Jag var på en tillställning för en tid sedan där flertalet var par. Och jag! Nej, så dramatiskt var det inte. Konstellationerna var mixade. Men visst funderade jag på det här med att inte vara i ett förhållande och alla de lyckliga tvåsamhetsföljeslagarna omkring. Men så kom jag på en cynisk röst inom mig: ”många här är skilda och har gått in i nya förhållanden, som också de gått ned för landning utan utfällda landningsställ. Hur många s.k. relationsförsök har du gjort de senaste fem åren? Vänta nu här Michael, är det så här du börjat se på det!?”
Stannade upp, såg mig omkring och bestämde mig för en lite mer icke dömande attityd och inte tillåta negativitet slå rot.
Valde att tänka så här istället: jag kan servera mig själv torftig, smaklös och fantasilös mat, eller kryddad, vällagad och visuellt färgsprakande sådan. Varje stund ställer mig inför ett val: leva omedvetet och trångt eller medvetet med rymd omkring. Det senare innehåller nyckeln till frihet.
Oavsett vår historia, kan vi börja skriva, prata, inta en jagstärkande kroppshållning, tänka, agera och ta emot det vi ser på ett sätt som inte är alltför dominerat av tunga händelser. När jag tänker tillbaka har stormarna gjort mig relationsklokare och mer autentisk kring vem jag är. Kraschlandningarna har lärt mig var spaken till landningsstället sitter.
Hur har din berättelse färgat synen på parförhållanden?
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
Mina erfarenheter gör att jag blir väldigt glad när jag träffar på par som har levt länge tillsammans, det gör att jag ändå kan känna LITE hopp angående kärleken!
Men när jag är på en tillställning med många par, då känner jag mig så ensam och också lite misslyckad, även om jag vet att det är dumt. Jag kan känna likadant om jag är ute och går på stan och ser en massa par som går hand i hand, jag ser liksom bara dem, ser inte de andra. Givetvis vet jag ju att alla dessa par säkert inte har ett liv där det är en dans på rosor hela tiden. Och det handlar inte om att jag vill ha en ny partner för att slippa känna mig ensam, tvärtom. Det kommer att dröja länge innan jag ens kan tänka tanken på att träffa någon annan. För att inte tala om att jag kommer att ha svårt att lita på en eventuell ny partner.
Jag har en person i min närhet som är så rädd för att vara ensam så den personen kastar sig in i ett nytt förhållande så fort ett förhållande tar slut. Jag dömer inte, jag bara funderar över hur olika vi människor är när det kommer till kärlek och förhållanden.
Detta blev lite virrigt, hoppas det går att förstå vad jag ville ha sagt 🙂
Inte det minsta ”virrigt” cj. Tror att många kan känna igen sig i det du skriver. Tack för dina kommentarer:-)
Så enkelt, men ändå så svårt!
På väg ur ett 16årigt förhållande med psykisk misshandel. Då jag går in här och läser känner jag korta stunder av styrka… och de stunderna blir fler och fler ju längre tiden går! Tack!
Bra att du kämpar dig bort från ett destruktivt förhållande ”Moving on” – det är för personer som dig jag skriver. Allt det bästa till dig!
Så klockrent inlägg (som alltid)! Exakt det här har jag gått runt och funderat på väldigt mycket idag… Hur jag ser på parrelationer och huruvida jag själv vill eller inte vill vara i en relation just nu. Jag dras lätt med i hur det ser ut omkring mig, kan ibland få panik när jag inser att fler och fler i min ålder börjar bygga hus, gifta sig, skaffa barn när jag själv är singel. I nästa stund kan jag tänka… Men skulle jag vilja göra det dom gör då? Är det där faktiskt saker jag personligen vill göra just nu? Skulle jag vara redo för det? (mitt ex gjorde slut väldigt oväntat under hösten så har ganska nyligen gått igenom en uppslitande ”bli dumpad-process”). Det börjar bli mer och mer tydligt för mig att jag faktist inte vill det, det är mest omgivningens förväntningar som färgar mig, för man ”borde” så himla mycket. På midsommar kommer jag vara på en fest där jag är enda singeln. En kompis som också är singel vill absolut inte gå på den festen eftersom ”det är ju bara par där”. Jag respekterar hennes åsikt men vägrar själv att se det på det sättet! Det är fortfarande mina otroligt fina vänner som sitter där, med sina jätte trevliga pojkvänner som jag gärna umgås med. Jag vägrar se mig själv i underläge och stoppar de tankarna när de knackar på. En dag är det förhoppningsvis min tur!
Bra inställning för dig s.e – att inte dra dig undan och undvika p.g.a alla par på midsommar. Det är starkt! Det hade legat nära till hands att stanna hemma. Din tid kommer:-) Tack för dina komplimanger kring bloggen – det värmer alltid att höra. Inspirerar!
Att det som kändes så rätt från början var inte det trots allt. Det kan vara tiden eller förändringar runt omkring som avgör. Problem uppstår när man inte hårt vidare själv med insikten om sin egen ryggsäck. Vad bär jag med mig in i den nya relationen..
Känner igen mig i CJ o Moving on..
Deras erfarenheter är lika med mina…
Jag kan bara säga såhär….jag har helt lärt mig omvärdera mitt liv o vad som är viktigt. Tar med mig mina erfarenheter – men inte för att döma. Tvärtom, jag vet nu vad jag inte vill ha!! Jag har äntligen börjat hitta mig själv igen och börjar njuta av livet…glädjen är tillbaka. Jag omger mig med människor som jag tycker om och som ”laddar batterierna”. Just nu ser jag inte mig själv negativ till en ny relation…men välkomnar den om och när den dyker uop. Självklart vill jag inte leva själv…men denna gången ska rätt saker finnas där ♡
” Lyckans fjäril sätter sig på den som har tid att vänta…”
Ha en underbar dag 🙂
Jag är glad för din skull GJ att du börjat kunna njuta av livet igen. Visst kan smärtsamma erfarenheter öppna nya, bättre dörrar? Tack detsamma:-) min vän.
Absolut Michael..håller helt med. Som talesättet säger..”När en dörr stängs, öppnas en annan..” Tyckt den vatit för djup…men nu förstår jag den verkligen helt o hållet…
Tack för din trevliga blogg..är helt säker på att du får många att finna hopp och tro igen. 🙂
Tack GJ:-)
Känner igen mig i det CJ skriver. Har varit ensam en tid och ibland ser man bara par överallt och blir lite ledsen över att vara ensam och alltid vara den ensamma på olika tillställningar. Kommer från ett hem med mamma och pappa tillsammans lyckliga och har vänner som varit lyckligt gifta i många år. Tror fortfarande på en tvåsamhet och hoppas, hoppas…..att Prinsen finns där ute någonstans:-)
Tack för att du skriver och delar Julia. Det är det som gör bloggen levande. All värme till dig.