Kanske fick vi tidigt i livet lära oss att vara ”snälla”, tystlåtna, anpassliga och lägga de egna känslouttrycken åt sidan. Det kan ha varit en förälder, ett syskon eller någon annan närstående som led av psykiskt dåligt mående, missbruk, hade ett härskande beteende etc. Som unga vuxna hamnade vi i relationer där vi anpassade oss för att inte mista den vi älskade, eller trodde oss älska. Livet lärde oss att inte ta för mycket plats och att lägga de egna behoven åt sidan. Kärleken krävde offer!
Genom att vara i ständig jour och hjälpa andra fick vi uppskattning (förhoppningsvis). När vi ”städade” upp efter andra uppmärksammades vi och fick höra hur ”fantastiska” vi var. Kärlek förknippades med att ställa upp för andra, även om priset var alldeles för högt!
Vad händer med oss, när vi år efter år har ”tränats” i att finnas där för andra, men inte för oss själv? När de egna behoven sätts inom parantes och vi kanske inte ens vet vad det innebär att leva ett eget liv. Åren har levts genom hur vi trott att andra vill att vi ska vara. Lager på lager har lagts på för att täcka över: ”detta vill jag! Detta är personen jag!”
Vi har kanske aldrig lärt oss språket: ”detta är bra för mig! Detta gör mitt liv bättre!”
Allt har handlat om att göra livet lindrigare för andra! Kärleken hade ett pris: fråga aldrig dig själv vad du behöver av en partner, utan vad han eller hon måste ha av dig för att de ska stanna vid din sida?
Att knäcka medberoendekoden handlar om att ta risken att förlora människor i vår närhet. Den som genom sina egna destruktiva beteenden inte kan tillåta dig att vara den du är, som inte respekterar din integritet och som direkt eller subtilt anklagar dig, när du inte längre vill offra dig på ”hjälpandets altare”, kan inte längre tillåtas att få spela huvudrollen i ditt liv.
Ibland innebär kärlek att backa och låta en annan person få krackelera och möta sina egna demoner, utan ditt kroniska räddande. Kärleken tar fram det bästa i oss – inte självutplåning och degradering av självkänsla. Vad behöver du göra?
Michael Larsen – relationscoach
Oj…det är précis så det har varit för mig i många år. Men jag har tagit tag i detta och tar mer plats, slutat att anpassa mig, lever mitt liv som jag vill ha det… Det har varit en tuff väg och är så fortfarande. Men det blir bara bättre och bättre. Det mest fantastiska är att jag knäckte nöten, och att jag nu lever med en medvetenhet. Tack för dina ord Michael.
Nu när jag löser detta så vågar jag ta till mig den och det blir inte längre ett bevis för att jag är dålig och mesig och vek och det är så skönt och oskönt samtidigt tycker jag.
Det blir lite som ett AA-möte där man erkänner sitt eget missbruk, hej jag heter Anneli och jag klarar inte riktigt av att vara utanför, bli lämnad eller hamna i konflikt trots att jag är 40 år…
Att knäcka koden gör ju dock att det blir att man blir lämnad, riskerna för konflikter ökar … ja det e paradoxalt på sätt å vis att när man tar tag i sig själv och skulle kunnat få en belöning så får man det man försökt undvika som ett brev på posten.
Men skämt åsido så ser jag ju belöningen av att våga vara hela jag men karma hade ju kunnat få skicka en tårtbit, massage o en livspartner oxå.
Jättebra skrivet!
Har gjort det här jobbet, och inser att man alltid måste stå på sig.
När någon önskar något av dig så måste man ta hänsyn till sig själv och ens egen förmåga och möjligheter, och inte överge sig och sitt och därmed sätta krokben för sig själv. Känna efter. ”Vad har jag att ge i den här situationen, utan att dräneras?” Bara för att du har hjälpt till med något någon gång så innebär inte det att du per automatik kan nästa gång. Vi kan inte gå omkring och ta för givet att andra ska eller kan hjälpa oss. Fråga ödmjukt om hjälp och lär dig kunna ta både ett ja och ett nej. Även kunna säga ja och nej vid en förfrågan. Kanske kan du inte just då, men utforska när det skulle funka för er båda. Detta är tuffa, hisnade utmaningar ( som tyvärr inte ger några guldmedaljer), ger många återfall och tyvärr kan man förlora relationer.
Kram på er <3
Det svåra är att upprätthålla tänket. Även om man tror sig ha jobbat klart med sitt medberoende är det så lätt att bli ouppmärksam och trilla dit igen. Man måste vara på sin vakt hela tiden. Tycker det är svårt att balansera känslan av självrespekt och att säga nej till någon, ibland känner msn sig egoistisk när msn sätter sig själv i första rummet.
Men åh så svårt det är! När första tanken alltid är ”oj, hur kan jag ändra mina planer, hjälpa hen, fixa och trixa för att det ska funka för hen också…” Allt för att det ska bli bra för andra! Alltid! Och mitt i allt mår man själv bra av att ha satt någon annan före sig själv, för det känns fint och empatiskt och får en att må bra… Så förödande. Och svårt att komma ur!
Tack för fin text!
Jag lärde mig som liten att vara snäll,en duktig flicka så jag fick stanna hos mormor som var fosterförälder till mig sedan jag var 6 mån o togs från barnhemmet dit mamma lämnade mig
Ingen såg o visste att hon var gravid
Jag fick beröm över att jag var så glad o hjälpsam
Jag traffade min man när jag just fyllt 18 …fick tre barjn..jag levde för familjen o gjorde allt för alla…även min släkt o mina vänner
Gav jag lillfingret togs hela handen för att jag tillät det.
För tre år sedan orkade jag inte med den psykiska misshandeln från min man …jag förstår i dag att han var narsisstisk o passivt aggressiv .
Jag fotograferade alla klockor i hela staden o började med köksklockan, bilklockan för att avsluta med köks klockan när jag var hemma men ändå hann han ringa o fråga var jag var så länge?
Jag hade iPhonen aktiverad så att han alltid kan hitta mig…jag förstod det inte då …inte heller att han beställde utdrag från Telia till sin hotmail adress för att se alla samtal
Han såg alla mina messinger konversationer
Han sa att hans döda farfar ger signaler ..han vet att jag tror på det man inte kan se o försökte utnyttja den förmågan !
Helt galet men just då var jag så trött så jag funderade varför tom de döda trodde på honom o inte mig…?..varför var de inte ens på min sida?
Han manipulerade barnen så jag hade knappt kontakt med dom på två år efter skilsmässan
Jag träffade en man strax efter…en så snäll, glad , gav mig kärlek o beröm …allt jag önskade mig…var så på min vakt att inte bli den i statistiken som hamnar med en ny narcisst !
Redan på mötena med kvinnor i samma situation ringde varnings klockorna !
Men var det min rädsla som varnade eller var det magkänslan ?
Hur vet man skillnaden ?
Nu två år senare förstår jag att jag hör till statistiken för att ha trillat dit igen !
Hur tar jag mig härifrån?
Barnen har lärt känna honom…jag hans barn ….alla tycker om honom…nu står jag igen med en man som alla ser som den goda..o vad framstår jag som??
Jag är medberoende sedan jag var liten o kommer jag någonsin ur detta ? .