Mannen berättar: ”Jag gjorde allting för henne. Hon sa för inte alls länge sedan att hon älskade mig och nu två veckor senare så gör hon slut. Jag förstår ingenting!”
Jag: ”Tog du hand om dig själv i relationen? Träffade du dina vänner? Odlade du dina intressen? Eller var hon och förhållandet allt för dig?”
Jag vet eftersom jag själv har gjort misstagen: gått så mycket upp i tvåsamheten så att jag förlorade mina egna konturer. Trodde att om jag gör allt rätt så kommer det att hålla. Attraktion fungerar inte så!
Vi bär på checklistor gällande vad vi önskar utav ett förhållande, och för att få det som vi längtar efter gör vi oss väldigt anpassliga: ”Se vilket kap jag är som hela tiden ställer upp för dig!” Detta sker nästan alltid på ett omedvetet plan. Eller så har vi utvecklat en distans och emotionella överlevnadsstrategier som gör att ingen kommer nära.
Det absolut bästa vi kan göra för en partner, förhållandet och oss själva, är att lära känna den egna personen (bara fundera över meningen: vad betyder det att känna jaget?) Om vi inte lägger tid och energi på detta, kommer vi att göra oss alltför beroende av andras åsikter om oss. Eller skada p.g.a. kyla och oförmåga till att ge kärlek.
Vi behöver se igenom våra lager av bekräftelsebehov. Mannen ovan; han som ställde upp och gjorde allting för kvinnan som han träffat, var övertygad om att ”snälla och omtänksamma män aldrig blir lämnade.” Det är inte en tjänsteman/kvinna vi söker, utan en jämbördig partner.
Från vilken plats inom oss ger vi? Från en plattform av oro för inte duga och att det ska ta slut, eller från en väl förankrad kärlek? Ofta är det en kombination av både rädsla för att bli lämnad, och kärlek.
Attraktion bär med sig höga doser av hälsosam mystik. Liksom närvaro!
Önskar den du delar tid med verkligen detsamma som du? Är ni på samma våglängd? Det som är självklart för oss själva är inte nödvändigtvis det för partnern, vilket kan göra ont att inse. Många kämpar emot verkligheten och ett gap mellan livsprioriteringar som är alldeles för stort.
Det finns en hel del personer som är fullständigt likgiltiga inför det här med kärlek och relationer. Som tycker att det är löjligt att ens diskutera. Det saknas intresse och reflektion! När du som en engagerad och öppen person kämpar med allt du har för att nå fram till honom/henne, slår du ständigt i besvikelseväggen.
Du kan inte förändra en annan person hur gärna du än vill! Emellanåt behöver vi släppa taget, så att det som är menat kan få ta plats.
Vad önskar du av ett förhållande? Vad kan du inte förhandla bort för att kunna vara sann mot dig själv?
Michael Larsen – relationscoach
Fint skrivet, tack! Och så sant (tycker jag); att ge av sig själv kan vara ”en kombination av både rädsla för att bli lämnad, och kärlek”.
En annan sak jag ofta tänker kring är begreppet ”att vara sann mot sig själv”, det är jätteviktigt, men upplever samtidigt att det också kan slå väldigt fel. Det är en stor och intressant diskussion. Och för en reflekterande, emotionellt mogen person är det nog rätt och sant. Men har också sett att ”vara sann mot sig själv” kan innebära att någon lämnar en relation utifrån att hen inte ”känner sig” kär/förälskad och måste vara ”sann mot sig själv” och då lämnar ett förhållande som kan ha en massa andra bra kvaliteter, med barn och med kärlek som finns men kanske tagit annan form efter många år tillsammans. Vi lever ju i ett samhälle där allt ska vara på topp hela tiden, maximal lyckokänsla och maximal utdelning och där man utgår från individen och sig själv väldigt mycket. Blir det bättre sen?… Om man hela tiden följer är det man tolkar som att ”vara sann mot sig själv”? Skulle vara fint att höra vad du Michael, och ni andra här, tänker om det?
Kanske är jag färgad av jag inte har en relation men jag upplever att den mentaliten ”Var sann mot dig själv” bara leder konsumtion av människor, Varför sats på någon , när du imorgon kan möta någon bättre?
Nätet ger ju oanade möjligheter till kontakt och utbytbarheten är hela tiden 100 % och nästa person är ju bara två klick bort och samtidigt är du väldigt anonym.
Ja tyvärr är det min erfarenhet också. ”Vara sann mot sig själv” eller att ”följa sitt hjärta” kan ha stora konsekvenser. Och för vissa är människor/nära relationer utbytbara. Jag har aldrig förstått det, men det är i och för sig utifrån sådant jag själv smärtsamt fått erfara.
Instämmer med Jeanna , att vara sann mot sig själv i dagens slit o släng samhälle , får också vissa konsekvenser om hela tiden följer ”sann mot sig själv” , klurigt …
Håller med ovan också! Har allt för ofta stött på att många tänker mycket på sig själva och sina egna behov först och främst, sin egentid och ”frihet”. ”Jag behöver…” men tappat vad ”vi behöver”. Det egna egot är för viktigt och man kan inte göra uppoffringar för någon annan. Tvåsamhet är kanske inte för alla? Hur hittar man balansen att se till sina egna behov utan att vända relationen ryggen till? Utan att få partner att ev känna sig övergiven eller utanför? Det finns redan för få timmar på dygnet ibland… att få gå och träna, läsa en bok, ta en promenad själv… räcker det? Men när önskan kommer om egna resor med grabbarna, allt fler krogrundor osv…
Som om du tagit historien från mig… Det där behövde jag verkligen läsa, bara nån månad sedan som det tog slut men dina ord fick min verklighet att ifrågasättas på ett helt annat sätt.
Tack!
Important and useful post. Tack <3
Vi var så olika åndå älskade jag honom såå mycket. Men det var svårt och ensamt att leva med introvert person som jag så gärna ville möta på djupet. En dag hoppades jag vi skulle förstå varandra bättre. Men man kan inte förändra en annan människa inte ens efter 16 år. En dag sa han att han ville skiljas o hade hittat en annan. Hela livet bara stannade o jag dog kändes det som. Nu efter 2 år vill jag släppa taget helt o gå vidare. Men jag vet inte om jag vågar. Jag är så skör o vingklippt efter lögner o otrohet. Hur vet man när man är redo att gå vidare?
Levt i ett av o på förhållande i 15 år ..Ja är offer lammet .förlorat pengar .känslor .förstånd .respekt o själv varit respektlös pga att jag varit rädd. Att bli sårad. Nu för första gången känns det helt rätt att vi går skilda vägar och provar att ha egna liv .