Det går att se på hur par pratar med varandra, om relationen kommer att hålla eller inte. Meningar som bryter ned eller för oss närmare varandra. Kanske är det vi själva, partnern, eller båda som är avsändare av meningarna som är så förgiftande:
”Du är alltid så…”
”Du gör aldrig…”
”Du har tjatat om det där så många gånger….”
”Du har alltid rätt!”
”Jag vet hur värdelös jag är!”
”Jag förstår dig, men…”
”Måste du alltid krångla till det?”
När vi får partnern att känna sig förminskad, mindre vetande eller sätter på oss offerdräkten som härskarteknik, har vi slagit in på en destruktiv relationsväg. Små doser, dag efter dag, som skapar avstånd och en tyngd i bröstkorgen. Vi försätter oss själva i energisparläge för att inte bli ytterligare sårade.
Jag iakttar paret på restaurangen, där hon himlar med ögonen och gör en svepande avisande rörelse med handen. Kanske finns det en anledning, eller så är det ett sätt att stjäla energi från mannen mittemot. Om det här är ett återkommande mönster, vandrar den här relationen oundvikligen mot stupet.
Vi kan inte förändra det vi inte är medvetna om, och/eller erkänner för oss själva. Klarsynthet i kombination med handling är helt avgörande. Det som behöver ta större plats i många, många förhållanden är den genuina viljan att mötas och att verkligen vilja förstå partnerns känslovärld. Inte enbart den egna.
Bristen på riktig connection gör att vi känner ensamhet i tvåsamheten. Den gör att människor söker andra vägar; till sammanhang där de upplever sig förstådda, sedda och lyssnade till. Hur vi använder det uttalade och kroppsliga språket, är oändligt mycket viktigare än vad många av oss kan föreställa sig.
Istället för att köra med klyschiga ledarskapstekniker som:
”Jag hör vad du säger…”
För att på insidan ha inställningen:
”Men det är ändå min väg som gäller…”
Så behöver vi säga:
”Vet du vad älskling – jag ser på dig att jag gjort något som inte känns bra för dig. Jag tänker lyssna på dig. Vad önskar du att jag gjorde annorlunda i den situationen?”
Det handlar inte om att vara undfallande och självutplånande, utan att visa styrka i att kunna mötas på riktigt. När vi lär oss detta, kommer oändligt många bra saker som en bieffekt.
Michael Larsen – relationscoach
Tänkte på det där med att kvinnan himlar med ögonen och gör en svepande rörelse….personligen använder jag nog ögon och rörelser frikostigt. Måste nog tänka mer på hur det kan uppfattas. Det kommer lätt till sådana kroppsrörelser när man inte når fram till motparten vid en diskussion.
Hej! Vad skall man göra då? När man känner sig ensam i tvåsamhet och han tycker inte det. Till slut brister bemötandet och det blir ännu värre.Jag har lätt för att prata men min sambo ”fastnar” säger inget. ?
Exakt. Precis så. Om man känner av att hon triggats, oavsett om anknytning eller någon annan rädsla ligger bakom, så försöker man möta hennes dolda behov. ”Berätta vad jag kan göra för att stilla det som rusar i dig?”” Och får en ännu mer aggressiv kommentar till svar….Om självreflektionen och viljan att se sig själv är låg, hur får man fram ett sånt budskap på ett kärleksfullt sätt? Har vridit och vänt mig ut och in på hur nå fram, utan att det blir ännu värre, eller att hon går in i offer rollen.