självkänslaEn av bloggvännerna ställde ett par mycket viktiga och kloka frågor:

”Hur jobbar man på sin självrespekt/självkärlek när tankarna bara trycker ner ens jag, att man är värdelös och oälskbar?”

”Hur bryter man det negativa när hjärta och hjärna inte lyssnar på den lilla röst som försöker göra sig hörd med snälla tankar, när den inte lyckas bryta sig igenom allt det elaka?”

Först av allt: vi föds med olika personlighetsdrag. Några visar tidigt en ta för sig attityd, medans andra är försiktiga och avvaktande. Extrovert vs introvert.

Under livsresans gång läggs erfarenheter till och formar ytterligare. En cocktail av genetik och upplevelser.

Betyder då detta att loppet är kört om starten varit dålig?

Inte alls! Förmågan att kunna se sig själv – sina tankar, handlingar, kloka och kärleksfulla människor runt omkring (det kan räcka med en eller ett par), är avgörande. Liksom vad vi gör med tiden. Vad är det vi upprepar dag efter dag?

Som jag ser det, är våra tankevanor och självreflektion något av det mest avgörande som finns:

– Vad tänker jag om det som varit, nuet och framtiden?

– Vilka tankar om andra, världen i stort och mig själv, umgås jag ständigt med?

– Hur ser kärlek till det egna jaget ut?

Hur kan jag bli vän med tidigare motgångar och ”misslyckanden”?

Självbilden skulpteras av de dagliga vanorna.

Stanna upp för en liten stund: ”vänta nu här! Varifrån kommer detta!? Den här negativa rösten om mig själv? Var ligger rötterna till detta? Vilken emotionell växtnäring ger jag mig själv? Umgås jag med sunda människor? Hur är sällskapet JAG?”

När vi blir medvetna kan vi påbörja resan till förbättrande förändring. Visst är det så att det tar tid innan känslan i kroppen kopplar det som förnuftet vet. Men vad är alternativet till att röra sig framåt?

Vi behöver börja behandla oss själva såsom vi skulle vara mot en älskad vän.

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare