Jag tror på relationer, kärlek, ömsesidig respekt och att det kan hålla över tid. Egentligen borde jag kanske inte göra det med tanke på hur mycket själviskhet, otrohet, narcissism, brist på, och ointresse av att se sig själva som jag hör om.
Så hur kan jag hålla en positiv relationssyn intakt? Jo, för att jag samtidigt ser alla er som vill leva större, mer autentiskt och som har modet – trots alla motgångar, fortsätter blicka mot nästa morgons soluppgång.
Ser även paren som ger varandra den där enastående första gången blicken – även om det gått nästan femtio år. Som trots tiden, vardag och motgångar, håller varandras händer och lyfter med uppmuntrande ord. Det är vackert och gripande.
Vi kan låta andras cynism, kärleksnegativitet och extrema relationsmisstänksamhet spilla över och ta kontrollen över vår utblick. Så lätt, så lätt… Vilka blir vi om energitjuvarna får bosätta sig mellan skulderbladen? Om vi går in i relationer med attityden: ”vi får väl se hur länge det här håller?”
”Människan är i grunden opålitlig och själviskt driftsuppfylld.”
Inställning är allt!
Tro mig! Jag vet hur det känns att ge upp hoppet och projicera ut det egna bagaget. Det ger mörka ringar runt ögonen och en aura av: ”kom inte nära!”
Låt oss titta åt ett bättre håll!
Hur skulle din relationsinställning se ut om gammalt bagage för en liten stund sändes i exil?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Å vad jag känner igen mig i begreppen cynism, kärleksnegativitet och extrem relationsmisstänksamhet. Jag har tappat tron på kärlek….. tyvärr. Sån blev jag och vad jag inte gillar det. Jag vill verkligen inte vara sån här och hoppas så att denna sorg över att ha förlorat detta lägger sig så småningom och att hoppet och tron kommer tillbaks. Till dess kommer jag leva själv trots att jag är en person som verkligen trivs att leva i tvåsamhet. Vågar inte lita på någon längre när det gäller relationer.
Jag önskar verkligen att tiden skall jobba för dig Anette! Varma hälsningar.
Ja jag känner också så som du beskriver och ska nu försöka lägga kraften på mitt eget liv och göra de jag vill. Jag tänker inte va nån slängdocka längre som ska finnas där när han vill. Fast… jag har ett enormt beroende av honom och ändå svårt att släppa taget helt. Men håller på att jobba med mig själv… Jag vill absolut inte ha de såhär. Kärlek…Tillit… ja ska man verkligen våga tro på de någonsin igen. Styrka & kramar till dig ❤
Tror nog att jag är hopplöst optimistisk när det kommer till framtiden och vem jag kommer att träffa där. När jag kommer ur det här känslomässiga mörkret. När jag fått bearbeta allt. När mitt liv stabiliserat sig igen. När jag kan känna mig levande i ensamheten. Snart där, hoppas jag.
Ja…jag pendlar rätt mycket mellan hopp å förtvivlan. Vill inte bli besviken igen, å det är tyvärr det jag alltid blivit. Det har alltid gjort ont att vara kär. Men du har så rätt M! Man måste våga tro och försöka igen. Jag har bestämt mig för att gå på en dejt. Inte för att jag vet om jag vill, men för att iaf starta upp med ett nytt försök.
Lycka till med dejten! Vad än du vill uppnå med den 🙂
Tack 😀
Klart du ska på dejt Petra!
Det kan bli hur bra som helst.
Kram ❤️
Haha…va har jag att förlora. 😀
Bra 🙂 ut och dejta… det finns många fina människor där ute. Våga titta upp … det är helt underbart. Men visst det är läskigt.
Ha en bra helg
Kram
Åldern är en siffra: tagit mig ur ett känslolöst äktenskap, träffade en ny man, tog slut efter 3 månader, han finns fortfarande kvar i mitt hjärta trots att det gått 1 år, känner att jag stängt av känslorna för andra, tar tid det här, men framtiden ligger öppen för nya bekanskaper, om jag vill…………
Ja du Michael , Hur skulle min relationsinställning se ut om gammalt bagage för en liten stund sändes i exil?
Då skulle jag utan tvivel kunna lita på att de människor som betyder något för mig, och nu framförallt min man, var precis som jag. Nu låter det som om jag är en självgod typ. Men det är precis tvärtom. Jag har i 24 år levt med en man med ett stort ego. Vilket många gånger varit bra för honom och tagit honom dit han är i dag. Men själv har jag ett litet ego, släpper lätt på stolthet och säger gärna att jag har fel när någon bevisar motsatsen. Så för mig har det alltid varit extremt viktigt att visa människor respekt och vara ärlig och uppriktig. Och att även i morgon vara nöjd med mina val och ställningstaganden jag gör i dag.
Jag har sett mig som den evige singeln.
När jag är gammal är jag i en stuga, med rum för barn och barnbarn. Livet är rikt.
Jag behöver ingen man för att vara lycklig.
Jag har konstaterat att jag är lyckligare än många par.
När jag sneglar till på män så har jag följt mitt mönster.
Smulor, de vill jag slicka. Nåt annat räcker inte till för mig.
Jag tröttnade. Jag valde mig.
Men igår mötte jag en längtan jag trodde dött för år och dar sen.
Tårarna droppade när jag mötte den.
Att höra ihop med någon. Älska, bli berörd, så attraherad så jag inte kan se klart.
Röra hud, vakna och somna tillsammans.
En man har dykt upp. Jag vet inte alls vad detta är. Vi har bara råkat mötas, inget annat.
Men han ruskade om alla tankar jag haft de senaste åren.
Han ruskade om min stämpel jag satt på mig själv: Den evige singeln.
Jag vet inte om han är HAN.
Han är egentligen inte en man i min smak.
Jag gjorde slut med den evige singeln igår och bejakar kärleken. Jag vill älska igen. Fullt ut.
Fem år ensam. Det räcker.
Jag är rätt för kärlek.
😀 😀 Att säga JA! ❤️
Gud vad vackert du skriver. Känner mig som snigeln just nu…
Jag tänker alldeles fel. Går och hoppas och önskar att den destruktiva relation jag befinner mig i, på något sätt ska förändras Samtidigt som jag, om jag fick kraften att släppa denna relation, ALDRIG skulle våga mig in i en ny relation igen!
Hur skulle du vilja tänka kring en framtida relation cj?
Jag hade tappat tron på kärleken efter en handfull kraschade relationer och mest av allt tron på mig själv! För 6 månader sen träffade jag en man som egentligen inte alls är min typ men vi klickade så otroligt mycket. Denne man fick mig dock att ännu mer tappa tron på mig själv emellanåt. Han gjorde mig svartsjuk och vägrade hjälpa mig utan menade att ALLT var mitt fel, han hade inte gjort något fel och hans handlande var hans rätt. Ännu en gång satt jag ensam hemma med tårar längs kinderna, förtvivlad, ynklig och kände mig totalt grundlurad av det manliga könet! Frågorna hopade sig….vad är det för fel på mig? Varför klarar jag inte att ha en relation? Varför blir det alltid så här? Varför är jag så förbaskat känslig? Varför är alla män så elaka och egoistiska?
Så efter några dagar började HAN höra av sig via sms. Först var det ganska elaka sms med många anklagelser mot mig men så började det komma mer konkreta frågor om tex varför jag reagerar så starkt på vissa saker. Jag svarade hela tiden utan att anklaga tillbaka, förklarade bara vad som händer inom mig. Helt plötsligt satte jag ord på mina egna problem och på saker som jag inte hade reflekterat över och jag kom underfund med mig själv på ett sätt jag inte gjort tidigare. Vi fortsatte messa varandra under en vecka och sedan kom han med förslaget att vi skulle träffas och prata. Först ville jag inte men efter ett moget övervägande gick jag sedan med på att ses. Det blev bra, vi pratade lugnt och sansat, han förklarade hur han känt och varför han gjort som han gjort. För en gångs skull lyssnade jag utan att gå i försvar, utan att ta det personligt och lät det bara sjunka in. Han bad om förlåtelse och det kändes ärligt och uppriktigt. På vägen hem gjorde jag nåt som jag borde ha gjort för länge sen….jag bestämde mig för att slänga offerkoftan! Det är ju bara jag som kan ändra mitt beteende, slänga bort gamla tråkiga känslor som inte är relevanta längre, göra upp med mitt förflutna och bestämma mig för att leva här och nu!
Vet ni vilken befrielse det var och är?! För första gången på många år känner jag mig fri, glad och upprymd! Jag tror på mig själv, tycker om mig själv mer och mer för varje dag och har inte fallit tillbaka i gamla hjulspår….ännu. Den dan kan komma, det är inget att hymla om men jag känner mig ändå beredd. Jag tror på mig själv och tror jag kan stå pall för det! Låt känslan komma men jag ska inte låta den göra mig illa, inte låta mig reagera på den utan släppa den vidare!
Det finns dock ett litet orosmoln i den här historien och det är att min partner ev har narcissistiska drag. Jag har läst mycket om det och vissa saker stämmer in på honom. Jag har dock bestämt mig för att ge ”oss” en chans men har oxå lovat mig själv att kliva av tåget direkt om jag känner att det går över styr! Det känns tydligt att han tagit till sig det vi pratat om, han har testat mig lite men jag kunde utan ansträngning låta bli att reagera och nu har det gått strålande!
Den här bloggen och era historier, tankar och funderingar har gjort underverk med mig! Jag ser annorlunda på väldigt mycket och inte minst mig själv!
Jag vill oxå med denna berättelse ge er andra lite hopp! Det går inte alltid som vi önskar men det händer faktiskt! Våga tro på dig själv, våga ta steget ut om det inte blir som du tänkt eller om du känner dig trampad på! Du är värd det bästa!
Styrkekram till er därute och sorry för ett långt inlägg!
Be inte om ursäkt för att du uttrycker dig! Det är det vi alla får göra här 😀 Den här bloggen är ju TILL för det!! 😀
ja jag gillar att det är långt och även positivt! det behövs!!! kram <3
Norpan;
Snälla, hur slängde du offerkoftan? Och kan du känna att det är den som begränsat dig tidigare?
Hej Michael,
Vill bara säga att jag är så otroligt tacksam för alla dina inlägg. De hjälper mig igenom så mycket. Tack!
Jenny
Tack snälla du! Värmer att höra!
tankarna kommer igång som vanligt när jag läser alla komentarer…..hur kan det finnas så många människor som tänker samma tankar? Att jag inte duger? att det är ngt fel på mig som inte kan ha en hållbar bra relation? att ingen kan älska mig som jag är? varför tror alla vi som tänker såhär på våra larviga tankar? varför blir vi inte motbevisade?…….*
Förstår vad du skriver o håller med dig, men ser samtidigt en egen version eller väg av hur fortsättningen av livet kan se ut.
Tror inte jag vill kasta av mig livsbagaget ens för en stund för att föreställa mig eftersom det har lärt mig att hålla kärleken till mig själv högst. Med den insikten så försvann också behovet av tvåsamheten, varför binda sig till en när man kan ha ett helt nätverk av kontakter. Jag väljer visserligen bort det djupaste av det djupaste i de intima stunderna, men behöver aldrig heller bli sårad genom att någon kommer för nära.
Jag ser sår blottas i det resonemanget Carina. Värme.
Det kan jag inte förneka Michael, men jag har också lärt mig mycket efter 9 år som singel o kommer lära mig så länge jag lever.
Efter att ha slutat leta o accepterat är jag faktiskt nu lyckligare än någonsin.
Tack Petra!! 🙂
Mia – bra reflektion och jag håller med dig! På tok för många går omkring och känner att de inte duger eller att de är misslyckade! Är det vår uppväxt? Är det omänskliga ideal och att vara så jädrans perfekt? Vår stressiga vardag med många krav från olika håll? Jante? Är det vår partner? Är det vi själva? Eller kanske lite av varje………
Vi är bra på att ha ett fint hem, duktiga barn, träna, vara kreativa och effektiva på jobbet osv men när tar vi hand om vårt inre, det mentala?
Det har gått 19 månader och nu äntligen börjar jag längta efter kärlek igen. Har bestämt mig för att jag lidit tillräckligt, att det är mitt ansvar att göra mig lycklig oavsett vad jag varit med om tidigare. Håller med om att man faktiskt måste tro att denna speciella människa man söker finns därute. En varm, kommunikativ och kärleksfull man. Men vi tar det sakta…