Tillåter du att en partner trashar dig framför barnen? Gång på gång? Sitter de på första parkett till ständigt återkommande draman?
Det är b.la vår uppgift som föräldrar att skydda våra barn – de skall inte behöva skydda oss. Jag hör berättelserna om hur unga pojkar och flickor känner sig fullständigt maktlösa, då de ser hur mamma eller pappa förnedras genom nedlåtande uttalanden. Konstanta tillrättavisande. En härskare i huset är ett övergrepp inte bara på oss som vuxna, utan även på de unga människorna. Det är dags att bryta med det där – nu!
Går det ens att föreställa sig vilken undertryckt ilska det skapar i barnet som känner sig smärtsamt maktlöst? Den fruktansvärt starka viljan att kliva emellan två vuxna och skrika: ”stopp!” Men p.g.a. fysiskt underläge inte kan göra någonting. Kan du känna pojken/flickans frustration? Kan du se den fysiskt unga människans ögon?
Jag är inte ute efter att skuldbelägga och stoppa ytterligare skam i ditt bagage, utan att du verkligen skall börja se. Jag glömmer aldrig min då fjortonåriga dotter se mig i ögonen och säga:
”Ser du hur hon får dig att må pappa!?”
Det var en game changer av stora mått.
Ta vilken hjälp du än behöver för att bryta det som skadar dig och den unga människan i ditt liv. Om du ens tänker tanken på att gå tillbaka till exet som visat dina barn hur relationer inte skall se ut, är det dags att börja se med klara ögon. Idag!
Finns det beteenden som du kopierar från nära betydelsefulla vuxna, då du växte upp. Vad såg flickan eller pojken du som barn? Vilka överlevnadsstrategier anammade du? Vad repeterar du från förr? Var brutalt ärlig.
Ett enastående mätinstrument på hur hela vi är som personer, är vilka vi väljer att ha nära i våra liv. Vilken slag förebild är mannen/kvinnan för din son/dotter? Med vilken röst pratar partnern till dig? Vad ser din dotter/son i soffan en fredagskväll? Vad för slags samtal hör han/hon? Visar du själen som kommer från dig, vad som är ok och vad som definitivt inte är det? Vad lär du ut om gränser? Integritet? Kärlek?
Jag vet att du vet; men minns detta:
(säg ditt barns namn med tydligt uttalad röst)….lyssnar inte främst på mina ord, utan mina handlingar.
Det är många som tror sig veta vad kärlek är och att de älskar på riktigt, men läs och ta in följande:
- Kärlek är att vilja sin partner väl i alla lägen. I alla lägen!
- En äkta partner bedrar dig aldrig. Inte under några som helst omständigheter.
- En riktig partner pratar alltid respektfullt med dig. Oavsett vad!
- En sann partner får dig aldrig att känna dig ensam i tvåsamheten.
- En kärleksfull person ser alltid det bästa i dig och lyfter dig. Även inför andra.
- En sann partner ger dig aldrig känslan av att du måste bevisa din duglighet. Du är fullt tillräcklig som personen du är.
- En kärleksfull och sann partner pikar dig aldrig för ditt utseende.
- En sann partner invaderar aldrig dina gränser, utan håller din integritet helig.
Våra barn skall från och med nu enbart få se det som är enastående kärlek.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Pappa gjorde allt som en sann och kärleksfull partner inte gör, enligt din lista.. Mamma stannade och bet ihop. Jag hakade ibland på pappa i hans hånande. Det var ett sätt för mig att få någon sorts kontakt och duga i pappas ögon.
Ja, jag växte upp i en dysfunktionell familj. Och blev naturligtvis dysfunktionell som vuxen.
Idag tillfrisknar jag med hjälp av de 12 Stegen. Det finns hopp.
När jag läser dagens text slår det mig hur tacksam jag är att min exman lämnade mig. Det är nu nio månader sedan min värld gick under, men å så jag har återskapat den i en så, så mycket bättre form.
Jag förstår precis vad du menar Michael. Jag förstår nu vilken destruktiv bild av kärleken jag har visat min son. Och jag förstår hur jag upprepade det jag själv hade sett.
Men jag vet också hur otroligt svårt det är att gå. Inte minst när man lever med en person som är så fullständigt övertygad om att felet ligger hos mig. Min exman var så övertygande att jag till slut inte visste varken ut eller in. Jag kände ju att förhållandet var fullständigt galet, men eftersom jag gick på bilden av att det var mitt fel kände jag en enorm vanmakt. Jag förstod inte hur jag skulle kunna ändra läget.
Till slut gick som sagt han. Men här skulle jag vilja ge dig som sitter i samma situation som jag var i, styrka och hopp att själv gå.
För nio månader sedan förstod jag inte hur jag skulle överleva dagen. Gråtit dagligen hade jag gjort i redan ett halvår, men nu kom också den fulla insikten om att jag nu var lämnad. Gör något bra för dig själv, sa människor. Men jag hade fullt upp med att ta mig igenom de närmaste timmarna.
Men; idag har jag ett helt annat liv. Människor runt mig säger att jag ser ut som en helt annan människa än för ett år sedan. Idag är det jag och min son som är familjen. Och så har sonen en familj med sin far. Jag har hittat en helt ny styrka, självaktning och integritet. Och jag inser varje dag hur jag numera lär min son hur livet egentligen ska vara.
Seger, Marianne ❤️
Tack vännen!
Marianne, du beskriver mitt liv! Jag är också så tacksam att mitt ex lämnade mig. Då sa jag att om vi är ifrån varandra ett tag så kanske vi hittar tillbaka till varandra senare, att han var den finaste människa jag känner. Herregud! En manipulativ, egoistisk gris, med en käslomässig nivå som en åttaåring (fast det där är taskigt mot åttaåringar…), med ett galaktiskt bekräftelsebehov. Att läsa dagens text från Michael gör lite ont, eftersom det står så klart vad jag gjort mot mina tre underbara barn. Massor av konflikter! Men vill inte lägga för mycket kraft och energi bakåt nu, känner jag, utan framåt. Jag mår bra nu, jag är stark nu, jag har energi nu. Det ska jag ge mina barn, nu och framåt.
För mig var tanken på att lämna omöjlig tidigare, både det praktiska och känslomässiga kändes oöverstigligt att hantera. Själva uppbrottet var så klart rätt jobbigt, men sedan tog det inte många veckor innan jag var ledsen men helt OK, och inom någon månad kände jag kraften, styrkan, och hela mitt jag komma tillbaka. Och VARFÖR gjorde jag inte detta tidigare? Så pepp till alla er som inte orkar lämna det destruktiva: det går så mycket lättare än man tror!
Och även för mig är det så att människor som ser mig ser en helt annan människa: stark, glad och vacker!
Hahaha…förlåt, men den där beskrivningen av ditt ex var underbar 😀 Jag tror åttaåringarna förlåter dig 😀
Så underbart att du är Stark igen!
Och jag tänker att det å ena sidan är så att vi inte kan ändra något bakåt, så även om vi stannat kvar i en relation som inte varit bra för barnen så kan vi bara göra annorlunda framåt. Å andra sidan tänker jag att de tankarna, som också jag har, är bra för oss eftersom de hjälper till att vi inte gör likadant igen!
Känner så igen mig i det du skriver Marianne; när väl insikterna och ”tillnyktringen” landat tillräckligt djupt så ser man relationen utifrån, med ett helt nytt perspektiv. Jag har länge övertygat mig själv att vårat havererade äktenskap berodde enbart på mig. Men idag ser jag, känner och upplever att även mitt ex sårar, projicerar. Vi har tillsammans skapat ett destruktivt relationsmönster, dolt för oss båda i en dimma av rädslor.
Jag var också inställd på att nu går jag under när hon levererade orden ”vill inte leva mer med dig”. Men det går att vända, kräver en vilja att ta fram nyckeln till källaren och att inte ge sig förrän man hittat brandhärden, släckt den och säkrat att den inte blommar upp igen.
Allt gott Marianne, du gör ett strålande jobb med dig själv och din familj.
Tack Håkan! Och detsamma! Det krävs mod, styrka och en hel massa vilja för att våga se alla sina egna destruktiva sidor, som jag inte minst läser i ditt inlägg längre ner att du gör. Men, som du också upplevt, så innebär det också att man mer och mer inser vad som inte är ens eget fel, vilka saker partner projicerat på en.
Min exman ville att jag skulle gå i terapi för att vi skulle kunna fortsätta leva tillsammans. För felen var ju mina. Och min terapi har lärt mig att jag har gjort många fel i relationer på grund av mina gamla sår. Men oj så jag också lärt mig att mycket av det han anklagade mig för var hans eget. Han hade rätt i att jag behövde gå i terapi, men han hade nog inte räknat med att det skulle lära mig att jag inte skulle leva med honom utan med en man som är så mycket bättre för mig.
Precis så tänkte jag för en vecka sedan. Ärligt talat så tänkte jag skriva ett brev till mitt ex, och tacka honom för att han lämnade mig. Men jag hejdade mig;-). Han skulle aldrig tro mig, självgod som han är:-). Det vi kan göra är att leva sant och fullt ut så kommer dom inse att vi både ser och mår så mycket bättre. Shine like à star!
Så till alla Er som inte tror att ni kommer att fixa det, att gå, det gör ni! Det kommer att vara tungt ett bra tag. Men att sedan gå till sängs varje kväll och sova som en kung, för att hjärta och hjärna mår bra är fantastiskt. Jag och mitt ex bråkade inte och skrek på varandra. Vi var tysta. Kyla. Icke beröring. Min uppgift nu är att prata, prata, prata med mina barn. Kärlek och beröring.
Kämpa inte längre för ett dåligt förhållande. Kämpa för att DU ska bli lycklig! När man inser att man är singel OCH lycklig, så går det upp för en att man inte finner lycka i en olycklig tvåsamhet.
Så härligt LA! Du har upplevt precis detsamma som jag, att man kommer till singel OCH lycklig.
Och jag känner så igen mig i det du skriver om att vilja tacka exet för att han gick, men även mitt ex skulle aldrig fatta något, självgodheten personifierad.
Men vet du vad; jag bryr mig inte längre. Han får fatta eller inte. Han får tro att han lämnade mig till ett sämre liv eftersom jag inte får leva med ”underbara” han! Men jag struntar i det. Jag har lämnat honom bakom mig och om han förstår eller inte, har en annan sanning än jag eller inte, är fullkomligt irrelevant numera.
Ja, jag har nog också vuxit upp i en dysfunktionell familj…på halvtid iaf. Min mamma älskar en man som inte vet vad kärlek är. Jag har alltid känt det så tydligt, han är otrevlig, nedlåtande och otrevlig alldeles för ofta. Det liksom ”osar” irritation och förtryck om honom. Och min mamma, som är världens finaste, kommer aldrig att välja bort honom. Hon väljer att blunda och försvara sig med att hon älskar honom som han är. Men att jag inte behöver älska honom. Å det är jag ju glad över, för jag kommer aldrig kunna känna någon värme för honom…och då är jag en väldigt varm å kärleksfull människa. Det är liksom det jag ÄR. Men jag har alltid känt mig klokare än min mamma, velat öppna hennes ögon. Hon är värd så mycket mer, men det kommer hon tyvärr aldrig att förstå…
Jag har nog känt mig sviken av mamma, för att hon valt honom. Hon har i mina ögon både svikit sig själv och mig genom att välja det där.
Jag har aldrig kunnat välja nån man, men jag tror kanske att det är för att min själ pratar högt till mig och den vet att jag aldrig mött den man som vill och kan ge mig kärleken jag börjat förstå att jag e värd.
Jag har alltid haft svårt att älska hela mig själv, känt mycket mer rädsla än tillit, varit väldigt hård mot mig själv osv…
Men nånting har börjat hända. Mycket tack vare dig Michael, den här bloggen och alla ni som delar med er av er resa. Samtidigt har så många kloka, kärleksfulla människor dykt upp runt mig senaste året. De har kommit i precis rätt tid och gett mig precis det jag behöver. Insikter, stöd, villkorslös kärlek…närhet.
Så jag är väldigt tacksam just nu! Känner att jag rör mig framåt och att nåt gott väntar på mig. Eller, det är nog en helare version av mig själv som står där framme å välkomnar mig med ett leende 😀
❤️
Ja stannade och kämpade i motvind. Jag såg hur illa mina barn mådde men hade inte kraften till att gå….ja va så nertryckt. Mina barn vågade inte längre säga ifrån dom visste att med ord kommer han förminska oss alla…det är smärtsamt att försöka minnas men ja måste! När jag tillslut lämnade så började upprustningen av 4 trasiga själar. Jag fick lära känna mina barn igen. …vi började umgås Och vågade ge varandra utrymme! Men det är då ångesten kommer…min dotter började skära sig..det va hennes sätt att skrika!
Jag har gått igenom helvetet och tänker inte hamna där igen! Mina barn är mitt centrum och tillsammans är vi ett starkt team.
Idag har ja träffat en ödmjuk och tillitsfull man. Han har mjuka egenskaper ja aldrig stött på förr…han värmer hela min kropp! Men det skrämmer mig också…är han för bra för att vara sann.
Hade det inte vart för dina ord om att våga släppa in och tillåta sig att känna så hade jag nog sprungit vid andra dejten.
Nu ska ja försöka skala bort mina skydd ett och ett…tillslut blottar ja mig…men bara när ja är 100% redo!
Tack för din blogg…vi är många som stärks genom dina ord ♡
Vad underbart men samtidigt jobbigt att komma till insikt. Jag inser verkligen vilket mönster jag har med mig från barndomen då jag kan se mina föräldrars beteende och hur jag själv har tagit med mig det och fastnat för män som beter sig precis så som du beskriver Michael. Om att jag inte duger o inte är bra på det o inte gör det mm mm. Nu vaknar jag o det är sköönt. Känner mig nyfiken på framtiden men samtidigt rädd. Det känns som en tung ryggsäck börjar falla av mig. Tack för allt du skriver!! Blir också så imponerad av styrkan i er alla som delar med er av era upplevelser, ni är fantastiska. Kom ihåg det!
Jag blev lämnad och har varit/är ibland fortfarande förkrossad över det.
Eftersom jag fortfarande älskar (eller tror mig älska) mannen, kan jag inte tala illa om honom. Tyvärr är det han som fortfarande sårar mej med elaka kommentarer. Talar om för våra barn vilken hemsk person jag är. Hittar på osanningar och sprider bland våra vänner.
Men det som är svårast är ju att ge barnen rätt verktyg för att hantera situationen,. Har ju lite svårt själv då jag fortfarande blir så ledsen.
Kloka ord som vanligt.
Ha en bra dag
Lotta
Det är precis denna insikt som gjorde att jag lämnade (för åttonde gången i ordningen men förhoppningsvis den allra sista)… Vill inte att min dotter ska växa upp och tro att det är så det ska vara när man älskar någon, att det hör till att bli nedvärderad och förminskad, ignorerad och bli behandlad som skit. Jag vill visa henne sitt värde så att hon i framtiden väljer en man som älskar och respekterar henne. Tack för påminnelsen! Ska läsa denna text varje gång jag börjar vackla och tvivla och är på väg att falla tillbaka på grund av hans försäkringar om att allt från och med nu kommer att bli annorlunda. Och dessutom påminna mig själv om att har det inte blivit bättre efter de senaste turerna vi har gått igenom så lär det inte bli bättre den här gången heller.
Jessica, starkt av dig att lämna och jag hoppas att din familj blir hel igen. Kram till dig!
Det här är den del som gjort mest ont i mig. Insikten för ett par år sedan att jag kopierat min pappas relationsmönster. Flykten från att visa sig sårbar, känslokall, frånvarande i nuet. Mina barn såg en pappa med datorn och mobilen gå varma under kvällar, helger, semestrar. Jag var där kroppsligt men inte mentalt eller emotionellt.
När min pappa gick bort så var det som om hans grepp om mig försvann. Jag började se mina egna beteenden, attityder, speglingar. Ifrågasätta, djupa insikter började landa. Alla mina relationer sattes på prov. Även till mina barn. En förändring var absolut nödvändig; jag var längst ned i en kall, mörk grotta. Kände mig extremt misslyckad och begravde mig i självkritik. Ensam. Den otrygga anknytningen var för första gången kristallklar. Otäckt men samtidigt så nödvändigt.
Efter ett turbulent halvår med separation och ibland helvetet på jorden så har jag nu efter mycket arbete med mig själv kommit ut på andra sidan. Långt ifrån färdig, om man nu blir det. Men jag är en helt annan pappa idag. Närvarande. Kärleksfull. Sätter ord på känslor. Glad. Spontan. Vid ett tillfälle så lovade jag mig själv att när jag går bort så är det en pappa som satt avtryck och präglat mina barn så att de förstår vad en hel, sund och kärleksfull relation är. Den resan pågår just nu och det är enormt befriande att få ta ratten och bestämma riktning. Även om det blev skilsmässa. För alla er som kämpar därute med era känslor till en partner där relationen gungar; känn efter- är jag kär i personen eller i kärleken? Jag var rädd att förlora tvåsamheten mer än min partner.
Ja så svårt det är, detta med relationer! Alla har sina sår i bagaget.. själv så lider jag av medberoende-syndromet. Har gett så mycket av mig till allt och alla till priset av mitt eget mående. Stöttade en depressiv man i 15 års tid, höll honom på fötter på alla sätt. Allt handlade om det.
Krävdes ett par år i terapi innan jag vågade ta steget till skilsmässa.
Men takterna sitter i.. Fastnade i en annan relation som inte var bra för mig.. Oj oj så kär jag blev.
Och oj så mycket jag gav. Men han var inte klar med sitt förflutna, han mådde inte heller bra.
Lite lärdom och styrka har jag väl iaf fått genom åren, så jag lämnade relationen. Gjorde obeskrivligt ont och nu står jag här och fattar inte vad som hände..? Han poff försvann. Gick väl tillbaka till sitt fina liv som om inget hänt. Jag var hans stöd i livskrisen, men mer än så var det väl inte.
Känns sorgligt och tomt men på nåt sätt bra. Jag vågade/orkade till slut stå upp för mig själv och säga NEJ..
Det här är inte okej längre..
Nu ska jag bara samla ihop mig själv oxå så jag mår bra igen.. Tar väl ett tag.. Få lite självkänsla igen. För just nu känner jag bara att jag inte dög. Man var inte tillräckligt smart,snygg, sexig, rolig, glad och snäll.. Ja ni förstår nog känslan..
Nåja, Känner ändå visst hopp och tillförsikt om framtiden!
Snart vår och ljust ute i alla fall.
Får omge mig med mina barn och de människor som faktiskt VILL vara med mig, som inte bara vill ha mig som ett B-alternativ.
Kram
NN…DU lämnade relationen! För att du lärt dig att du är värd mer. Trots att det gjorde så ont. Du valde dig själv. Starkt!
När mitt näst yngsta barn var 4 år hörde jag honom säga till sin jämngamla kompis ”ska jag säga alla fula ord som pappa säger till mamma?”. Jag hejdade honom… för även om jag förstod att vårt äktenskap inte var som det borde tyckte jag vid det tillfället att det var bäst om ingen annan visste. Jag tänkte att det var ju mest mig det drabbade och jag skulle nog härda ut tills barnen var stora. När det här hände var jag höggravid med vårt fjärde barn. Det tog mig ytterligare fyra och ett halvt år innan jag plötsligt fick exakt de två argumenten jag behövde för att veta att nu får det vara nog. Mina argument var för det första: jag vill inte att mina pojkar ska växa upp och tro att det är okej eller normalt att kalla sin tjej/fru/partner för kossa, kärringdjävel, idiot, mm och för det andra: jag vill inte att mina flickor ska växa upp och tro att man ska stanna kvar i ett sånt förhållande.
När en förälder misshandlar (psykiskt eller fysiskt) den andre blir barnet i den stunden föräldralös. För i den stunden kan ingen av föräldrarna vara barnets trygghet. Det förstår jag nu.
Nu har jag en ny relation sedan 1,5 år tillbaka. Mitt ex var (är) värsta sortens N-personlighet så alla inlägg du skriver i det ämnet är kusligt igenkännande. Min nya man är däremot ljuvligt igenkännande i alla dina inlägg om hur en kärleksrelation SKA vara. Det är sån kontrast, jag är så lyckligt lottad som får uppleva detta. Nu hoppas jag bara att mina barn tar referens i den sunda relationen när de snart ger sig in i egna…
Mmm sant Petra! Jag gjorde det ju faktiskt!
Känner mig iofs allt annat än stark men jag kanske BLIR stark.. Starkare i alla fall 🙂
TACK för supporten 🙂
Gråter när jag läser din text Michael…
Jag är ett av dem där barnen, gjort ALLT i min makt för att få stopp på bråken/misshandeln. Jag var lojal, så som barn är. Blev äldre och försökte prata med dom, som 16 åring så var jag så desperat att jag försökte få dom att börja i parterapi men dom vägrade. Det är som om två personer som aldrig har upplevt kärlek är så fulla av hat inte vet hur man gör, dom vet inte hur man ska tycka om sig själva, inte ens lite. Då spricker allt. Det bara osar svart sot av dom, strålar liksom ut. När jag själv som tonåring tog hjälp själv ville ingen av dom vara delaktiga och avböjde när dom fick erbjudande att följa med.
Det var 9 år sedan jag var 16 år och idag är det 2 år sedan jag hade kontakt med dom sist. (Jag var lojal fram tills dess.) Det gör fortfarande ont, men jag måste. Måste för min egen skull <3
Lindus. Jag skulle vilja beema mig till dig och ge dig en stor varm kram, hålla dig hårt och försöka bidra med lite av den värme, omtanke och kärlek som du aldrig fick av dina föräldrar.
Jag förstår dig fullt ut att du har brutit med dina föräldrar. Jag kom aldrig så långt med mina, men har brutit med dem känslomässigt, träffar de med glesa, men jämna mellanrum, men har ingen känslomässig kontakt.
Efter att jag fick barn själv har såren från min barndom både blivit värre, och kunnat börja läka. Tack vare en fantastisk terapeut börjar jag kunna ge mig själv detsamma jag ger mitt barn, villkorslös kärlek, och alltså det jag aldrig fick som barn.
Mina relationer har varit destruktiva och jag har i dem upprepat mina barndomsmönster, tills nu när jag till slut ser vad som hände och vad jag har gjort och vad jag behöver ändra. Terapin har hjälpt mycket, men också att gå i möten hos ACA, som är en 12-stegsgrupp för barn som vuxit upp med missbruk eller andra dysfunktionella förhållanden. Har du inte hittat en sådan grupp ännu så rekommenderar jag det varmt.
Tack Marianne för värmande ord och för att du delar med dig.
Jag har provat det mesta; livscoach, kuratorer, anhörigmöten, osv även ACOA men det fungerade inte för mig.
I dag får jag bra professionell hjälp. Många kramar