Det var som kanske de flesta vet farsdag i söndags och därför kunde man se bilder av män på Facebook – de flesta i 30–35 års åldern. Hyllningar, men även besvikelser över det som aldrig blev. Pappor med livet framför sig. Drömmar om någonting enastående, men även stukade förväntningar. Familjer som hade tagit eller höll på att ta form. Vad hände längs med vägen?
Jag minns för ett antal år sedan under påsken, på den tiden då vi hade de obligatoriska släkt/familjeträffarna i Danmark (oaser av mysighet), och hur min pappas yngre bror (fyra bröder totalt) sa en kväll då vi tittade på diabilder från deras ungdomsår: ”Vart tog de där unga männen vägen?” Vilken kraft i frågan!
Vad hände med det här året? Har inte 2016 passerat snabbt (ok, det är en och halv månad kvar)? Vissa skulle kunna invända mot att man inte ska vara nostalgisk.
Jag tror att det är så här; ju äldre människor blir, desto viktigare blir minnena. För ett barn eller unga vuxna, handlar det nästan uteslutande om nuet och allt det där fantastiska som väntar. Men alla de människor som har betydligt mer tid bakom sig än framför?
Jag har alltid älskat mina föräldrar väldigt högt. Men det är som om jag alltmer förstår hur mycket de funnits där. Alla fantastiska minnen de skänkt mig.
Ju mer vi växer som människor, desto tydligare kan vi se hur våra föräldrar gjorde det de kunde efter sin förmåga. Jag pratar med alla dem som är djupt besvikna på sin uppväxt. En mamma och pappa som borde ha varit mer kärleksfulla och närvarade. Vi kan önska, men att ändra på det som varit är som alla vet, omöjligt. Men det vi kan göra, är att bestämma oss för att vara uppmärksamma och omtänksamma gällande vad vi gör med vår livstid.
Jag vet hur lätt det är att gå runt med besvikelse, ånger, rädsla…ja, t.o.m. bitterhet. Dina och mina år i det här livet är endast blinkning i jämförelse med rymden i universum. Det är inget flum utan fakta. De unga männen på bilderna är inte kroppsligt unga längre, några har gått vidare. Hur använde de tiden? Hur mycket kärlek hade/har de att ge? Hur mottagliga var/är de? Vad lär/lärde de?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på mig på michael@separation.se
Jag har massor av kärlek att ge, men till vem ska jag ge den? Mor och far och syster med familj förstås, men ingen ”egen” 🙁 Skulle gärna använda tid till kärlek.
Ja vi är många som mer än gärna skulle ge mer kärlek till andra men vad gör man när man inte har någon att ge kärleken till? Jag ger kärlek till min vänner och min släkt men även jag vill ju ge min kärlek till någon speciell och vill ju även få kärlek från en partner, vilket jag har saknat under en lång tid nu. Det är vad som saknas i mitt liv och tyvärr är det en väldigt viktig bit som jag inte kan ersätta med något annat eller skapa på egen hand. Mycket annat kan jag påverka men inte detta.
Acceptans ett starkt ord som hjälpte mig från bitterhet och ånger. Rädslan som uppväxt och liv förde med sig kämpar jag ännu med ibland.
Men nu kan jag fullt ut göra mina val, ge kärlek visa engagemang och göra skillnad för mig själv och många andra i min omgivning. Livet har mycket att ge och det har även jag. Tack för påminnelsen.
Ja där finns en hel del av framförallt bitterhet o ånger… svårt att bli av med när man har svårt att förlåta o gå vidare.. har varit så länge o ngt jag jobbar med hela tiden…. med detta har ensamheten följt o ingen o ge kärlek till, en partner då.. barn o släkt o vänner finns men det är inte samma kärlek.
Har inte gett upp men det är som sagt svårt o komma vidare… o tiden går man blir inte yngre
Ja-a det är det vi lämnar efter oss..
Den kärlek vi gav, hur mottagliga vi var, vad lär jag mig ..
Viljan att utveckls varje Dag, och vara kärleksfull i tanke o handlig.
Mot/ För andra.
Också till migsjälv.
Visa civilkurage och även sätta gränser.
En klok människa säger och tänker kloka saker.
En vis människa Handlar ( gör ) klokt.
Ha en fin kväll
Jag är medveten om att jag förstörde mina barns fars dag i söndags då jag talade om för honom att jag inte ville leva mer med honom. Men jag var tvungen, min själ och mitt inre försökte fullkomligen att flyga ur mig. År av uppdämda känslor inombords gjorde att det fick bära eller brista. Det brast och han har inte mer än kallpratat med mig sen dess.. Mitt inre gråter över allt dom inte blev, över att tappa känslorna totalt för någon som var min bästa vän, att hans varma sida försvann i ingenting, och han såg det inte själv..
Nu har det gått ett tag sen separationen och äntligen har det börjat lugna sig. Som igår när det var läggdags och jag började tänka på exet och hennes nya, sa till mig själv att sluta tänka på det. Och det gjorde jag 🙂 För några månader sen var det omöjligt, tankarna bara rullade på.
Jag har ännu inte träffat någon ny men hoppet lever kvar.
De frågor jag ställt till mig själv det senaste är:
Varför har man en partner?
Vad gör man ihop med en partner som man inte klarar göra själv?
Vad är kärlek?
Vad är skillnad mellan kärlek och en vän man vill ha sex med?
Många funderingar till varför man vill ha en partner, är det status, ekonomi, trygghet, rädsla eller vad är anledningen?
Jag ser många som gör slut och skaffar en ny direkt efteråt. Kan de redan ha hunnit bli kära?? I mina tankar så är svaret knappast. Men var och en gör väl vad de vill…
Tack för en bra blogg och tack till de många sköna människor som skriver här.
Ja varför vill man (jag) ha en partner?
För min del handlar det mycket om gemenskap och tillhörighet. Någon att planera med, någon att småsnacka med, någon att ventilera jobb/vänner/händelser/tv-program osv med.
Rent praktiskt klarar jag mig själv, vilket känns jättebra, men jag önskar en partner för ”de mjuka” sakerna i livet – kärlek.
Varför man vill ha en partner skiljer sig ju åt beroende på vem man är men jag vill ha partner att dela upplevelser med, allt ifrån att planera upplevelsen för att till slut prata om upplevelsen som ett minne, visst du kan dela detta med en vän men det blir inte på samma sätt. Att det finns någon som vill en väl och som bryr sig om hur man mår, någon som man kan ventilera händelserna i livet med och som när livet är tungt ger en kram och säger du det kommer att ordna sig. Någon som får en att le även den gråaste av vardagar. Någon jag kan förgylla tillvaron för och slösa min energi och kärlek på.
Sen är jag ju kvinna och vänner är personer man umgås och har kul med men man har inte sex med dem. Det gäller åtminstone för mina vänner, vill jag vara intim med någon då vill jag ha mer än en vänskapsrelation med den personen. Att vara KKs är aldrig lyckat eftersom det alltid finns någon som vill mer i sådan relation.
Det rent praktiska har jag klarat själv i många år så jag där är jag inte beroende av någon man och skulle jag inte klara det själv så kan man köpa tjänster av elektriker, rörmokare och bilmekaniker om det behövs.
Jag har börjat fundera på om det är en relation till Gud som jag först vill ha. OBS! Jag kommer aldrig sluta tänka själv! Men den här kärleken som jag längtar efter kanske jag först ska fylla mig själv med och då kanske det först är uppåt jag ska vända mig. Fylla på uppifrån å inifrån å sen ha mer fokus på att ge till människorna omkring mig. Det är kanske ett sätt för mig att försöka fylla mig själv med det jag längtar efter, utan att söka utåt. Och jag vet inte om det kommer fungera heller, men ja…det är ändå en enorm kärlek och trygghet som ofta finns hos människor som tror och upplever sig ha en nära och personlig relation till Gud. Då kanske kärleken från en man blir mindre viktig liksom. Fast så mycket sex blir det ju knappast 😀
Fast jag vill ändå inte ha sex med en man utan att känna att jag älskar. Och det vet jag väl inte heller hur det känns riktigt. Men det är väl när jag känner mig fylld av värme, glädje, trygghet och en otroligt stark närhetslängtan till en viss person. Totalt välbehag i någons famn! Då vill man ju bara njuta tillsammans. ❤️