Minns tillbaka på de första åren som nyskild (ja, min identitet var nyskild, inte singel) och hur jag kände mig rotlös i min nya roll. Barnen varannan vecka, känslomässiga sår att ta hand om, försök till att skapa nya vanor, vänskapsband som bröts och nya som tog form. Den mentala/emotionella GPS:n var fullständigt ur synk och felprogrammerad. Mitt högre jag (dirigenten i orkestern) saknade koordinatorerna och mina beslut var allt annat än genomtänkta. Ständigt fel adress!
De första tre åren hade jag dåligt samvete om jag över huvud taget var på en dejt. Kropp och psyke var inte alls där! Men vad som är ännu mer intressant när jag sitter här och reflekterar över det, är att jag inte visste vad jag behövde i ett förhållande. Attraktion är en sak, men vad ville jag? Vad kunde jag inte vara utan; vad var icke förhandlingsbart för att det skulle fungera i det långa loppet?
De flesta av oss kan ta i och göra hyfsat bra ifrån oss på ett hundrameterslopp (särskilt om jagade av en galen hund), men om det blir långdistans? Ett förhållande är det senare. Hur villiga är vi att finnas där för varandra under kriser och motgångar (livet är ju kantat av dem)?
Vad behöver jag i ett förhållande för att känna mig älskad?
Vad behöver du för att känna att kroppen och sinnet kan slappna av tillsammans med någon?
Det stora problemet till varför förhållanden faller isär, är att vi inte har en aning om vad vi på djupet behöver. Och lyhördheten för en annans behov. Vi utgår alltför ofta från vår egen fragmenterade ”behovsprofil” – och tro mig: den är alldeles för ofta helt utan skärpa. Självbilden är suddig, så hur kan vi förvänta oss att en partner ska kunna se?
Vi kan ha långa checklistor på vad vi vill ha, men är dessa punkter verkligen det som får oss att sova gott om natten? Är det som vi vill ha verkligen detsamma som det som är bra/enastående för oss? Psyket har en ”enastående” förmåga att förleda oss, särskilt i perioder av emotionell lågkonjunktur.
Att lära känna oss själva är något av det viktigaste vi kan ägna oss i livet. Inte som navelskåderi, utan för att det är en kärlekshandling.
Låt oss smaka på frågorna en dag som denna: ”vad behöver jag från en partner för att känna mig älskad på riktigt? Vad har jag att ge? Vad har jag att ge?”
Del 2 – Att Ha Barn Tillsammans Med En Narcissist – söndagen den 26/5 klockan 21.00.
Webinar: När Våra Känslomässiga Sår Förslavar Oss – måndagen den 27/5. Du är varmt välkommen!
Michael Larsen – relationscoach
En partner som står kvar i stormarna. Någon att kunna vara sig själv med. Min särbo frågade för ett tag sedan: ”- Ville du inte fira min födelsedag?” Han fick ingen present men jag var där fysiskt. Han själv glömmer min födelsedag och ger inga presenter, så därför gjorde jag samma. Men det konstiga är att han inte förstår varför han inte blir firad själv. Så lätt att ord man säger uppfattas som att sänka varandra när man är i en relation, alla ord blir liksom vassare fast man inte menar något illa. Man funderar mer på partnerns ord än om ngn annan skulle sagt dem.
Jag behöver bli sedd och bekräftad just som kvinna och att man är varandras kärlek. Ta på varandra , klappa en kind, se på varandra med fina mjuka ögon. Hjälp varandra och stötta. Helt enkelt att F i n n a s där och iaf försöka förstå. Så lätt att det blir destruktivt om man börjar nagga i kanten, man går i försvar…. och sen är det igång Så enkelt att säga vad man behöver och hur man ska göra det, men i verkligheten med allt runtomkring i livet så är det en helt annan femma….
Kram och ta vara på denna dagen!
Det är så värdefullt för mig att läsa dina texter! När jag idag är lockad att gå in i något som jag vet kommer att lindra ett begär för stunden, men som jag vet långsiktigt kommer att vara destruktivt för mig. Förstår inte varför det är så svårt att inte bli förförd och lockad av denna specifika man som jag blivit sårad av tidigare. Känns nästan som att jag i tankarna lurar mig själv om hur det kommer att bli denna gång, fastän jag egentligen vet att ingenting kommer att förändras. Någon annan som varit med om denna kamp inombords, denna längtan?
Dina tankar idag är en resa jag gjort, rasade fullständigt ner i så destruktiva svarta tankar, tagit några år, ser så mycket klarare idag, jobbat med mitt sinne, praktiserat, fallit, rest mig upp, fick ennystart, så tacksam, aldrig vetat vad jag behöver, jämt bara funnits, hsp, oxå, börjat lära mig, haft möten som öppnat upp sidor jag inte visste fanns, som jag länge inte vågat plocka upp, helt utsvulten på närhet, hålla handen, skratta, se, tala, känn, jag vet just idag , vad jag behöver, jag börjar få kontroll, jag ser idag, att allt har en mening, om jag vill se den.
När jag läser vad du skrivit känner jag både hopp och längtan att kunna komma dit du är! Min resa har nyss börjat och hela jag är i osynk! Eller så har jag tidigare inte känt efter… Din kommentar ger hopp och en vilja att förändra min situation, tack!
Så bra Michael,
Jag finner en stor tacksamhet i att du finns och driver denna bloggen.
Varm kram Annica