Tumblr- Inspire

Pratade med en mycket klok person häromdagen och genom vårt samtal blev det klart att enbart för att vi känner förälskelse, längtan, kärlek och/eller passion för en partner, innebär inte det per automatik någon lycka.

Du känner starkt, är beredd att göra vad som helt för den andres välmående och tänker att du mött en själsfrände. Och ändå mår du inte bra. En jämn otillräcklighet som först inte går att formulera i ord.

Kanske känner du dig sexuellt bekräftad, men inte mer. Komplimanger som enbart syftar på det fysiska, hur sexig, vilka läckra bröst och fantastisk rumpa du har. Det hade inte varit några problem (kanske tvärtom) om det inte var för att allt kretsade kring detta. Du tänker: ”en dag förstår han nog bättre. Jag får ge det lite tid.”

Kruxet är att partnern inte FINNS DÄR för dig – på alla plan. Det bygger upp en malande olust och rädsla. Självförtroendet flagnar – bit för bit.

När det positiva du känner för personen bredvid är synk med hur han eller hon får dig att må på insidan, är du i ett förhållande som är bra. Om inte, är det bra att ställa ett par frågor till Jaget:

Varför väljer jag att stanna kvar i detta? Hur mycket självförtroende behöver jag för vända mig åt ett annat håll? Ibland (eller t.o.m. ganska ofta, är det inte självförtroendet vi skall vänta på, utan den egna handlingen). Styrkan kommer lite senare.

Tankar kära bloggvänner?

Michael Larsen – livscoach och mental tränare