haft med varandra…
Hitta de verktyg vi måste ha för att dels våga sätta krav utan att tro att den andra går sönder… likaså våga stå upp för sig själv om vad man vill utan att se all möjlig orsak till varför den andra skall sluta älska mig…
Det är ett himla snurr i mitt huvud just nu…
Tror också att man behöver hjälp utifrån, professionellt eller en riktigt god vän…
Har träffat olika personer inom sjukvården för samtal och det har fungerat olika bra. Det är jobbigt att ställa krav när man ju mår dåligt! De gånger det har fungerat bra och när jag har fått förtroende för en person är det ändå mitt eget förhållningssätt som har varit avgörande för resultatet. Det gäller att vara MODIG SOM FAN! (Och då behöver man ju även lita på personen för att våga). När jag har pratat om det jag är MEST RÄDD för att ta upp- som jag verkligen INTE VILL prata om… DÅ- har det gett resultat! Andra gånger orkar jag inte, vågar jag inte utan tar en lättare väg, skrapar lite på ytan… då händer det inte mycket heller, men man orkar ju inte djupdyka varje gång! Hoppas du hittar en person som du kan lita på så du vågar ta fram dina demoner… som ser helt annorlunda ut när de väl kommer fram i dagsljuset…
Jag undrar också varifrån en sådan negativ syn på sig själv kan komma ifrån…
Det måste nog vara som du skriver an – att det startade i barndomen- jag tror inte man föds med en sådan syn!
Jag fick ett tips igår som jag ska prova: Leta reda på ett foto på dig själv från när du var riktigt liten och ha till hands och titta på ofta. Man har lättare att känna medkänsla för ett litet barn – det barn man en gång var- (och kanske har kvar inuti) och det är lättare att förlåta det barnet för sidor hos sig själv som man inte tycker om. Sen gäller det att på något vis kunna identifiera sig med barnet- känna att man fortfarande bär det med sig- att försöka känna medkänsla, förlåtelse och kärlek till det…
SEB, det du svarande skrev ger mg deja vu om min sista relation med den man jag verkligen trodde var ’THE ONE’. Vi älskade verkligen varandra och stortrivdes i varandras sällskap. Även han var alltid rädd för att bli ’avslöjad’ utan att veta för vad. Vi hann prata om det lite gran när han mådde bra. Men sedan blev han sjuk och då drog sig undan helt ’för att inte gå sönder’. Jag avslutade relationen efter 5 veckors väntande, men känner att det egentligen var han som lämnade. Har aldrg helt förstått vad som hände, men tror att vi hade kunnat arbeta med allt om han bara yade vågat visa sig. Han tyckte nog att det var livsfarligt, men att dra sig undan och spärra sig var det som tog kål på vår relation. Så, seb, snälla – var så ärlig som du bara förmår med din sambo. Annars har ju varken hon eller ni som par en chans. Vet att det är extra svårt när man mår dåligt – men åven extra viktigt just då.
An… tack för att du tar dig tid! Och att få höra att jag inte är ensam om att vara så här ”knäpp” (sjuk)
(Jag är så tacksam att jag har en envis och tjurskallig sambo som inte vill lämna mig…)
jo det är ju så att detta sliter nått så fruktansvärt på våran relation… och jag vet detta… min sambo vet oxå om det… vi har varit tillsammans i 16 år… men i det stora hela så kan man säga att jag kom in i förhållandet i ett bedrövligt skick… hade haft en massa problem med släkt som inte jag inte kunde med och hade blivit bränd i alla ändar… jag hade i princip ingenting att leva för… men så träffade jag mitt ALLT… tillsammans med henne började jag leva igen…
Vi har idag varit på familjerådgivning… (åh vad jag älskar henne för att hon vill vara en del i detta… ) det gav en hel del nya infall… en människa som inte har en massa förutfattade meningar… spännande och lovande… ansåg vi båda två ☺
Det som rådgiverskan också i frågasatte var varför jag inte fått några råd HUR jag skall hantera min Ångest och panikattacker… jag har inte haft en tanke på detta.. bara konstaterat att jaha sådan är jag… meducinen hjälper inte… då är jag sådan i fortsättningen…men… hon gav oss ganska mycket hopp… vägen kommer inte vara en autostrada… men vi har en riktning… ett mål…
och jag har nya krav att ställa på sjukvården för att få bukt på dessa för oss kostsamma kriser… (känslomässigt)
En betydligt mer hoppfull kille idag!!!
🙂 vad härligt att läsa dina rader! Jag tror verkligen att allting går att lösa så långe båda är med och ärliga och villiga. Ni verkar vara på den rätta vägen. Stort lycka till!!