Om det här inlägget skulle vara politiskt laddat eller handlade om träning, skulle det bli kommentarer från både kvinnor och män. Nu skriver jag inte om dessa ämnen så ca 95–100% av era ord formuleras av – kvinnor!
Så här tror jag att det ligger till: kvinnor är betydligt mer intresserade av att kommunicera tankar och känslor som rör kärlek och relationer. Många män är nöjda när det praktiska och sexuella fungerar i ett förhållande (jag sa många – inte alla).
Jag var själv en gång en av dem som tyckte att ”vi har det bra”, när hon gick och funderade på skilsmässa. Varningssignalerna fanns där, men jag tänkte: ”det är nog bara en svacka. Det har alla!” Och så körde jag på med livet. Gasen i botten utför relationsstupet!
Så lätt att glömma den livsavgörande samhörigheten i förhållandet när vardagen är fylld av praktiska måsten. När vi rör oss mellan jobb, barnens aktiviteter, ekonomi, renovering, fixande, görande…allt i en återkommande spiral. Så lätt att glömma partnern och sig själv. Att ta den andre och förhållandet för givet. Vi slutar att prata med varandra och nyheterna/artiklarna i mobilen/surfplattan får mer tid än den vi en gång sa var vårt livs kärlek.
Vad händer längs med vägen?
Närhetskänslor nöts ner och vi känner oss grå.
Tänk om vi var lika engagerade i relationen som i vad som står i flödet gällande t.ex. flyktingpolitik. Vi behöver inte vara långsiktigt närvarande när det gäller att ventilera en åsikt. Men kvinnan eller mannen vid vår sida behöver vår engagerande energiinsats – närvaro! Intresse, entusiasm, glöd…över tid.
Generellt sätt blir vi män mer angelägna att fördjupa oss i arbetet med oss själva och nära relationer när vi genomgår en livskris. Vi har inte längre något val än att förändras/utvecklas när allt vänts på kant. Vi behöver ställa oss själva frågor och några av dem kan vara:
Hur är jag som person så att hon eller han kan bli den bästa versionen av sig själv i mitt sällskap? Hur känns det för en annan människa att vara nära mig? Hur får jag henne/honom att känna sig attraktiv? Hur tar jag hand om min egen person?
Kärleks och bekräftelseberoende – webinar söndagen den 17/2 klockan 21.00. Du är varmt välkommen!
Michael Larsen – relationscoac
Kan börja med att hålla med om att män är säkert i allmänhet dåliga på att kommunicera och att läsa av signaler. Men kvinnor är eventuellt i många fall lika dåliga på kommunikation. Signaler som är tvetydiga är inte kommunikation enligt mig. Givetvis ska man beakta signaler och då fråga vad den andra tänker på och sen lyssna ordentligt på svaret. Men om någon i förhållandet inte är nöjd gäller det att säga det rakt ut och inte gå som katten kring het gröt. Ordspråket tala ur skägget gäller inte bara de som har eller kan odla skägg utan även kvinnor. Tror många av båda könen har svårt att kommunicera och tror sig ha sagt både det ena och andra men egentligen bara skickat ut otydliga signaler. Sen är jag medveten om att det givetvis finns både män och kvinnor som inte är intresserade av att kommunicera även om språket från den andra är väldigt tydligt, men då är det ett helt annat problem som är svårt om inte omöjligt att lösa. Lite tankar bara.
Jag och min sambo har tydlig kommunikation, kan kanske bero på att vi båda börjat om efter varit lång förhållande och var tydliga från början med att rak och ärlig kommunikation är en av stöttepelarna för ett hållbart förhållande. Så till er som läser detta så är mitt råd att kommunicera väldigt öppet och vara ärlig med dina tankar och känslor gentemot din partner så kommer allt att bli mycket lättare. Var öppen med vad du känner, ljug aldrig oavsett vad och undanhåll inget, lyssna aktivt. Är ni båda sådana så kommer ni få ett underbart och härligt förhållande, jag vet.
Har varit i tre relationer i mitt liv och är fortfarande i den tredje. Min upplevelse av dessa män är att de ”stannar” av i sin egen utveckling, de till och med backar lite och tror sig kunna behandla kvinnan som de vill, de klarade inte av att se min utveckling framåt och vara stöttande i t ex utbildning, jobbkarriär, föräldraskapet etc. De beter sig omoget och bromsar och sätter käppar i hjulet. I nuvarande relation så gör maken allt för att få mig missnöjd känns det som, för att jag ska bryta upp så han slipper stå med hundhuvudet. För allt han gör säger ”jag vill inte leva med dig” . Jag opererade mig med dagkirurgi i buken – kom hem, mådde dåligt och kräktes, han ignorerade mig och dottern 6 år tog hand om mig. Gav mig en kram och hämtade spyhink etc. Han vet att jag hatar långskägg och tycker det är ofräscht – han låter hår och skägg växa fritt – han är inne på månad fyra nu. Han städar inte. Han betalar inte barnomsorgen förrän i sista sekund när jag har fått en påminnelse om den fakturan fast han vet att jag blir orolig och får ångest av obetalda räkningar Övriga räkningar betalar jag. Han snarkar och stör oss andra i familjen men vägrar söka hjälp för det stör inte honom. Han lagar ibland inte mat åt mitt äldre barn som har födoämnesallergier för inget duger ju ändå och har ju ätit en påse nudlar. Förslag som att vi tillsammans ska lära oss laga godare allergimat skiter han i för ungen kan ju inte ens säga tack för skjutsen när hon blir hämtad från dansen….försökt förklara att hon har det svår just nu med kompisar, är tonåring och att han har ett eget ansvar i relationen till henne, går inte in. Hon har tappat respekten för honom vilket även jag gjort efter hans beteende. Ja jag vet. Jag ska inte stanna men är så slut och dränerad på energi att jag inte orkar ta steget….fast jag vet att energin kommer tillbaka sen istället för att någon tar.
@jagkansjälv.
Jag är i en liknande relation,
Med en man som hellre sitter 8 tim framför datorn och chattar än att lösa det vardagliga pusslet hemma,
Han städar lnte, han gnäller och ignorerar mig och vårat gemensamma barn på 2 år.
Jag får dra ett jävligt tungt kass pga att han dotter väljer mig i alla lägen när han aldrig är tillgänglig.
Jag är precis som du så dränera på e n ergi, och skulle behöva ta tag i denna situation.
Har tagit upp sakerna med honom ml en det sker inte ngn förändring.
@jagkansjälv.
Jag är i en liknande relation,
Med en man som hellre sitter 8 tim framför datorn och chattar än att lösa det vardagliga pusslet hemma,
Han städar lnte, han gnäller och ignorerar mig och vårat gemensamma barn på 2 år.
Jag får dra ett jävligt tungt kass pga att han dotter väljer mig i alla lägen när han aldrig är tillgänglig.
Jag är precis som du så dränera på e n ergi, och skulle behöva ta tag i denna situation.
Har tagit upp sakerna med honom ml en det sker inte ngn förändring.
Tror vi män (inklusive jag till viss del) är dåliga på att tyda signaler och i dagens stressiga samhälle ofta prioriterar fel och när tiden finns så förväxlas kärlek och kåthet och ja du fattar nog vart jag vill komma. Och när allt går i 100 knyck är kvinnor bättre på att stanna upp och analysera situationen, prioritera medans män ofta tuffar på i det som ”funkar”… Sen är det sällan ens fel att två träter men kvinnor är nog modigare samt ofta har dom oxå liksom när det är dags att gå redan varit på väg ett tag och när steget tas är de klara med alla analyser och att sörja uppbrottet!
Det är vad jag tror i alla fall!
Finns det någon statistik eller dyl. om man vänder på frågan och omformulerar den något; är det fler kvinnor ÄN män som stannar kvar eller stannar kvar för länge i en relation som INTE är bra?? Tack för en bra blogg!
Det är tufft att bryta upp från dåliga relationer.
Det är tufft att stå ensam.
Det är tufft att börja ett nytt liv med barn som ensam.
Det är tufft att bli svarta Fåret av alla, även egna föräldrar.
Men det tuffa övergår sakta men säkert till en bättre tillvaro.
Låt det ta tid för det gör det.
Hitta harmonin och våga älska att vara ensam.
Det kommer en dag för oss alla då vi slipper ensamheten, det är åtminstone vad jag tror och lever efter.
Frågan är ju bara när
Ing-Britt, du beskriver det så väl. En obeskrivlig smärta när man först blir ensam. Två år har snart gått och jag känner för varje dag hur jag lite lättare kan omfamna mig själv och konstaterar ibland att fjärilen i magen inte längre väcker mig. Jag vet att det finns någon för mig men är just nu nöjd över att få känna min egen klapp på kinden.
Vi separerade för lite mer än två år sedan efter ett 27 år långt förhållande och det var ju givetvis hon som ville skiljas. Idag undrar jag ju, hur rätt hade inte hon, det är ju helt självklart att vi skulle skiljas. Varför kunde jag, som man, inte se det lika klart som hon? Vi träffades i tjugoårsåldern och sen hinner så mycket vatten rinna under broarna att man förändras så mycket så de värderingar vi möttes i och som matchade då inte matchar lika mycket längre. Det här gjorde att lusten avtog, tror jag. Man kör aktiebolaget familj.
De värderingar som man på något sätt kanske tryckte tillbaka i början av förhållandet kommer på något sätt att göra sig mer och mer gällande hos personerna, i förhållandet, efter hand och då avtar lusten. Därför tror jag att det är jättesvårt att få förhållanden att hålla hela livet.
Kanske är det lättare att få det andra förhållandet man går in i att bli bättre om man då känner sig själv bättre?
Vi hade i grund och botten i många stycken ett väldigt bra förhållande där båda två arbetade mycket med självinsikt och personlig utveckling men vi fastnade ändock i relationen, vi fastnade i något läge som vi omöjligen kunde ta oss ur. Jag tror att det är skitsvårt för en äktenskapsrådgivare att fixa sånt. Frågan är, ska vi verkligen vara tillsammans med samma person i 60 – 70 år?