Jag lyssnar till mina klienters berättelser och minns även egna. Glädjefyllda och smärtsamma. Samhörighet och avstånd. Eufori och tristess. En livscocktail som innehåller alla möjliga sorters känslomässiga väderlekar/årstider.
Vad är det vi egentligen saknar när en kärleksrelation tagit slut (om det fortfarande finns varma känslor kvar)?
Handlar det verkligen till så enormt stor del om den andra personen? Eller är det någonting i oss själva som vi förlorar när tvåsamheten bryts upp?
Hör människor räkna upp en massa egenskaper hos sin f.d. som de ”inte kan vara utan.” Vi idealiserar inte sällan då vi blivit lämnade. Rullar runt i nostalgileran med mantran som:
”Om jag bara gjort så här….Om jag bara varit annorlunda… Hon/han var mitt allt!”
Vi saknar bl.a. någon att dela tid och upplevelser med. Eller draman (jag vet att det låter paradoxalt) som håller oss sysselsatta, och som ger det där ruset när lugnet lagt sig i någon slags illusionistisk återförening.
Egentligen handlar det om någonting mycket djupare då vi separerar från personen som är/varit viktig för oss:
Vi saknar speglingen av oss själva i den andre.
Vi längtar tillbaka till den vi var i sällskapet. En person som drömde stort, kände sig så mycket mer hel i relation än i ensamhet. Vi såg, eller trodde att vi såg ett bättre jag i spegeln när det fanns någon under samma tak. Som var nära oss när vi andades, sov, älskade, la stenplattor, lekte med barnen, gjorde kortsemester, lagade mat….
I en del fall handlade det om medberoende som fick oss att känna oss oersättliga i någons liv. En som inte skulle klara sig utan våra kärleksfulla/omtänksamma handlingar. Varianterna är många! Vi längtar alla efter att få känna oss unika för någon.
Men återigen:
Vem blev jag tillsammans med honom/henne? Vilka sidor av mig själv kände jag mig lycklig och stolt över när vi var två? Vilka behov fylldes?
Oavsett vilken situation vi befinner oss i, är det av ovärderlig betydelse att kunna ge till oss själva. Positiv, uppbyggande och kärleksfull uppmärksamhet till personen du, så att inte ditt personvärde säljs ut på rea:
”Jag är ingenting utan dig!”
När hela jagvärdet läggs i händerna på en partner, gör vi oss alltför sårbara och utsatta. Vi lastar även en alltför stor tyngd på henne/honom som bärare för vår lycka.
I upplevelsen av den fantastiska samhörigheten längtar vi tillbaka till den vi var. Därför kan det vara så svårt att släppa taget.
Vilket hem vill du vistas i? Hur kommer du att använda din ovärderliga tid från och med detta nu? Vad behöver du släppa taget om så att du kan leva större?
Michael Larsen – relationscoach
Ofta så är det en person som avslutar först, då den andre personen har känslorna kvar, man ger allt, men man blir inte sedd som person… saknar att hålla om, att någon säger jag älskar dig från hjärtat, och inte bara för att det ska låta fint för den andra, det ända jag är nöjd, är att jag gav allt i relationen, men att han hade för svaga känslor för mig, så detta kan jag inte tvinga fram. 🙁
Det är mycket fokus på ”Om jag bara gjort så här….Om jag bara varit annorlunda”, men jag har aldrig tänkt så. Jag gör så gott jag kan, men det räcker inte alltid. Mitt förra uppbrott var extremt jobbigt.
ÄR det verkligen så vanligt att man funderar på ”Om jag hade gjort si, eller om jag hade gjort så”?
Givetvis är det extremt jobbigt i början efter ett uppbrott, men efter en tid, när man hunnit reflektera en hel del, så saknar jag faktiskt inget! Klarat mig utan de saker jag saknade och överlevt, och lägg på att jag dessutom är lycklig och glad över min tillvaro, så jag kan inte påstå att jag saknar något, ser mig inte bakåt, utan framåt med nya mål och upplevelser.
Tänk när man är i det stadiet och kan tänka så klarsynt! Jag befinner mig i stormens öga och bara saknar allt och det gör så fruktansvärt ont, även om han var notorisk otrogen, adhd problematik och en mycket stor dos av narcissist.
Frågan jag ställer mig är vem är jag utan honom och och oss och när kommer ”jag” tillbaka
Hjärnan är bra på och spela ett spratt med en, gör att man tänker på de fantastiska stunder man haft och inbillar sig att det är bara med den personen jag kan uppleva något sådant! Så är det faktiskt inte! Finns andra som kan värdesätta dig med och till och med vara snällare! Är lätt att man glömmer bort det som inte var lika fantastiskt! Glöm inte det!
Om du vill få någon att älska och respektera dig, så älska och respektera dig själv.
Var beredd att gå ut genom och dörren utan att komma igen om kärlekshandlingarna
kryper under en viss nivå. Daten kan få nån extra chans men om de sumpar den..
Som tillfrisknande medberoende måste man vara supertydlig gentemot sig själv vad som
gäller. Det är viktigare än att vara supertydlig gentemot den andre. Här är det ens egen
självrespekt och självtillit som ska bibehållas och det görs genom upprepade kärlekshandlingar
gentemot sig själv. Kör man den ”självkärleksdieten” stenhårt så kommer man att attrahera
en värdig partner nästa gång. Den här metoden har jag aldrig testat, så jag har inget att förlora..
Jag behöver släppa sista taget om den djupaste känslan, skam.
Arbetat hårt på att förändra beteenden hos mig själv till mig själv.
Skam…misslyckanden…rädsla… inte bra.
Hur dödar man skamkänslor bäst?
Pratar med en förstående person! Det hjälpte mig bearbeta många saker och se från ett annat perspektiv samt att kunna stå upp för mig själv.
Anna har du läst Brene Browns böcker om skam och sårbarhet? De är fantastiska, har förändrat mitt liv.
Mitt boktips är ”From surviving to thriving” av Pete Walker. Den tar upp bl.a skam och hur man hanterar den på ett mycket bra sätt.
Tusen tack, älskar att läsa böcker. Ska läsa era boktips.
Kram
Jag känner verkligen igen mig i era kommentarer. Saknaden och smärtan är total och det är precis att man håller näsan ovanför vattenytan. Det har nu gått ca 8 veckor efter avslut och saknaden är fruktansvärt stor.
Anders G…vet precis hur du har det. Det är så ofantligt jobbigt att separera och även om jag mår kanonbra idag. Så skulle jag aldrig utsätta mig själv igen för samma sak igen.
Låt tiden gå, det kommer att bli bättre.