Minns tillbaka på de första åren som nyskild (ja, min identitet var nyskild, inte singel) och hur jag kände mig rotlös i min nya roll. Barnen varannan vecka, känslomässiga sår att ta hand om, försök till att skapa nya vanor, vänskapsband som bröts och nya som tog form. Den mentala/emotionella GPS:n var fullständigt ur synk och felprogrammerad. Mitt högre jag (dirigenten i orkestern) saknade koordinatorerna och mina beslut var allt annat än genomtänkta. Ständigt fel adress!

De första tre åren hade jag dåligt samvete om jag över huvud taget var på en dejt. Kropp och psyke var inte alls där! Men vad som är ännu mer intressant när jag sitter här och reflekterar över det, är att jag inte visste vad jag behövde i ett förhållande. Attraktion är en sak, men vad ville jag? Vad kunde jag inte vara utan; vad var icke förhandlingsbart för att det skulle fungera i det långa loppet?

De flesta av oss kan ta i och göra hyfsat bra ifrån oss på ett hundrameterslopp (särskilt om jagade av en galen hund), men om det blir långdistans? Ett förhållande är det senare. Hur villiga är vi att finnas där för varandra under kriser och motgångar (livet är ju kantat av dem)?

Vad behöver jag i ett förhållande för att känna mig älskad?

Vad behöver du för att känna att kroppen och sinnet kan slappna av tillsammans med någon?

Det stora problemet till varför förhållanden faller isär, är att vi inte har en aning om vad vi på djupet behöver. Och lyhördheten för en annans behov. Vi utgår alltför ofta från vår egen fragmenterade ”behovsprofil” – och tro mig: den är alldeles för ofta helt utan skärpa. Självbilden är suddig, så hur kan vi förvänta oss att en partner ska kunna se?

Vi kan ha långa checklistor på vad vi vill ha, men är dessa punkter verkligen det som får oss att sova gott om natten? Är det som vi vill ha verkligen detsamma som det som är bra/enastående för oss? Psyket har en ”enastående” förmåga att förleda oss, särskilt i perioder av emotionell lågkonjunktur.

Att lära känna oss själva är något av det viktigaste vi kan ägna oss i livet. Inte som navelskåderi, utan för att det är en kärlekshandling.

Låt oss smaka på frågorna en dag som denna: ”vad behöver jag från en partner för att känna mig älskad på riktigt? Vad har jag att ge? Vad har jag att ge?”

Del 2 – Att Ha Barn Tillsammans Med En Narcissist – söndagen den 26/5 klockan 21.00.

Webinar: När Våra Känslomässiga Sår Förslavar Oss – måndagen den 27/5. Du är varmt välkommen!

Michael Larsen – relationscoach