”När jag fått det där jobbet!”
”Dagen då jag träffar rätt man/kvinna…!”
”När jag kommit upp på rätt lönenivå.”
”När jag blivit smalare.”
”Bara jag börjar älska mig själv så….”
När, när, när….
Alla de där ”klädhängarna” som en dag skall räta ut vecken, göra oss kompletta och levande. Det är så lätt att projicera lyckan på framtiden, en annan människa, ett projekt, en summa…
Vi behöver det, men mycket mer än så. Så oändligt mycket mer än ”när, om jag bara, en dag så…”
Som barn njöt jag av att titta på diabilder med familjen. Det kändes lite högtidligt. Minnena som projicerades på en stor vit duk. Som femåring tänkte jag:
”Det är jag, vi tillsammans som gör att de där bilderna finns. Utan oss – ingenting där borta mot väggen.”
Det är just så vi behöver börja se på oss själva. Som skapare av någonting. Inte passivt drömmande åskådare. Det är du och jag som gör bilderna levande – ja, att de överhuvudtaget existerar. Ett av de största självbedrägerierna vi kan utsätta oss själva för, är att vi är offer för någon slags universell konspiration, som försöker stjäla lyckan. Eller inte ens tänker erbjuda den. Vi gör bilderna!
Inte sällan är det vi själva som ställer oss framför diabildsprojektorn, så att ljuset inte når fram. Något suddigt på en ryggtavla…
Det rätta tillfället är inte gratis. Vi måste kliva in och gör vår del. Sätta fröna i jorden.
Livet är inte alltid rättvist. Människor gör inte alltid som vi förväntat och önskat oss. Inte sällan blir det förseningar, omvägar och/eller tvärstopp. Med vilken attityd möter vi svek, ”misslyckanden” och andra känslomässiga käftsmällar?
Som du kanske vet är jag ingen fanatisk anhängare av positivt tänkande. Men jag vet att ingen tackar oss för att vi ger upp, eller anklagar livet och människor i vår omgivning för att det finns farthinder, vägarbeten, oväder etc.
Vi behöver bygga vår personliga identitet kring det som står långt över andras godkännande, åsikter, förväntningar etc. Ifrågasätta en förkrympt eller grandios självbild. Punktera luftslotten som vi är förälskade i. Bränna det som är inte är vårt sanna jag och som av olika anledningar hängts på våra axlar.
Om vi varje dag upprepar någonting som skänker glädje och inspiration till andra, kommer spridningseffekten att vara generös mot oss. Det är en naturlag!
Michael Larsen – relationscoach
Tänk om alla / fler av oss kunde tänka lite mer så! Tror att världen och livet i smått och stort skulle kunna se lite ljusare ut lite oftare i så fall… Blir så trött på tänket att när… om bara… vänta tills… Vi missar så mycket av nuet – livet – genom det där tänket.
Och till sist är det försent!
Någon har slutat hoppats på ”senare”, någon har gett upp om drömmar som sägs ska komma längre fram, någon vill inte vänta längre… Vill inte vänta på att livet rinner i från en, genom framtidsmål som sällan nås. Vill leva i nuet <3
PS: kan du inte skriva något inlägg om otrohet lite utifrån den otrognas sida…
KRAM!
Wow vad viktiga ord tänker jag.
Jag har fått lära mig att människors hjärna är mycket mer fokuserad på överlevnad än lycka så vi har mycket lättare för att tänka på just det som man inte tycker fungerar, som man irriterar sig på och det skapar ju lätt behov av att vilja också fly till något annat tror jag. För vi tror att det kommer bli bättre om bara …..
Det är en konst att kunna uppskatta det lilla (om man nu ska kalla livet för det lilla) och att på ett djupare plan känna sig tacksam för att vara en del av något större än en själv för när man är ett par med barn t.ex. så är man ju en del av ens barn, ens föräldrar och syskon, vänner, dagispersonal och arbetskollegor m.fl. Om man stannar upp för ett ögonblick och inser att alla ens egoistiska handlingar som man utför påverkar även dessa människor och alla osjälviska handlingar också så förstår man att man behöver ha ödmjukhet inför vilka spår ens handlingar har och ta ansar för dem.
Om man vill vara en person som står för sina värderingar i handling så får man sluta se att ens värld slutar vid ens egen nästipp utan våra handlingar skapar ekon via de som sedan återberättar och lever via oss.
Jag lyssnade på TED talks om ”to endure” och hur människor har ett mind set av att kunna uthärda. Vi är ju faktiskt i detta land en del av den 1% av världens rikaste befolkning som slipper vakna till krig, svält, extrem kyla/värme osv. Men jag hör ofta folk gnälla, de uthärdar väldigt lite och sätter väldigt lite värde på det vi har så vi gör det inte värt att kämpa för.
Jag har precis som alla andra givetvis svårt ibland att ta tillvara på nuet. Jag kan komma på mig själv att tycka mig vara underbetald eller underskattad och bli ledsen över det och jag omvänt säkert råkar underskatta andras insats eller förbiser deras behov. Det är mänskligt att råka bli självupptagen eller negativ.
Jag tror dock att kärlek har enbart en möjlighet att bli riktigt fantastiskt om båda investerar så mycket av sig självt att man ökar värdet av helheten man ingår i för då bryr man sig om mer och tar mer ansvar för sina handlingar för då slutar man göra ursäkter för sina beteenden och frågar sig själv ”hur ligger detta i linje med mina värderingar”.
Det är en tanke jag har i alla fall.
Tack för dessa ord! Precis vad jag behövde höra ikväll. De förvandlade min kväll i ensamhet från outhärdlig till full av livsglädje.
Så bra formulerat! Just det här att vara aktiv själv, inte bara vänta på att livet ska hända oss. Utan att vi nu, precis nu kan göra något, skapa livet, mitt liv.!
Och hur möter jag motgångar, besvikelser och svek i livet. Inte låta dessa stuka till en för mycket.
Åh, så otroligt bra skrivet.
Du kan verkligen klä stora vackra tankar i ord. Tack!