Varför kan vi inte sluta tänka på honom eller henne som upprepade gånger har sårat oss? Varför hoppas vi på att det ska blinka till i mobilen under det sena kvällsmörkret, med meddelande från mannen eller kvinnan som har distanserat sig från oss? Varför sticker vi gång på gång ut hakan och riskerar ytterligare en smäll från en person som inte behandlar oss med respekt och kärlek?

En liknelse: hade diamanter varit värdefulla om de låg överallt längs med vägarna, i skogen eller på stranden? Självklart inte! Det är den minimala tillgången som gör diamanten så oerhört dyr. När det kommer till våra känslor: din och min förmåga att känna attraktion, förälskelse och kärlek, är det inget som sker varje dag (i alla fall inte för de flesta). Det är en exklusiv inre upplevelse som skänker njutning, och denna känsla blir vi snabbt beroende av. Vi blir ängsliga och håller fast! Det där fantastiska ruset i kroppen som kan göra oss blinda!

Och så går tiden och personen som vi fallit för, börjar visa mer och mer av vem han eller hon egentligen är. Och det är inte alltid en smickrande syn! Den vi investerat så mycket känslomässig energi i, visar sig vara i ett annat förhållande, är arrogant, självupptagen, känslomässig analfabet etc. Det blir en kalldusch att tvingas gå från en inledande idealisering och skön berusning, till smärtsam konfrontation med verkligheten. Personen var inte den vi så innerligt hoppats på.

Och i allt detta hänger vissa områden i våra hjärnor inte med: vi lever kvar på de små romantiska minnesöarna som fortfarande levererar det sköna ruset och skimret av att han/hon är den enda i världen. Vi kan få hur många emotionella örfilar som helst, men stannar ändå kvar på smekmånadsön.

Vi hoppas på att distans, kyla, otillgänglighet, kalla ord, uteblivna meddelandena i mobilen, en dag ska hamna i ett annat ljus: att det bara var ett missförstånd och att mannen eller kvinnan ska ändra inställning och vilja ha ”mig”!

I grunden handlar det om synen vi har oss själva: jagvärdet! Vi tilldelar den andre rollen som ”fantastisk”, trots alla bländande varningslampor. Och oss själva som bedjande kärlekstiggare! Den andre en diamant och jag en simpel kalksten.

När vi tvingas kämpa för något eller någon, tolkar vi det automatiskt som att det finns ett högt värde. Och när något kommer till oss med lätta steg, saknas värde. När vi blir avvisade slår vi ned på oss själva: ”Jag är inte tillräckligt attraktiv! Varför vill ingen ha mig?”

Vi behöver se upp för kameleonten inombords som försöker anpassa sig alltför mycket för att få uppmärksamhet och kärlek, utan istället börja se oss själva som bärare av någonting väldigt dyrbart, och leva utifrån vårt autentiska jag. Livet handlar till stor del om om att lära känna denna del av oss själva.

”Varför blir jag den jag blir i mina relationer?” Webinar torsdagen den 26/9 klockan 21.00. Följ den här länken för anmälan. Du är varmt välkommen!

Michael Larsen – relationscoach