relationer, kärlek

Kärleken eller det vi ibland tror är kärlek till en partner, gör att vi är beredda att gå väldigt långt innan vi klipper banden till det nedbrytande. Om vi ens klipper överhuvud taget. Avståndet mellan förnuftsmässig förståelse/självbevarelsedrift och förföriska känslor är inte sällan milslångt: ”vet vad jag borde göra men det är så fruktansvärt svårt! Jag är fullständigt paralyserad!”

”Tänk om allt är mitt fel och jag gör ett misstag som går min väg?”

”För det mesta är hon väldigt kärleksfull, men kan inte lita på henne. Vår historia har grumlat allt!”

Ibland är det omvänt – vi springer vår väg även om partnern egentligen skulle kunna vara enastående bra för oss. Gamla sår som triggar flyktbeteenden.

Ett intellekt som säger: ”visst kan människor vara pålitliga”, men ett omedvetet som förföriskt bekant viskar:

”varför ta risken? Egentligen vet du att ingen är att lita på.”

Jag ser även människor gå in i förhållanden som de redan på förhand vet inte kommer hålla. Logiskt? Ja, psykologiskt sett – en person som utsatts för tidiga svek, och/eller, gång på gång längs med livsvägen stött på besvikelser, kan ha konstruerat ett härdat skal. Vad gör vi inte för den emotionella överlevnaden?kärlek, relationer

Relationer som enbart bygger på sexuell attraktion, praktiska överenskommelser eller någon form av social uppvisning (”se vad lyckad jag/vi är!”). Problemen uppstår när hjärtat inte är med. Det kan hålla så länge en av parterna inte börjar känna efter alltför mycket. Om så sker, är loppet kört.

Det går inte ha en hel relation utan att hjärtat är med. Våga utsätta sig för risken att bli sårad. I tilliten blottar vi den nakna halsen. Både skrämmande och fantastiskt mänskligt. Sårbara och kraftfulla i några andetag.

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare