En av bloggvännerna ställde ett par mycket viktiga och kloka frågor:
”Hur jobbar man på sin självrespekt/självkärlek när tankarna bara trycker ner ens jag, att man är värdelös och oälskbar?”
”Hur bryter man det negativa när hjärta och hjärna inte lyssnar på den lilla röst som försöker göra sig hörd med snälla tankar, när den inte lyckas bryta sig igenom allt det elaka?”
Först av allt: vi föds med olika personlighetsdrag. Några visar tidigt en ta för sig attityd, medans andra är försiktiga och avvaktande. Extrovert vs introvert.
Under livsresans gång läggs erfarenheter till och formar ytterligare. En cocktail av genetik och upplevelser.
Betyder då detta att loppet är kört om starten varit dålig?
Inte alls! Förmågan att kunna se sig själv – sina tankar, handlingar, kloka och kärleksfulla människor runt omkring (det kan räcka med en eller ett par), är avgörande. Liksom vad vi gör med tiden. Vad är det vi upprepar dag efter dag?
Som jag ser det, är våra tankevanor och självreflektion något av det mest avgörande som finns:
– Vad tänker jag om det som varit, nuet och framtiden?
– Vilka tankar om andra, världen i stort och mig själv, umgås jag ständigt med?
– Hur ser kärlek till det egna jaget ut?
– Hur kan jag bli vän med tidigare motgångar och ”misslyckanden”?
Självbilden skulpteras av de dagliga vanorna.
Stanna upp för en liten stund: ”vänta nu här! Varifrån kommer detta!? Den här negativa rösten om mig själv? Var ligger rötterna till detta? Vilken emotionell växtnäring ger jag mig själv? Umgås jag med sunda människor? Hur är sällskapet JAG?”
När vi blir medvetna kan vi påbörja resan till förbättrande förändring. Visst är det så att det tar tid innan känslan i kroppen kopplar det som förnuftet vet. Men vad är alternativet till att röra sig framåt?
Vi behöver börja behandla oss själva såsom vi skulle vara mot en älskad vän.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Tack Michael!
Men när man tycker man gjort alla fel och gått emot sina grundvärderingar så är det svårt att tro dessa kloka ord du skriver.
Har alltid varit en osäker men väldigt omtänksam människa. Har eftersträvat att människor ska tycka om mig och ibland haft svårt att säga ifrån. Har haft flera relationer genom åren och haft svårt att blotta mitt inre och därigenom fått bekymmer med den dagliga ärligheten. Den senaste mannen träffade jag för tre år sedan drygt och till skillnad från de tidigare var detta en man som levde bland människor där kärlek, omtanke och ärlighet inte var en självklarhet. Relationen utvecklade sig till ett kaos, jag fick aldrig vara jag och vara omtyckt för det. Min självkänsla blev så nedtryckt och jag tillät det i tron om att finna kärlek. Jag blev hysterisk och bad om hans uppmärksamhet på mycket felaktiga sätt vid några tillfällen och det slutade med att han misshandlade mig fysiskt. Genom hela relationen var jag van vid psykisk misshandel men vid mina hysterier blev jag för mycket och då var fysiskt våld hans enda utväg. För tre månader sedan och efter ett hysterisk utbrott kom han aldrig tillbaka mer. Jag var ledsen och sårad. De tre månader som gott har jag använt till att bygga upp mig själv och jag omger mig med fina människor som ser till mig och min individ. Jag är återigen lycklig efter år av ensamhet och känslomässigt fängelse. Den här sidan har hjälpt mig med så mycket. Hade aldrig mått så bra utan de inlägg som är här! Tack för tipsen så JAG kunnat skapa mig en kärlek för mig själv.
Kloka ord! Och jag är ett bevis för att det funkar. Men resan är lång och tar aldrig slut. Det är något som behöver arbetas på varje dag och jag har en bra bit kvar. Men jag har nog aldrig tidigare respekterat och älskat mig själv som jag gör idag.
Så klokt skrivet tack för dagens inlägg. Behöver påminna mig själv om hur jag tänker på allt som hänt inte bara minnas de jobbiga minerna utan även se på allt fint. Är så oerhört tacksam för de vänner som finns kvar i mitt liv Som stöttat när allt känns tungt som hjälp mig att se på situationer från en annan vinkel..
Har lärt mig så mycket om mig själv hur jag varit och vad jag vill förändra för att bli ett bättre jag.
Tack Michael den här bloggen har verkligen hjälpt/hjälper för att komma vidare..
Jag jobbar på det. Jag vet att jag är j-ligt bra på mitt jobb och får bekräftelse på det av både chef, arbetskollegor och kunder, trots att jag har bara jobbat tre år inom det yrket. ”Trots” att jag blir 42 i höst, så är jag snyggare än någonsin, och är i bra form, till exempel satsar på Göteborgsvarvet nästa år. Människor litar på mig, annars tror jag inte de hade frågat mig att vara husvakt.
Men ändå kan ett ord från mitt ex förstöra min dag, trots att jag vet att det han säger inte stämmer över huvudtaget.
Det tar tid att koppla loss bindningarna till någon som du haft känslomässiga band till. Hur länge sen är det som det tog slut?
Egentligen tog det slut i höstas och jag flyttade i december, men sedan januari har vi gjort två misslyckade försök att hitta tillbaka till varandra. Varje gång har det stupat på att han har ändrat sig. T ex sista gången hade han lovat både mig och sonen att han skulle göra allt för att ställa allt tillrätta igen. Tills det smög in en klausul att han skulle få vara kompis med den människa som har orsakat allt det här, vilket jag inte ville/kunde/ska inte acceptera, särskilt när tilliten under sista försöket var svajigt. Jag ställde en massa frågor om hans förhållande med den andra som jag egentligen visste svaren på, men han slingrade sig eller ljög. Och nu när jag har konfronterat honom att han hade lovat ALLT så påstår han att det har han inte gjort. Eller att han hotade att ”reparera” min bil (synd att jag inte spelade in det) . Det märks så tydligt i hans attityd när han har blivit uppeggad av den andra.
Jag funderar också på om jag hade klarat det här bättre om det inte hade varit droppen efter två jobbiga år. 2013 dog min pappa (visserligen 93 år gammal) och ett halvår senare min lillasyster (cancer). 2014 började bra, jag var gravid, men den efterlängtade bebisen slutade i ett missfall. Sedan precis lagom till årsdagen av min lillasysters dödsdag hittade jag en knöl i ena bröstet, godartad men tankarna virvlade hej vilt innan jag var inne på mammografin. Så är det annat runt omkring, andra som har dött i bilolyckor, självmord, egna småskador så man inte kunnat träna som man tänkt sig.
Och sen en helt personlighetsförändrad sambo.
Just idag funderar jag mycket kring självrespekt. Jag fick för några dagar sedan reda på att min man redan har registrerat sig på en dejtingsida och tagit kontakt med kvinnor, trots att det bara är sex veckor sedan han tog upp att han vill ha en paus och han inte flyttat än samt att han har sagt att han inte vill lämna in skilsmässoansökan ännu innan vi vet vad en paus kan ge.
När jag fick reda på detta sa han att ”gå inte ut och leta efter mig på nätet”. Jag hade tänkt att låta bli, men idag kunde jag inte hålla mig längre. Och det visar sig att det är en full profil han har fyllt i, där han säger att han är singelpappa och att man hos honom finner en varm och kärleksfull famn som längtar efter ny kärlek.
Och jag sjönk. Hur kan han respektera de tio år vi haft och vårt äktenskap så lite att han gör så här? Och hur kan han respektera de kvinnor som kontaktar honom så lite – om de ses; ska han då säga att ”ja just, jag är ju gift fortfarande och så insyltad med mitt ex att vi inte har gjort bodelning och att vi hjälps åt med kostnaderna för våra boenden”. Jag tänker att varje vettig kvinna skulle springa så snabbt hon kan. Jag tänker mig att kvinnor som kontaktar honom är intresserade av ett förhållande och därmed vet att inte ge sig i kast med en man som precis nyligen separerat. Och i det tycker jag att det är respektlöst även mot dem, i någon mån skulle jag förstå det mer om han mer lät som att han var intresserad av något för natten, och de skulle han väl få svar från kvinnor som var inställda på det. Jag tänker mig också att han beter sig respektlöst mot vår son, vilken förebild liksom?? Och respektlöst mot sig själv; han säger att han gör detta för att dämpa ångesten över beslutet att flytta, men jag har så svårt att se hur detta kan vara konstruktivt för att dämpa ångest?? Det är ju knappast ärligt att beskriva sig som en singelpappa som är redo att träffa en ny kärlek, och då fyllde han ändå i att hans vänner skulle säga om honom att han är ärlig!
Så just nu kämpar jag med att respektera mig själv tillräckligt mycket för att inte fortsätta att kolla vad han gör på nätet, jag var tvungen att lägga upp en profil för att se hans, men jag raderade den direkt sedan. Jag ska inte falla till samma låga nivå som honom, jag ska inte låta mig dras ner! Jag ska upp och jag ska komma ur detta som en stark, värdig människa som står stadigt i myllan och inte låter en man bestämma mitt värde, varken min make eller någon ny man. Men Gud vad tufft det är!!!
Usch, va hårt! Bra inställning du har!
Min ”pojkvän” var registrerad på en dejtingsida då han ville träffa nya kompisar för att gå på bio med och ha nån att ringa till och umgås med. Det var en väninna till mig som upptäckte honom där. Då hade vi bestämt att vi skulle börja träffas igen efter ett uppehåll, för att känna efter och se hur vi skulle gå vidare tillsammans.
När jag fick veta det kändes det som om benen försvann för mig… Ännu ondare gjorde det när han försvarade sitt beteende med att han ville träffa nya vänner… Vi pratade och jag bestämde mig för att förlåta. Det tog två veckor och sen gjorde han slut med ett sms där han bl a skrev att han ville kunna gå på bio med kompisar utan att behöva förklara sig för mig. Han fyller 52 år om ett par veckor…..
Men jag har tagit ett beslut och det är att han inte är välkommen in i mitt liv igen. Jag har blockat honom överallt där det är möjligt: jag vill inte veta vad han gör, inte hur han mår eller om han träffat någon annan. Som kvinnan i ett tidigare blogginlägg sa: Han har visat vem han är och en sådan människa vill jag inte ha i mitt liv.
Han får faktiskt vara utan mig nu, och jag, liksom du, är värd mer än ett sådant respektlöst beteende.
Kram till dig ❤️
Hej! Tack för att du delar med dig, det är stärkande att höra om andra som kunnat ta sig vidare.
Och du har så sätt; vi är mer värda än att utsättas för så respektlöst beteende. För egentligen handlar det verkligen om dessa mäns grundvärderingar. Som jag ser det behandlar man alltid andra människor med respekt, oavsett om det blir jobbigt för en själv eller inte. Man har frivilligt gått in i en relation, och då ansvarar man för att det hela avslutad på ett värdigt sätt, tycker jag. Men precis som vi läst tidigare på bloggen så har dessa män nu visat ditt rätta jag och den bilden är inget som stämmer med de människor vi ska ha i våra liv.
Styrkekramar till dig!
Hej, jag lider med dig – har befunnit mig i samma situation – han har även redan tagit steget längre och har en ny ” fast” relation . Vi är inte skilda ingen bodelning gjord. Jag har fått boka in jurist och påtalat att våra papper måste in. Tror det blir någon sorts kaos i deras hjärnor — som att de lever i en annan värld en bubbla ?
Jo, någonstans åt det hållet måste det vara, någon sorts bubbla de går in i för att dämpa den ångest som väcks. Det är i sig märkligt att det är jag som blir lämnad, men det är jag som hanterar det på ett konstruktivt sätt: pratar med vänner, går i terapi, andas igenom ångesten, ber sinnesrobönen, medan han kontaktar nya kvinnor för att prata av sig, blir arg så fort något i kontakten med mig inte går som han vill, bara har elaka saker att säga om mig etc.
Men min ”hämnd” blir att inte låta honom dra ner mig, att bete mig värdigt och så att min son och mina vänner kan vara stolta över mig!
Skickar styrkekramar till dig!
Tack detsamma tillbaks till dig ❤️