”The wound is the place where the light enters you” – Rumi
En kvinnas första manliga förebild är hennes pappa. En mans första kvinnliga förebild är hans mamma. Vare sig vi tycker om det eller inte så har det påverkat oss. De har format vår syn på det motsatta könet, oss själva och inställningen till relationer. Det som gör det så oerhört kraftfullt, är att vi i oändligt mycket högre grad kan föreställa oss, styrs av det omedvetna. Allt det där som ligger under den emotionella vattenytan. Våra psyken/sinnen/kroppsliga system är lika komplexa som universum.
Våra tidiga sår triggas särskilt starkt när vi kommer romantiskt nära någon. Allt det där som vi kopierat (ofta mot den egna viljan), eller sparkat ifrån oss, kommer upp i dagen när vi kommer verkligt nära en annan människa. Våra omedvetna och medvetna föreställningar om vad det innebär att älska någon, testas till det yttersta. Skall jag fly eller stanna? Det är som vi frusit fast i en tidskapsel.
Ta exemplet med kvinnan som hade en känslomässigt otillgänglig pappa: tror du att hon per automatik väljer en fullt närvarande och emotionellt mogen partner? Hon kan välja motsatsen till pappan, men väldigt ofta blir det någon som påminner om den första mannen i hennes liv. Någon som det kanske går att reparera de tidiga såren med. Någon som kanske kommer att förändras genom hennes kärlek. Samma gäller självklart för oss män: vi repeterar och repeterar mönster. När vi hamnar i relationer där vi inte känner igen oss i kärlekslandskapet kan alla möjliga försvarsmekanismer kicka igång.
Som sagt: detta pågår i det omedvetna. Och tro mig: det finns ett antal dörrvakter i våra psyken som blockerar dörrarna. Ett av VIP – korten är acceptans och en vilja att se sig själv utan en massa förskönande historier. Mentala ”sanningar” för att komma undan det verkliga såret här inne.
Våra drömmar innehåller oceaner av information gällande synen vi har på jaget och hjärtats intimitet. I natt t.ex. drömde jag om en väldig skogsbrand som förstörde allt i dess väg. Vaknade kallsvettig, men somnade om och fortsatte drömmen som nu visade ett landskap där naturens livskraft tagit vid och bjöd på färgsprakande grönska.
Så är det i våra nära relationer: bränder som attackerar och gör slut på gamla föreställningar, rädslor, för smala instängda kärleksvyer….
Vaknade med:
”Låt det få brinna så att det bästa kan växa fram!”
Närheten till en annan person är strålkastaren som lägger sitt ljus över det bästa, sköraste och mörkaste inom oss.
En skön söndag till dig min bloggvän!
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Sedan jag började läsa din blogg för några år sedan, har jag insett att min känsla av ständigt utanförskap självklart kommer från det faktum att jag är ett utomäktenskapligt barn. Jag insåg inte tidigare att det påverkat mig så starkt, men jag ser det så klart nu.
Min unga mor som ”vänstrade” med en gift man med två små barn..och sedan blev gravid och beslöt att behålla barnet – dvs mig, hade nog inte kunnat föreställa sig hur det skulle påverka hennes dotter för resten av hennes liv.
Att få träffa sin far någon gång vartannat år, att på nåder få komma och hälsa på hos deras familj (stort av hans fru att låta mig komma dit, men säkert jättesvårt..något som jag naturligtvis kände av i stämningar runt omkring), att få sköta kontakten själv och lämnas åt att ”hon får höra av sig om hon vill ha kontakt”, få födelsedagar bortglömda varje år och ständigt tro att
allt hängde på mig…
(Ooops, ivägskickning innan det var färdigskrivet..;-)
Nåja, kontentan av mitt inlägg är att när man väl insett hur mycket de första relationerna påverkar, det är då det stora jobbet börjar, och där krävs vilja, styrka och en hel massa mod.
Önskar er alla en fin vasaloppssöndag!
/Em
Min pappa försvann tidigt, så jag har inte ens några minnen från honom.
Sen växte jag upp tillsammans med min mamma.
Undrar om det är helt kört för mig då…
Har märkt att jag har ett stort bekräftelsebehov och lätt får katastrofscenarior om mannen jag är intresserade av inte hör av sig kontinuerligt. Detta är något jag behöver jobba på. Svårt att veta hur bara.
Tack Michael för en jättebra och tankeväckande blogg! Läser varje dag sedan min skilsmässa för några år sedan.
Om nu insikterna har landat. Och jag menar gång på gång på gång. Djupt. Om man har börjat se sina mörkaste sidor och förstår varför relationerna har sett ut som dem gjort-inte bara kärleksrelationerna. Vad gör man sen?? Hur fortsätter man??
Vad-hur-när gör man för att få en relation som bygger på ömsesidig djup kommunikation, tillit och ömhet. Där båda har tillgångar till nycklarna till alla tre våningarna. Där båda vattnar askan efter elden så det kan börja växa igen…
Den frågan har jag också ställt mig många många gånger Håkan…
Jag hoppas och tror att när stunden är inne så attraherar man någon som är på samma våglängd utvecklingsmässigt, och sedan är väl nyckeln att pratat prata prata..att vara uppmärksam på när man är på väg att falla in i gamla mönster, och vara öppen med detta inför en ev ny partner. Tänker också att nu när man kommit en bit på väg så har man nog lärt sig att se om personen mittemot har en genuin vilja att utvecklas, eller om det bara är prat.
Vad det beträffar nycklarna till de tre våningarna så tänker jag att man kan hjälpa varandra i att använda dessa på ett bra avvägt sätt, det viktiga är att båda parter är medveta om hur det ligger till hos dem själva, vilka våningsplan de befinner sig mest på och varför.
Öppenhet, omtanke och ärlighet är A och O tror jag personligen..
Klokt Em. Har nog tänkt i samma banor. Har insett att prata-lyssna-reflektera är en effektiv loop till att nå fram. Läste ett antal böcker om attraktionslagen, som var ett nytt begrepp för mig. Tror som du att det är där ”våglängderna” synkas. Och är man dessutom medveten om sitt bagage och vet vad man söker i en relation så borde oddsen öka. En ny insikt börjar smyga sig på. Den där magiska stunden när man inser att det sitter en tvillingsjäl mittemot-man får nog börja hjälpa den på traven…