”The wound is the place where the light enters you” – Rumi

En kvinnas första manliga förebild är hennes pappa. En mans första kvinnliga förebild är hans mamma. Vare sig vi tycker om det eller inte så har det påverkat oss. De har format vår syn på det motsatta könet, oss själva och inställningen till relationer. Det som gör det så oerhört kraftfullt, är att vi i oändligt mycket högre grad kan föreställa oss, styrs av det omedvetna. Allt det där som ligger under den emotionella vattenytan. Våra psyken/sinnen/kroppsliga system är lika komplexa som universum.

Våra tidiga sår triggas särskilt starkt när vi kommer romantiskt nära någon. Allt det där som vi kopierat (ofta mot den egna viljan), eller sparkat ifrån oss, kommer upp i dagen när vi kommer verkligt nära en annan människa. Våra omedvetna och medvetna föreställningar om vad det innebär att älska någon, testas till det yttersta. Skall jag fly eller stanna? Det är som vi frusit fast i en tidskapsel.

Ta exemplet med kvinnan som hade en känslomässigt otillgänglig pappa: tror du att hon per automatik väljer en fullt närvarande och emotionellt mogen partner? Hon kan välja motsatsen till pappan, men väldigt ofta blir det någon som påminner om den första mannen i hennes liv. Någon som det kanske går att reparera de tidiga såren med. Någon som kanske kommer att förändras genom hennes kärlek. Samma gäller självklart för oss män: vi repeterar och repeterar mönster. När vi hamnar i relationer där vi inte känner igen oss i kärlekslandskapet kan alla möjliga försvarsmekanismer kicka igång.

Som sagt: detta pågår i det omedvetna. Och tro mig: det finns ett antal dörrvakter i våra psyken som blockerar dörrarna. Ett av VIP – korten är acceptans och en vilja att se sig själv utan en massa förskönande historier. Mentala ”sanningar” för att komma undan det verkliga såret här inne.

Våra drömmar innehåller oceaner av information gällande synen vi har på jaget och hjärtats intimitet. I natt t.ex. drömde jag om en väldig skogsbrand som förstörde allt i dess väg. Vaknade kallsvettig, men somnade om och fortsatte drömmen som nu visade ett landskap där naturens livskraft tagit vid och bjöd på färgsprakande grönska.

Så är det i våra nära relationer: bränder som attackerar och gör slut på gamla föreställningar, rädslor, för smala instängda kärleksvyer….

Vaknade med:

”Låt det få brinna så att det bästa kan växa fram!”

Närheten till en annan person är strålkastaren som lägger sitt ljus över det bästa, sköraste och mörkaste inom oss.

En skön söndag till dig min bloggvän!

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare

Behöver du prata med någon? Kontakta michael@separation.se