Skulle du stanna kvar på en arbetsplats där du dagligen kränks? Hålla fast vid vänner som kör med härskartekniker och pratar bakom ryggen på dig? Se genom fingrarna om ditt barn mobbades i skolan? Med allra största sannolikhet är svaret nej. Du skulle inte vänta tills att det löste sig av sig själv, utan agera!
Så varför gör vi oss själva så enormt förhandlingsvilliga när det kommer till en parrelation? Varför försöker vi gång på gång med en partner som inte visar i ord och handling vad kärlek är för något. Varför är vi beredda att dumpa självvärdet för att det s.k. förhållandet ska hålla till varje pris? Hur långt är vi beredda att gå för att inte behöva vara ensamma?
Vad finns det att bygga på när respekt och kärlek saknas? Och ändå är det alltför många som kämpar vidare!
Det värsta vi kan göra mot den egna personen är att tillåta oss att stanna kvar i en kärleksdöd miljö. Vi blir känslomässigt förgiftade av en partner som ser rakt förbi oss. En person som inte respekterar och är villig att möta oss i våra känslomässiga och fysiska behov.
Om du har barn; skulle det vara ok för dig att din dotter eller son levde i det du gör?
Vi tvekar, är ängsliga och rädda: ”tänk om han/hon en dag verkligen kommer att förändras? Tänk om det egentligen är jag som provocerar honom/henne till att vara så här? Det kanske är jag som är fel?”
Är inte din livstid för kort för att läggas på hoppet om att en i grunden otillgänglig partner ska transformeras? Om personen i fråga visar öppenhet, vilja och har förmåga till självreflektion kan fantastiskt bra saker hända, men om inte…kommer du att bli alltmer grå och nyanslös för varje år som går.
Den som vill jobba med sin personlighet, förbättra relationsbeteenden och se hur den egna anknytningen påverkar etc. öppnar upp för möjligheter till en ljus framtid. Men om svaret ständigt är: ”sån är jag och sluta krångla!”
Din hjärna, jag hela din kropp formas av människan som du har nära inpå. Stress sätter bl.a. igång kortisolpåslag som i längden bryter ner. Omtanke, kramar, kyssar, respekt och andra kärleksfulla handlingar frigör uppbyggande ämnen.
Se omständigheterna som de är, inte hur du önskar att de vore. Det är din tid det handlar om min vän!
Michael Larsen – relationscoach
Oj den träffade precis där den skulle! Tack
Precis så är det! Det är så sant….men som du skriver hoppet om förändring och osäkerheten hur mycket man själv bidrar till den andra personens härskarteknik, svartsjula osv gör det då svårt! Och ångesten inför att inte kunna ge barnen allt man kan nu…och att bli utnämd till den onda för barnen av den mannipullerade personen. Det hade varit så mycket enklare utan barn!
Och stressen man hela tiden går med i ett sånt här förhållande! Ibland undrar man hur länge till man håller innan något allvarligt händer!/G