otrohet, relationer

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En familjeterapeut som jag träffade en gång berättade att många, alltför många par kom till honom när det redan var för sent. Känslorna hos en av parterna, oftast kvinnan, hade redan slocknat. Det var först i fåtöljen på familjerådgivningen som mannen insåg att loppet var kört.

Vet inte vilka erfarenheter ni har från era umgängeskretsar; men min är att det oftast är kvinnan som lämnar relationen och mannen står där med en smärtsamt förvånad min. Ser det otaliga gånger i mitt jobb.

Är män dåliga på att läsa av signaler och stämningslägen? Är vi mer fartblinda?

En del män tror att det räcker med att jobba på, vara någorlunda händiga och romantiska emellanåt.

Inställningen att kvinnor är ”komplicerade” och ”aldrig nöjda” är förödande.

Min kloka älskade Pappa sa och säger det emellanåt: ”det är relativt lätt att träffa någon, men att behålla är en helt annan sak. Det gäller att inte bli alltför avslappnad, utan ständigt anstränga sig.”

Jag vet vad han menar: det handlar om att inte ta personen vid sin sida för givet och tro att relationer är självgående.

När bomben slår ned, har kvinnan bearbetat sina känslor kring att avsluta förhållandet, under månader, ibland t.o.m. år och nu skall mannen försöka smälta det i några andetag. Självklart förekommer det omvända om än inte lika vanligt.

Hur går dina tankar? Varför är det vanligare att kvinnor lämnar sina relationer?

Michael Larsen – livscoach