Pratade med en mycket klok person häromdagen och genom vårt samtal blev det klart att enbart för att vi känner förälskelse, längtan, kärlek och/eller passion för en partner, innebär inte det per automatik någon lycka.
Du känner starkt, är beredd att göra vad som helt för den andres välmående och tänker att du mött en själsfrände. Och ändå mår du inte bra. En jämn otillräcklighet som först inte går att formulera i ord.
Kanske känner du dig sexuellt bekräftad, men inte mer. Komplimanger som enbart syftar på det fysiska, hur sexig, vilka läckra bröst och fantastisk rumpa du har. Det hade inte varit några problem (kanske tvärtom) om det inte var för att allt kretsade kring detta. Du tänker: ”en dag förstår han nog bättre. Jag får ge det lite tid.”
Kruxet är att partnern inte FINNS DÄR för dig – på alla plan. Det bygger upp en malande olust och rädsla. Självförtroendet flagnar – bit för bit.
När det positiva du känner för personen bredvid är synk med hur han eller hon får dig att må på insidan, är du i ett förhållande som är bra. Om inte, är det bra att ställa ett par frågor till Jaget:
Varför väljer jag att stanna kvar i detta? Hur mycket självförtroende behöver jag för vända mig åt ett annat håll? Ibland (eller t.o.m. ganska ofta, är det inte självförtroendet vi skall vänta på, utan den egna handlingen). Styrkan kommer lite senare.
Tankar kära bloggvänner?
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
Rubriken är för mig så passande! Jag känner ju fortfarande så mycket för en person som har valt att lämna mig. Vi borde inte ha någon kontakt för det får mig att må så dåligt. Jag kan inte släppa taget och all kontakt är på hans villkor, för hans nya vet inte att han har kontakt med mig. Så jag känner att jag inte har någon kontroll. Visst, jag kan välja att inte svara när han ringer men styrkan att sätta ner foten och själv ta den kontrollen, den styrkan finns inte.
Om förnuft och känsla alltid gick hand i hand vore livet bra mycket enklare. Men tyvärr är det ju så som du beskriver att känslorna för en person kan vara väldigt starka trots att man med förnuftet vet att det inte finns någon lycklig framtid med den människan. Den obalansen är väldigt jobbig, och hur man än gör så kommer man må dåligt. Dock tror jag att det kortaste lidandet blir om man finner kraften att lyssna till sitt förnuft.
Styrkan kommer senare, skriver du och det är precis så jag upplever att det är för mig. Jag växer lite varje dag och ur all rädsla (för detta är det läskigaste jag gjort) och sorg vaknar också en ny sida i mig och där hämtar jag ny kraft i de stunder då tvivlet slår till.
Visst belönar handlingen?:-)
Jag tror det är de otroligt starka krafterna som binder en ”fast” i en destruktiv och osund relation som längtan efter kärlek, rädsla, medberoende, bristande självkänsla, normaliseringsprocessen m m som gör det så väldigt svårt att bryta upp o klippa banden.
Så har det sett ut för mig! Allt du skriver känner jag så väl igen och jag trodde att om jag bara blir starkare, mindre rädd så kommer jag klara att ta steget ut från relationen.
Det kommer bli en väntan som blir väldigt lång om man tror att det fungerar så. Min bristande tillit till mig själv o min rädslan höll fast vid denna tro tills livet ville annat, ”någon” hjälpte mig att slutligen ta steget, en smärtsam otrohet som inte var den första fick mig att lämna relationen!
Mitt mod hade aldrig kommit o landat i mitt knä som jag trodde utan modet, styrkan o friheten från den mest livsdrenerande rädslan kom i takt med att jag agerade annorlunda, tog ett steg i rätt riktning, vågade lita till mina egen känslor och kände tillit till de tecken som hela tiden kom till mig. Att våga trots rädsla är inte lätt o det är svårt att hjälpa någon att ta det första steget, ibland behöver vi få stå länge vid kanten och bedöma avstånd, risker och analysera tänkbara utfall innan vi vågar hoppa. Ibland får vi hjälp, en kris, en otrohet, ett svek, en sjukdom som vi först känner oss maktlösa inför kan bära med sig den största gåvan ❤️ Jag tror det är så, det har hjälpt mig att tänka så o ha den livsfilosofin
Jag säger som så många andra av dina bloggläsare, du har en fantastisk förmåga Michael att skriva om precis det som berör ”mitt” liv, tack för en underbar blogg med stor igenkänningsfaktor o styrka.
Tack för dina värmande ord Susanne och för de djupa insikter du delar med dig. Garanterat många som känner igen sig i det du beskriver så träffande.