Det är förvånansvärt många män jag hör resonera:
”det gäller att leverera för annars stannar de inte.
Vad skall hon med till mig egentligen? Jag är ingen akademiker, vilket hon är.
Jag kämpar och kämpar – har lagt hur mycket pengar och svett i huset som helst för att bevisa att jag duger – ändå rädd för att hon skall tröttna.
Hon klarar inte av att se mig svag.”
En djup känsla av otillräcklighet är självkänslans/relationens stora fiende. Ser hur den motiverar och driver vissa till prestation som fullständigt dränerar. Det startade troligen tidigt i livet: ”du får uppmärksamhet och kanske en del kärlek om du ständigt bevisar dugligheten.”
Jakten på att vara omtyckt följer med in i relationer.
Det ligger nära till hands att söka sig till det välbekanta: prestation för kärlek. Vad händer när två med liknande ”filosofi” möts? Tanken kommer upp: varför ”väljer” vi den partner vi gör? Hur mycket projicerar vi ut den egna otillräckligheten?
Ja, vad skall hon med dig till egentligen?
Låt mig rikta tankegången åt ett annat håll: vad ser du dig själv göra när du känner dig som mest äkta? Tycker du om dina vanor?
När du har fokus på att vara kommunikativt tillgänglig, avslappnat omtänksam, presterande utifrån ett medvetet syfte och inte driven av rädsla att förlora, blir allt mycket lugnare.
Var själv i en prestationsrelation för några år sedan. En natt drömde jag att jag var med i en triathlon tävling som aldrig tog slut. När jag skulle över mållinjen – utmattad och nöjd, var det dags att fortsätta på nytt igen. Och igen.
Jag vet vilka starka psykologiska krafter som ligger i drivet att bevisa. Men frågan är: varför vara rädd att förlora någon, där du inte kan vara hela du? Även i sårbarheten.
Och en annan tanke: tänk om personen vid din sida inte söker efter det du automatiskt antar/tror hon vill ha? Emellanåt behöver vi stanna upp och ifrågasätta övertygelserna vi har om andra och oss själva.
Jaga inte kärleken. Den ges ALLTID frivilligt. Annars får det vara.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
”du får uppmärksamhet och kanske en del kärlek om du ständigt bevisar dugligheten.” har inte förstått att hela mitt liv är och har varit uppbyggt på just detta, förrän detta året när allt braka samman och jag var tvungen att få hjälp. det är en tuff insikt att få och det lämnar en verkligen med frågan om vem är jag egentligen bortom allt det jag försöker vara för att vara älskad och få så mycket uppmärksamhet som möjligt från alla andra….att aldrig kunna göra henne nöjd i mitt tycke dränerade mig fullständigt och självkänslan den var så otroligt låg även om jag utåt höll upp fasaden som jag alltid gjort men muren blev bara högre och högre och vi gled ifrån varandra ännu mer.. Känslan av otillräcklighet i ett förhållande eller i livet är helt ohållbar och det slutar bara på ett sätt förr eller senare det går aldrig i längden, ingen mår bara av det, varken du eller hon.
Så det du tar upp har jag lärt mig är otroligt viktigt och det är något jag tänker på varje dag, för vem gör jag vad och är det jag som vill det eller är det bara vad jag tror folk vill att jag skall göra eller vara. Det är inte lätt att bryta mönstret efter så många många år men jag märker att varje gång jag tar ett beslut som JAG mår bra av så växer JAG.
Trevlig helg!
Tack för en fantastiskt fin, öppen och insiktsfull kommentar Mattias. Du sätter ord på något som många helst inte vill kännas vid i den egna personen.
Kram till dig!
Dagens ledord;
”Jaga inte kärleken. Den ges ALLTID frivilligt”!
Trevlig helg!
Tack detsamma Rebecca!
Oj, vad jag känner igen mig nu. Jag trodde att det jag gjorde med jobbet, hus och familj skulle göra henne stolt och älska mig mer. Att hon skulle bli bekräftad genom det. Så fel jag hade. Jag var den omhändertagande och ansvarsfulle maken och pappan. Ändå kände jag mig så fruktansvärt otillräcklig och ensam. Det är ju inte så man bekräftar någon, genom att alltid vara igång med någonting. Det är ju inte materia som skapar eller bibehåller känslor. Det är ord och beröring. Förstår henne bättre nu vilket gör att jag mår så mycket bättre på något underligt vis. Varför lär man sig alltid när det är försent? Varför upptäckte jag inte din blogg för ett par år sedan?:-)
Men jag har ett par frågor. Om jag nu kände mig otillräcklig och ensam, då måste jag också ha saknat att bli sedd, älskad och bekräftad? Att alltid vara i gång med något, bl a hus och barn, de här projekten som ibland bedöms vara manliga ting, kan de inte också vara ett flyktbeteende. En flykt bort från en relation där jag inte blir sedd… ”Om jag gör det här också, då kanske?”… Men man är fast i tryggheten och för feg och rädd att ta steget (kanske inte ens förstår att det är det som behövs). Då kanske man flyr in i en renovering eller liknande. Kanske är det så att man i det här läget förväxlar ansvarskännande och kärlek med rädslan för att vara redundant för någon, att bli lämnad?
Jag håller med du Michael. Att känna sig otillräcklig skadar relationen svårt och till slut fungerar det bara inte. Den känslan tär oerhört på den man lever med och på dig själv. Man ska aldrig jämföra sig med andra. Jag är tillräcklig i mig själv!
Ser två scenarion av otillräcklighet framför mig: den som kommer från oss själva och som ingen kan fylla, trots all kärleksfull uppmärksamhet. Och den som kommer från en partner som aldrig blir nöjd, hur mycket vi än uppmärksammar och anstränger oss. Ett trasigt kärl läcker alltid.
Tack för att du delar med dig, Bo! Din öppenhet och ärlighet ger mig tillbaka tilliten till män.
Erika
Oj vad fint Erika! Jag vill ju så gärna hjälpa någon utifrån mina erfarenheter. Tack, du hjälper mig.
Haha- du har så rätt:-)
Gör inget för någon om du förväntar dig kärlek från görandet… Förväntningar leder aldrig till något gott! Kommunicera om förväntningarna så de blir till realistiska tankar, drömmar önskningar som kan infrias.
Jag triggas hårt av män som försöker prestera för mig där jag inte vill att de presterar. Låter dem då naturligtvis veta detta så de inte lägger sin tid där utan kan fokusera på ngt som gagnar oss båda. Haha, å gissa hur det går/blir:-)….
Klyshigt men…Det enda vi/många kvinnor vill är att ni pratar med oss, lyssnar på oss, förstår att vi är hormonstyrda att det som gällde igår gäller inte idag:-)
Trevlig helg
Förväntningar som drivkraft och som hinder tänker jag. Att balansen är hårfin och att vi ständigt behöver ställa in ”kikarsiktet” (viljan att lära och förstå). Ser glimten i dina ögon:-) Härlig helg Charlotte!