Föreställ dig en tv serie som aldrig tar slut. Fortsättning år efter år och publik som väntar på den förlösande avslutningen. Avsnitten blir mer och mer dramatiska, invecklade och fyllda av intriger. Men egentligen händer ingenting – bara ett bedövande beroende.
Jag ser relationer, halvförhållanden och sådant som jag inte riktigt vet vad jag skall kalla det för, fungera på liknade sätt . Om du är mitt uppe i ett relationsdrama med konstanta frustationsuppdateringar, kriser och kaos som utgör tio % (vilket är enormt mycket) eller mer, ber jag dig stanna upp en liten stund, ta ett par djupa andetag och fråga: vad gör detta med mig? De små, små förhoppningarna, tätt återkommande bråken och slitagen.
Livet är nu – en förlorad dag med en person som inte ger lugn och ro i själen. Är det värt det? Lätt för mig att säga – jag vet, men om du backar för ett kort ögonblick och iakttar det hela utifrån – vad ser du? Bortom: ”men, vi älskar varandra..” de passionerade återföreningarna efter tider av avstånd och kyla, sömnlösa nätter och förtrogna samtal med vänner i soffan? Vad ser du min vän? Vem blir du?
Varför är du både skådespelare, regissör och manusförfattare? Vad är det som hindrar dig från att kliva av? Har du redan lagt ned så mycket tid, kraft och hjärta, att det känns lika bra att fortsätta? För en dag kanske…De vaga eller desperata förhoppningarna som tuggar i sig din tid. Ditt liv!
En parrelation som ger sömnlösa nätter, nöter ned och ältar frånvaro av varaktig trygghet, är inte värd dina ytliga oroliga andetag. Var så säker!
Vänd din blick och drömmar åt ett annat håll, låt det få göra ont i några månader, gråt, känn ensamheten och tomheten. Du vinner dig själv och smakerna kommer tillbaka.
Michael Larsen – relationscoach
Så oerhört träffande och klokt, som alla dina inlägg, Michael! Tack!
’Vänd din blick och drömmar åt ett annat håll, låt det få göra ont i några månader, gråt, känn ensamheten och tomheten. Du vinner dig själv och smakerna kommer tillbaka’.
Jag tar till mig orden, är just nu mitt i sorgeperioden, längtar efter att vinna tillbaks mig själv, att resa mig och våga drömma igen. Det får ta den tid som behövs.
Att fly in i en ny relation kort efter en separation tror jag är just…flykt. Tror man behöver landa, reflektera, och läka innan man är mogen för ett nytt förhållande. Men det är vad jag tror. Andra människor har andra strategier.
Hej Michael
Tack för dina kloka ord och budskap. Hur ser man varningstecknen för att slippa gå in en drama relation?
Varma kramar
Maja
Tack Michael!
Det var en befrielse att kliva av tåget även om det var smärtsamt. Nu sex år senare med mycket slit vad gäller ekonomi, praktiska saker, unga vuxna barn som mått dåligt och egen livskris…så kommer äntligen tilliten till mig själv tillbaka. Jag känner mig trygg inde flesta val jaga står inför. Och de gånger jag behöver tar jag råd från kloka och reflekterande människor kring mig. Man är aldrig ensam fast det kan kännas så ibland.
Kram alla
Precis vad jag behövde läsa idag tror jag…Efter att ha byggt upp mig själv till att trivas och känna mig stolt och glad över vad jag har efter ett snopet slut har jag påbörjat en ny relation. Jag har varit ärlig, inte förställt mig för att passa, sagt stopp när jag tyckt det har gått för fort …och nu kom en varningssignal. En tyst mobil, inget svar, flyktbeteende…Jag ska inte dras med i ett drama…då drar jag mig hellre ur i god tid. Har inte tid för oro och ångest o undran .
Ja det känns tomt o frågan kommer ofta, gjorde jag rätt eller fel? Men jag blir stärkt mitt i allt det som fungerade att beslutet var nog det bästa för oss bägge! Tack för dina ord
Usch, det var spot on.. Har träffat en man i 4,5 år nu. Första halvåret var vi tillsammans (offentligt) men sakta men säkert visade han en väldigt svartsjuk och kontrollerande sida som jag helt enkelt inte kunde leva med. Vet mitt eget värde vill jag iaf tro. Men passionen jag känner för honom och de översvallande känslorna som kommer när vi är tillsammans var svåra att motstå.. Så vi har träffats nu och då de senaste 4 åren. Det går ett tag sen kraschar allt igen. Jag börjar tro att kanske… sen börjar han försöka kontrollera och försöka förvrida det jag säger o gör för att han ska ”få rätt”. Det är bara hans sätt att leva och tänka som är rätt enligt honom. Och då är han ändå 17 år äldre än mig, och påpekar gärna och ofta hur mycket mer erfarenhet han har o hur mycket klokare han är. Gärna i en mycket nedlåtande ton. Sen tar jag mig ur hans grepp och det går några veckor. Sen längtar jag så mycket efter honom att jag håller på att gå sönder! Längtar efter känslan han ger mig. Hur han SER mig.. Vet inte hur jag ska ta mig ur det för gott?
Hej. Vuxet barn till en alkoholist, därigenom två frånvarande föräldrar. Har insett att jag fortsatt leva som medberoende till min man. Men min man söp inte. Han hade andra problem. Han lämnade mig efter 25 år och jag har gett mig själv skulden för det. Har den senaste veckan lyssnat på Djävulsdansen och din bok ”Skiljas” samt börjat på AA:s öppna möten som medberoende. Äntligen förstår jag ! Han flydde ur det fängelse vi faktiskt levde i. Men det har tagit mig exakt 3 år och 3 mån att förstå att förstå att dörren var öppen även för mig. Tack vare att han avslutade vårt äktenskap så befriade han mig. Jag skulle aldrig lämnat honom för jag är idiotlojal! Typisk medberoende. Nu ska han få ett brev jag borde jag skrivit för drygt tio år sedan med förklaringen att jag vill skiljas (vi är skilda sen två år). Typ terapimetoden att skriva till sin döda pappa eller nåt. Hoppas ni förstår vad jag menar.