Trygga, stabila, personer med ”position”, i normala fall självsäkra kvinnor och män som förvandlas till fullständigt kompasslösa själar. Ledsna, förkrossade, rädda, ensamma, arga etc. rusar vi runt eller förlamas i en bubbla. I fosterställning på ett golv undrande: ”händer detta på riktigt!? Hur skall jag orka?!”
Det finns kontraster till photoshoppade verkligheter. Ser de öppna samtalen, sårade hjärtan och utsträckta händer här på bloggen. Tårar som är på väg att spilla över underkanten till ögat. Känslor som inte vet var de skall ta vägen. Liksom vunna segrar.
Personer som är vana vid kontroll och alltid ror sina projekt i hamn, ställs inför någonting helt nytt när partnern inte längre vill. När orden: ”vi behöver prata”, uttalas. Då är det inte sällan för sent. Eller personen som under lång tid gått runt med tankarna på att lämna – skulden ständigt bredvid. Ett malande dåligt samvete och upprepade besvikelser.
En av de tyngsta insikterna (som jag själv fick känna på) är att den som en gång stod oss närmast, nu är den sista vi kan anförtro och söka stöd hos. Det som inte går att smälta måste smältas. Obegripligheter behöver tas in.
Att visa sig själv förståelse i kaoset är första steget ur det. Liksom att ha kloka människor omkring. Ställföreträdande jag som hjälper oss att hitta tillbaka till den egna personen.
Att härda ut den egna känslan över att inte kunna styra en annan persons beslut är grundläggande för att kunna stå stadigt igen.
När allt kommer omkring är vi människor. Både starka och i stunder fullständigt maktlösa. Att se och acceptera livets olika ansikten. Det finns något MER bortom ett olidligt nu. Jag lovar.
Tankar?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Dina ord träffar mig direkt som vanligt.
Men hur gör man det bäst. Vill inte såra. Hur ”gör man slut” men den man svor evig kärlek med?
Det går inte avsluta utan att såra Ina.
Och frågan är om du inte sårar ännu mer genom att vänta ännu längre….
När vi är sanna mot oss själva, blir vi det mot andra. Det går inte att avsluta utan att såra. Det finns inga genvägar. Berätta om hur du känner det. Gör ont men oundvikligt.
Det är mig du beskriver..upplevs som stark, tydlig klok glad och trygg i min vardag på jobbet och bland vänner… Hemma (i min relation) känner jag mig svag, osäker, otrygg och ledsen. Den sista sidan lyser nog igenom allt som oftast även till andra och jag har haft svårt att acceptera den men så är det, dags att se mig själv som den jag är och att båda sidor finns. För mig handlar det nog om att försöka få styrkan jag faktiskt har, lysa igenom även i förhållande till min man.
Tack för denna blogg Michael!!
Jag har det senaste året gått varvet med mig själv kring att lämna eller stanna kvar. Tyckt att verkligheten inte varit som jag ville. Tom varit på väg att söka mig någon annan stans. Sedan kom insikten om att jag måste kliva ur min egen bubbla och ta ansvar för mitt eget liv och för relationen. Hitta tillbaks till varför jag lovade att älska i nöd och lust.
Största insikten är dock att det jobbet måste jag göra inombords varje dag, älska mig själv, våga visa mig liten och svag, dela det som händer i mitt liv.
Att en del som jag saknade faktisk jag var ansvarlig för att be om/prata om.
Tuffa insikter, men jag ser att det är värt det när jag ser värmen i relationen igen, resonansen är tillbaks ihop med ömsesidigheten.
Att han jag lovade att älska i nöd och lust inte är perfekt, men vill mig väl.
Sedan kommer säkert återfall på vägen, och vi är inte framme än, men resan dit är lika viktig som målet.
Vad fint du beskriver! En eloge till dig för dinaibdiktee och ditt kämpande. Önskar dig all lycka i relationen. Ha en fin kväll. Hälsningar Charlotte
Så kloka ord och så rätta!
Den största erfarenheten jag själv gjorde var att ”Du kan!” I min värld fanns inte en separation på kartan -någonsin! Ändå kom jag till en gräns när allt det dåliga inte längre var det bästa för barnen jämfört med att separera. Så jag valde att bryta upp vår familj. Något jag fått stå till svars för många gånger och fortfarande, snart sex år senare fortfarande får. MEN! Jag blev stark på kuppen, har lärt mig ofantligt mycket om mig själv och vad jag vill och behöver. Så till alla er som går och tror att ni inte kan;
Ni kan! Jag lovar det är värt det!
Tack Michael för det löftet, att det finns något MER!
Jag önskar att han sagt…”vi behöver prata” eller allra helst tagit upp långt tidigare att han började tappa lusten till vårt liv tillsammans…för då kanske vi hade kunnat rädda vårt äktenskap.
Men jag fick aldrig veta att han inte ville längre förrän jag upptäckte otroheten…då hade lögnerna pågått länge. Jag som trodde vi hade det bra och att jag var älskad hade sedan länge blivit lämnad men visste inte det. Helt oförberedd kastades jag i ett svart hål och mitt liv och mitt hjärta och min framtid krossades.
Varför ville han inte ens försöka rädda vårt förhållande? Varför var jag inte värd sanningen – att han inte älskade mig längre?
Det går inte att göra slut utan smärta men smärtan över att ha blivit bedragen är så mycket större…
Jag önskar att jag hade fått vara en del i beslutet om skilsmässa efter att vi åtminstone försökt…
Nu fick jag inte ens chansen att försöka..
Jag förstår precis hur du känner! Just det där att man inte fick veta förrän det var försent. Kanske hade förhållandet kunnat räddas om man fått en chans och fått veta i tid.
Den känslan är nog svårast att förstå, att det är försent att vilja försöka. Jag är där du är, lämnad och han vill inte ens försöka reparera kärleken som en gång fans. Under tiden som gått sen har svek efter svek kommit upp till ytan så nu står jag ensam men känner mig ganska stark ändå. Tack för din blogg Michael, den här så fantastiskt bra. Det du skriver stämmer in så bra och här hittar jag fler som känner och tänker som jag. Det är också bra att få med sig hur dom som lämnar tänker och känner. Tack alla ni där som skriver och delar med er av era tankar och känslor. Så fint och skönt att läsa att man inte är ensam.
Tack för din blogg och dagens inlägg..
Känner igen mig så väl känner mig så väl. Känns som jag tappat bort mig själv känns som jag befinner mig i en bubbla. Värden utanför snurra på men jag hänger inte med. Då frågan jag ställer mig hela tiden vem är jag nu??
Jag valde att gå för att inte tappa bort mig själv för att jag höll på att anpassa ihjäl mig… Men bara för jag valde att lämna så gör det inte mindre ont. Känns bra att få skrivna ord att reflektera över så tack Michael..
jag går just nu igenom en skilsmässa där kag tagit initiativet till denna. Känner mig ändå ledsen, arg och väldigt ensam. Känner att jag satsat allt på relationen, men aldrig varit en prioritering, utan fått höra hur lätt han kan lämna och gå vidare om jag inte anpassar mig. Nu är det slut på det, han vill fortsätta, men trots min rädsla, ensamhet och sorg så kliver jag rakt ut i det okända och hoppas att jag gjort rätt val som väljer mig själv.
Du gör rätt som väljer dig själv. Går inte fortsätta leva med någon som inte satsar fullt ut från början.
Idag lyfter mitt ex och reser till andra sidan jorden där han funnit en förälskelse, felet är att han inte berättat det för mig och barnen. Han är borta i 3 veckor och vi vet ev vilket land han är i men inte mer. Han har träffat barnen kanske 6 gånger sedan han flyttade i oktober och varje gång har det varit kaos. Jag har hämtat upp de ledsna o besvikna och annars fått trösta de när de kommit hem. Arga och ledsna. Jag har helt accepterat att han inte vill leva med mig men varför tar han inte hand om sina barn, åtminstone de gånger de ses. Jag fick panikångest igår natt igen, inte haft det på länge. Han skjutsade de till ett lekland i söndags, lämnade av de och efter 3 timmar hade han inte dykt upp.De skulle dit för att umgås med honom!! Barnen ringer mig och vill hem. Man tror inte det är sant. Jag har trott att faran är över men jag får aldrig ro. Han svarar inte på ett enda sms eller telefonsamtal. VI behöver ju samverka åtminstone kring barnen. Han har snart fått sina chanser, snart vill de inte åka med honom någonstans.Varför beter man sig såhär????? Jag har aldrig hindrat deras relation på något vis. Jag vet att de älskar honom o saknar honom. Men de klarar inte av att bli besvikna nå många fler gånger. Jag blir galen!!!
Gör hemskt ont att läsa maja. Förstår dig till 100 %. Du beskriver det som inte går att terapeuta bort. Alla mina varma tankar till dig.
Tusen tack Mikael för alla kloka ord du delar med dig!
Det var precis som att det var mig du just beskrev, helt sjuk!
Den tyngsta insikten stämmer så väl. Tack för att du satte ord på hur jag känner. Från att han var mitt allt, min älskade, min bästa vän, till inget…
Jag är verkligen en kontrollmänniska. Det går inte i denna situation, vilket gör mig ännu mer ”krisig”. Att leva en dag i taget efter hur jag mår och vad jag orkar är oerhört jobbigt men just nu är det enda sättet för att hålla mig flytande.
Tack Emma för att du sätter ord på mina känslor och min upplevelse.
Tack Michael!
Ibland funkar inte det rationella. ibland går det inte att ro projektet i hamn. Ibland har man gjort allt eller bara hälften. Men det är ju ändå så att det hänger inte bara på vad man själv gör. Det finns en annan som också har en vilja, vill se och uppleva saker som inte inbegriper en själv.
Det är tufft. Det är också svårt att inte längre kunna anförtro sig till fru/man även de lever ihop eller precis gjort slut med sin partner/särbo, längre om sina olika funderingar. Det är lika svårt vare sig man är den som lämnat eller lämnar.
Funderar på om inte makteslöshet är något av det jobbigaste och tyngsta en människa kan såka ut för.
Det är i alla fall så för mig, att vara makteslös är det som skapar smärta och förtvivlan inuti mig. Det är den känslan jag har svårast för att hantera och den skapar ilska inuti mig.
Förstår vad du menar Karin. Jakten på att återta illusionen av kontroll kan få oss människor att göra de mest konstiga saker.
Du är mycket bra på att sammanfatta känslor så de blir bergripeliga.
”Jakten på att återta illusionen av kontroll kan få oss människor att göra de mest konstiga saker.”
Det citatet är klockrent. Båda för min egen del, men också i mitt arbete som beteendevetare inom socialtjänsten.
Finns nu utskriven och upphängt på mitt kontor.
Roligt att höra Karin:-)
Går just nu min tyngsta match nånsin. Eller värmer upp inför den rättare sagt. För jag har inte sagt något ännu. Tankarna på att lämna har funnits länge, men styrkan att fatta beslutet finns inte där. Istället lägger sig ångesten som en blöt kall filt över mig och gör mig fullständigt förlamad. Värst är att den som jag normalt anförtror mig åt – min fru, som jag normalt skulle söka stöd hos – inte spelar i samma lag som jag, i alla fall inte i denna match. Orkar inte lämna. Orkar inte stanna.
Hej WildChild. Förstår att det är ett otroligt tufft beslut att ta. Men om det inte känns rätt bör du göra något åt det. Prata med din fru. Vet av egen erfarenhet, när jag upptäckte otrohet från min man, det hade blivit helt annorlunda om han vågat prata med mig. Nu blev det efter ett år jag som ansökte om skilsmässa då han inte tog något ansvar över något som han hade gjort eller funderat över. Hoppas det löser sig för dig. Kram//Ulla
Jag har alltid varit den starka personen, egenföretagare och med många projekt på gång. Men jag måste också kunna få vara svag ibland och bara ha någon som stöttar. Någon som bara finns där och som jag kan diskutera livets stora frågor med. Jag känner inte att jag når fram känslomässigt utan det blir bara ett praktiskt förhållande. Jag har nu efter flera års försök att ”lära” honom prata känslor börjat förstå att jag helt enkelt inte når fram. Förra året ”tvingade” jag med honom på familjerådgivning och därefter funkar allt jättebra vad gäller det praktiska men jag når fortfarande inte fram känslomässigt. Jag har sådana skuldkänslor för att jag borde vara nöjd…. Svårt att förklara men skönt att för första gången försöka sätta mina känslor på pränt.
Jag vet precis vad maktlöshet kan göra med en människa. Blev en dag för sju månader sedan lämnad av min sambo som dagen innan hade sagt hur mycket jag betydde för honom och hur älskad jag var. Minns hur ont chocken gjorde, och fortfarande gör. Har så många frågor, men det verkar inte finnas några svar. Fick bara höra hur lycklig han var efter separationen och hur glad han äntligen kände sig. I två års tid hade han funderar på detta beslut och inte en enda gång sagt eller visat några tecken för mig eftersom han inte ville göra mig ledsen. Det känns som att han har levt i en relation med sig själv, inte med mig. Att bli oväntat lämnad av personen som jag litade på mest i hela världen är det värsta jag varit med om. Men det som inte dödar det härdar, right?
Usch! Det där gör ont Caroline! Som du själv säger: ”personen som jag litade mest på i hela världen.” Inte meningen vi skall bli härdade, utan starkare i oss själva. Inte detsamma som avstängda. Känner verkligen med dig.
har upplevt samma sak som dig caroline. vi var på gång att köpa hus bara veckan innan han lämnade mig. vi hade planerat våren med resa så jag tänkte inte alls på att han hade den tanken att lämna mig. vi hade som viktigast ord mellan oss att alltid vara ärliga. jag gick all in och trodde honom.som sagt litade helt på honom. tyvärr sårar det så mycket när man tror och ger allt i ett förhållande. jag älskar honom fortfarande tyvärr. det gör så ont när känslorna hetl abrubt måste släckas