Varför kan vi inte sluta tänka på honom eller henne som upprepade gånger har sårat oss? Varför hoppas vi på att det ska blinka till i mobilen under det sena kvällsmörkret, med meddelande från mannen eller kvinnan som har distanserat sig från oss? Varför sticker vi gång på gång ut hakan och riskerar ytterligare en smäll från en person som inte behandlar oss med respekt och kärlek?
En liknelse: hade diamanter varit värdefulla om de låg överallt längs med vägarna, i skogen eller på stranden? Självklart inte! Det är den minimala tillgången som gör diamanten så oerhört dyr. När det kommer till våra känslor: din och min förmåga att känna attraktion, förälskelse och kärlek, är det inget som sker varje dag (i alla fall inte för de flesta). Det är en exklusiv inre upplevelse som skänker njutning, och denna känsla blir vi snabbt beroende av. Vi blir ängsliga och håller fast! Det där fantastiska ruset i kroppen som kan göra oss blinda!
Och så går tiden och personen som vi fallit för, börjar visa mer och mer av vem han eller hon egentligen är. Och det är inte alltid en smickrande syn! Den vi investerat så mycket känslomässig energi i, visar sig vara i ett annat förhållande, är arrogant, självupptagen, känslomässig analfabet etc. Det blir en kalldusch att tvingas gå från en inledande idealisering och skön berusning, till smärtsam konfrontation med verkligheten. Personen var inte den vi så innerligt hoppats på.
Och i allt detta hänger vissa områden i våra hjärnor inte med: vi lever kvar på de små romantiska minnesöarna som fortfarande levererar det sköna ruset och skimret av att han/hon är den enda i världen. Vi kan få hur många emotionella örfilar som helst, men stannar ändå kvar på smekmånadsön.
Vi hoppas på att distans, kyla, otillgänglighet, kalla ord, uteblivna meddelandena i mobilen, en dag ska hamna i ett annat ljus: att det bara var ett missförstånd och att mannen eller kvinnan ska ändra inställning och vilja ha ”mig”!
I grunden handlar det om synen vi har oss själva: jagvärdet! Vi tilldelar den andre rollen som ”fantastisk”, trots alla bländande varningslampor. Och oss själva som bedjande kärlekstiggare! Den andre en diamant och jag en simpel kalksten.
När vi tvingas kämpa för något eller någon, tolkar vi det automatiskt som att det finns ett högt värde. Och när något kommer till oss med lätta steg, saknas värde. När vi blir avvisade slår vi ned på oss själva: ”Jag är inte tillräckligt attraktiv! Varför vill ingen ha mig?”
Vi behöver se upp för kameleonten inombords som försöker anpassa sig alltför mycket för att få uppmärksamhet och kärlek, utan istället börja se oss själva som bärare av någonting väldigt dyrbart, och leva utifrån vårt autentiska jag. Livet handlar till stor del om om att lära känna denna del av oss själva.
Michael Larsen – relationscoach
Jag har läst många av dina inlägg, och de du skriver är så sant och jag förstår i mitt medvetande att de är så här. Men… Jag tigger om kärlek som ett litet barn av en man som håller mej på avstand och inte längre ser och rör vid mej, jag låter känslorna styra och drunknar i dem och blir som en gnällkärring och ältar och ältar, och kan inte släppa mina tankar på honom. Vi är inne i en djälvusdans där han tar distans och jag känner mej avvisad och oälskad,. Jag hoppas varje gång vi träffas att han ska se mej och vilja va nära mej och varje gång blir jag besviken… Jag tar gång på gång upp våra relationsproblem och skulle så vilja diskutera men det blir till tjat eftersom han inte vill kommunicera och vi aldrig kommer till ett avslut med nåt problem, han blir så förbannat led mej när jag gång på gång tar upp hur de känns för mej, vilket jag förstår att han blir. Hans pappa har dött i somras och han säger hela tiden åt mej att jag inte respekterar hans fars bortgång, när jag tar upp våra problem, vilket gör att han får mej att känna mej så dålig. Han är klok och kan sätta fina ord på de han säger vilket gör att han får mej att känna mej värdelös… Jag orkar inte ta hand om mej själv med de jag mår bra av, yoga, mindfullness, som om jag förstör för mej själv och överger mej själv för att få hans kärlek… Bara en gnutta kärlek sku räcka… De värsta är att jag är medveten och förstår att detta är osunt och helt vansinnigt men ändå tillåter jag mej själv att bli en tiggare som urholkar min självkänsla… Hur skall jag göra för att min medvetenhet skall sjunka in i mej och jag skall börja respektera mej själv så mycke att jag slutar tigga av en som inte har något att ge mej? Av en som gav mej så mycke när vi träffades men har dragit in allt nu. Känner ju att jag gör mej till åtlöje och skadar mej själv av mitt beteende… Har lyssnat på din bok, skiljas utan att förlora dej själv, och förstår allt du tar upp där, men jag får inte svängd min skuta, och jag känner mej usel om jag lämnar honom när han behöver mej som mest när hans pappa dött…
Tack
Det var verkligen en tankeställare. Jag förstår nu att jag trånar efter en diamant