I hur grad påverkas du av vad andra säger och gör? En annan persons åsikter, beteenden, känslor, kroppsspråk, röstläge etc.? Hur bra är du på att sortera eget skräp från en annans?
Ofta tror vi att vi är mer immuna än vad vi egentligen är. En hel del negativitet läcker in i våra ”system” utan att vi är medvetna om det. Där blandas det lätt till en oläcker cocktail.
När det väl landat och tagit fäste inom oss sätts automatiska och omedvetna processer igång. Vi vet inte varför vi känner oss irriterade, nervösa, frustrerade, låga på energi och allmänt försvagade. Ju närmare en person står dig desto lättare att triggas igång.
Våra kroppar och psyken är inte åtskilda – allt hänger samman. En händelse där en utomstående, vän eller partner gör eller säger något som har en negativ inverkan på oss, kan poppa upp efter timmar, dagar eller t.o.m. veckor. Kraftfulla barndomsminnen många år senare. Från en sekund till en annan är det som om vi inte känner igen oss själva. Främlingar inför det egna jaget.
Om vi inte gör oss själva tjänsten att jobba med personen här inne, kommer vi ständigt att kastas hit och dit i den emotionella centrifugen. Vi blir slavar under de egna känsloreaktionerna.
Sann frihet är att besitta impulskontroll, sortera vad som är andras vrakgods och vad som är eget. Ditt bekräftelsebehov från mitt. Min osäkerhet och den som är din etc.
I en hel relation har vi lärt oss att prata med och lyssna till varandra, utan forcerat: ”jag har rätt och erkänn nu att du har fel!”
Tänk så här: andra människors åsikter om dig är helt och hållet deras. Ta till dig det som du känner innehåller sanningar och ger dig möjlighet till växande. Se och avslöja projiceringar så att de kan studsa bort från ditt mentala/emotionella ozonlager. Strålarna som skall tillåtas komma in är de som ger näring och utveckling. De andra får sticka tillbaka ut i tomrummet.
När vi går från omedvetet till medvetet intag, får vi ett helt annat livsutrymme. Vi blir våra egna mästare. Inte mästrade av en annan.
Lätt att skriva om, men att leva efter? Vad är alternativet? Gå runt med de ständiga reaktionernas skavande känslobojor?
”We know what we are, but not what we may be.” William Shakespeare
Om vi kommit så långt att vi vet vad/vem vi är, har vi öppnat ögonen för att kunna se morgonhorisonten för vilka vi kan bli.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Vill du prata med Michael – boka tid på michael@separation.se
Tack michael för dagens inlägg. Oj vad jag känner igen i det du skriver. Vet att jag tar åt mig alldeles för mycket, jobbar på det
Men den som nog är hårdas och har mest åsikter och krav på mig är jag själv..
Känner så igen mig i meningen du skriver om att vara en främling inför det egna jaget för så känns det just nu. känner mig vilse men ändå känns det som jag har hittat rätt riktning mott den väg jag vill gå..
Ha en fin lördag
Visst tar man åt sig men har upptäckt att jag sällan känner mig kränkt eller tar åt mig av det andra säger som ev är negativt, upplever att många är mycket känsligare än mig….Många blir så upprörds om någon säger saker på ett visst vis medan det bara rinner av mig, jag har inte alls uppfattat saken på så vis. En del tycker därför att jag är okänslig men inte alls vill jag påstå. Jag tycker jag kan sätta mig in i var och en och reflektera på olika vis och kan lyssna på den som blivit ”kränkt” men kan även tala om hur jag uppfattade situationen och belysa från alla håll…tyvärr så blir en del ännu mer kränkta….så ibland känner jag mig lite socialt handikappad och upplever att j ah behöver lära framföra saker på nåt bättre sätt…. Det är väl min akilleshäl… Att jag blir osäker fast j ag innerst inne vet och att jag inte framför det på ett dåligt vis. För jag vill alla väl och mån om att det son sägs ska bli ”rätt”
Det är väl på sätt och vis alltid i betraktarens ögon hur saker uppfattas? Jag kan ju i olika situationer uppfatta saker olika…
ett råd kan en annan gång bli en uppmaning, en annan gång kan detta bli en kravframställan.
Dessa 3 uppfattningar är ju (för mig iallafall) 3 helt olika känsloyttringar?
Råd/stöd/ultimatum…
Vad är rätt vad är fel? Hur / när skall man välja sina strider? När skall man bara göra sitt statement? När skall man bara vara tyst?
Du skriver så bra!
Har försökt förklara det här för min sambo i flera år, som lätt blir negativ och klagar på allt o alla. Avskyr vad det gör med mig, eftersom jag normalt väljer det positiva och det jag kan påverka själv. Går igenom en process nu där många såna här bitar faller på plats.
Om man nu ”utsätts” för påverkan utifrån med saker och rutiner som har hjälpt dem, hur skall man kunna sålla och välja ut från denna palett av råd? Allt funkar inte på alla?!
Jag är ju nu intresserad av att förändra mig, (har varit avstängd länge) men känner samtidigt att jag kan inte kopiera någon annan människa rakt av… blir liksom inte jag???
Sedan är ju också det som så att andra inte ser vad JAG gör för mitt JAG, och lätt tror att jag inte gör något/gör för lite? Är det då mitt dåliga samvete (min projicering) som gör att jag inte kan sätta gränser för vad jag gör/vill göra, utan blir fortsatt tillsagd att gör si, gör så.
Jag vill ju ha fortsatt input, men vill ju inte drunkna i mängden råd om hälsa och kost, för när det blir för mycket så väcks mitt dåliga samvete och jag dömmer åter mig själv som värdelös. När jag väl gjort detta så har viljan och tron på att jag KAN förändra mig kantstött…
Hur skall man kunna vara både mottaglig OCH selektiv? Utan att såra rådgivaren och få denne att inte sluta ge råd men ändå acceptera MIN utveckling? I MIN takt?
det är kanske inte så svårt? för ingen kan göra resan åt dig, du måste göra den själv, och då blir det i din takt oavsett vad ngn annan tycker……
nej allt funkar inte på alla, men du kan ju inte veta vad som fungerar för dig om du vägrar att ens prova? och att då ge sig f…..n på att få det att funka är ytterligare steg??
Jag är ibland väldigt rädd för vad män jag vill komma nära ska tycka om mig. En sån mans åsikter och avvisanden har jag väldigt svårt att skilja från hur jag känner för mig själv och tycker om mig själv. Men det är ju inte så konstigt, eftersom jag ju sökt bekräftelsen hos dem. Sökt godkännande. Jag har satt dem på piedestal först å sen gett bort makten över mitt självvärde. Smart :-/
Det känner jag igen mig i… jag står också nedanför piedestalen och inte där uppe tillsammans med den jag har satt där uppe… varför nedvärdera mig själv?
Kvinnan i mitt liv har inte begärt eller satt som krav att bli uppsatt där uppe?! Det är ju jag som lyft dit henne…. (visst håller jag henne som det mest värdefulla jag har… men till vilken rätt har jag satt henne på den platsen och inte vid MIN SIDA?)
Just ja…icke dömande attityd 😀
Kram Petra35!
Vem vill inte bara bli älskad utan att fundera på när, var, om….men tror vi behöver möta någon som också har funderat igenom sig själv.
Har senaste året lärt känna lite nya människor som vågat öppna upp och berätta vad just de gått igenom och man inser att man inte är ensam med bekymmer och funderingar och att ytan man visar upp bara är en fasad att hålla många borta.
Själv fick jag kommentaren i veckan ”sluta fundera!”. Visste inte att jag gjorde det men han såg på mig att jag gjorde det. Fånga nuet och inte analysera sönder tyckte han och han vet att jag kan göra det om situationer som känns för bra för att vara sann.
Så nu ut i skogen med picknick så får vi se vad denna dag bjuder på.
Tack Åsa…ha em riktigt mysig dag i skogen 😀
Precis SEB…men det har nog sina förklaringar att vi gör som vi gör…å vi kommer att förstå mer å mer och tillslut kunna leva medvetet och välja andra sätt…vi får bara fortsätta vår påbörjade resa och ha tålamod med oss själva. Vara snälla mot oss själva.
🙂 jo resan är påbörjad… och jag är på tåget… även om jag många gånger får känslan att jag missat det. att jag inte hinner med i farten… sedan andra dagar är jag till och med lokföraren!!! min önskan är att åtminstone på de dåliga dagarna ha pendelkort och en abonnerad stol som kan vara min fasta plats i tillvaron…
Oj! Jag tycker att det är relativt mycket lättare att bara låta det rinna av om det inte är någon som jag har en känslomässigt band till.
Jag har hela mitt liv kritiserats och kränkts mer eller mindre av min storasyster och det var en befrielse när jag gick i samtalsterapi och psykologen sa att jag inte behövde ha en relation till min syster bara för att vi var syskon. Jag tog mod vid en av hennes attacker och frågade varför hon sa så och att de var jobbigt att ta. Hon svarade med att hon inte tvingade mig att umgås om jag inte gillade henne och jag svarade att hon hade jätte många fina sidor som jag uppskattar men det var de ständiga kränkande kommentarerna som tärde.
Vi sågs inte på några år och har sen nåt år tillbaka umgåtts lite vid typ påsk, jul och vid nåt tillfälle. Hon leverereran än gärna sårande kommentarer och kränker gärna men jag har lärt mig möta några ”käftslag” och försöker lämna dem hos henne. Men visst golvar hon mig utimellanåt och jag får sortera i tankarna. Jag tror att hennes bemötande av mig har följt med mig och i mina relationer till andra så är jag alltid ”rädd att inte duga” och väntar på att de ska upptäcka hur fel jag är.
Detta har jämte mina relationer gett min så många insikter kring hur värdefullt det är att se ”det är tankarna som får mig känna så och inte vem jag är” Har lärt mig se varför jag reagerat och försöker numera stärka mig och se reaktionen som nåt jag lär mig av.
Var på kalas igår hos min ex. Svägerska och barnens kusiner och min ex svärfar var väldigt otrevlig mot mig och när min ex svärmor satte sig vid mig så sa han med otrevlig röst ”Nä där ska jag inte sitta, vi sätter oss nån annan stans!” Hon satte sig ändå med mig och jag tänke ”så skönt att jag slipper ha surgubben som svärfar mer” och det var nog den enda effekt hans kommentar gav. Så visst kan man träna sig och låta de andra ”behålla sina ageranden och kommentarer” hos sig själva och få ett mycket bättre liv.
Har tyvärr inte haft så roliga svärföräldrar senaste 25 åren och brukar skämta att jag ska dejta dem före i nästa relation och är de trevliga så ska jag överväga dejta sonen….;-) (så blev inte fallet 😛
Ditt ämne för dagen är en av de viktigare områdena i mitt tycke när det handlar om att värdesätta sig själv och finna sig själv.
Ingen har rätten att ta vår energi men vi styr själva OM vi tillåter det eller inte. Det kan ingen annan än vi själva bestämma. Ibland behövs mentala sköldar omringa oss när vi insett att vi påverkas av andras negativa energifält.
Tack för insiktsfulla och läkande bloggtankar!
Tack alla som bidrar med sina upplevelser, de kryddar på och ger nya insikter i denna ständiga iterativa process livet ger oss <3
Vi är alla ansvariga för vårt beteende i våra relationer. Om man nu själv är medveten, har impulskontroll och är för utveckling i sin relation och den andre är stagnerad och nästan vid varje diskussion reagerar med ilska, då är det så svårt.
Diskussionen stannade av och de elaka orden åkte rakt in i mitt hjärta. Kände då maktlöshet, förtvivlan och ledsamhet. Önskade så att vi kunde mötas.
Min son sa till mig vid ett tillfälle,
”Mamma, tycker du ska träffa en man som du kan prata med”, du ska inte vara med pappa.
Tunga ord från en 15-åring.
Vi är separerade idag, men de sårande orden har jag svårt att släppa, de släpar med, eftersom jag hålls ansvarig för vår separation. Men det går sakta framåt, försöker hela tiden medvetandegöra, det jag känner, gå in i det och sedan släppa det. Förlåta mig själv och andra.
Jag – på väg framåt!
Tack Michael gör din blogg!
Tack FÖR din blogg!
Tack snälla Maria!
Haha…nu tror jag nästan att jag blivit för medveten om vissa bitar. 😀 Var på en svängig konsert i kyrkan med en kompis ikväll. Då började prästen prata om relationer och hur viktigt det är att ta sig tid till kärleken och att relationen till den man älskar. Sant! Men min spontana tanke var, men hur många har fått höra att det viktigaste är att ta sig tid för att skapa en god relation till hela sig själv först. Det borde man få lära sig först och få höra mycket mer om hur man gör det. Jag kan bli lite sorgsen över hur mycket jag inte förstått och fortfarande inte förstår, alltså hur jag helt enkelt inte kunnat bättre och hur mycket lidande den okunskapen och omedvetenheten skapar i alla våra liv. Läser en bok nu som heter Stegen ut ur rädslan – lär känna ditt inre barn. Å jag blir verkligen så medveten om att jag har mycket kvar att lära och förstå. Men att det finns en väg ut ur omedvetenheten. Tid…nu behöver jag ge mig själv tid…
Hmm…boken jag försökte tipsa om heter Steget ut ur rädslan – bli vän med ditt inre barn…en riktig ögonöppnare!!!