Våra hjärnor älskar att romantisera (om vi har den personligheten) och få känna det fantastiska i att återförenas när ett förhållande haft det motigt en tid. Vårt förnuft och sidor av känslorepertoaren vill ha lugn, men delar av oss vill ha äventyr. Stabilitet är lika med tristess. Så det ligger en psykologisk vinst i drama!
Vi säger till oss själva: ”Det är egentligen inte så hon/han är! Jag har sett andra sidor – helt fantastiska sådana! Jag väljer att se det bästa i människor…”
Passion förför oss till att gå vilse i relationsskogen!
När vi inte är en prioritet för någon som vi är i förhållande med, kan vi antingen se med klara ögon eller det ”sköna hoppets”. Det klarsynta ser omständigheterna som de är: ”han/hon älskar inte mig! I alla fall inte på det sätt som jag ser på kärleken. Jag behöver oändligt mycket mer än denna röra!”
Rädsla för separationens smärtsamma sting kan få oss att hålla fast vid sådant som vi för länge sedan borde ha släppt taget om. Vi har tränat upp vår tålamodsmuskel på ett sätt som gör att självkänslan nöts ner. Vi accepterar det som vi borde vända ryggen åt.
Att byta bostad, ha barnen mycket mindre av tiden, en ekonomi som inte är lika trygg längre och tankar som: ”tänk om jag aldrig mer träffar någon?! Kommer aldrig mer att känna så starkt för någon!”
Vi klamrar oss fast p.g.a. ångest för det okända! Vi vänder ut och in på oss själva i hopp om att det som stjäl vår energi, en dag ska förändras till det som vi alltid har längtat efter. Oro och missnöje gör oss kontrollerande och svartsjuka; istället för att vara brutalt klarsynta och ärliga mot oss själva, förhandlar vi av ängslan.
Livet handlar till väldigt stor del om att kunna hålla fast. Och att veta när det är dags att släppa taget. Frågan kan vara tuff att ställa sig själv: ”gör den här relationen mig till en bättre och lyckligare människa?
Rädslan för ovisshet är oftast mycket svårare än själva ovissheten, eftersom många av våra frågetecken med tiden blir till lösningar och lugn inombords.
När våra känslomässiga sår förslavar – webinar söndag den 24/3 klockan 21.00. Du är varmt välkommen!
Michael Larsen – relationscoach
Behöver inte alltid vara pga ångest för det okända utan helt tvärtom! Ångesten för det man vet kommer hända. Visst man kan inte sia om framtiden men har man gåtr igenom en separation med barn ochvstår för ytterlihare en separation med barn så vet man lite vad man har att vänta…
Dessa ord behövde jag just nu. Det har gått en ganska lång tid sedan jag avslutade en destruktiv relation. Men helt plötsligt börjar jag sakna honom…eller är det honom jag saknar?
Tankar som , vad gör han nu för tiden? Har han träffat någon annan? Jag vet att ett telefonsamtal eller sms från mig och vi hade återförenats igen. Men vill jag det? Jag vet ju att han får mig att känna att jag inte kan vara mig själv till 100%. Jag vet att jag kommer att känna mig låst.
Varför kommer dessa tankar nu? Efter så pass lång tid? Saknar jag honom eller inte?
Jag känner igen mig och har själv sen 5 månader, valt att lämna relationen jag var i.
Det var 2 gången som jag gjorde det.
Var också i en relation, där jag inte fick det utrymme, jag så mycket behöver, för att vara 100 % jag.
En stor del av mig försvann.
För X som jag levde med, hade mottot:
” Hellre såra, än att bli sårad”
X har problematiken, att han har flera narcissistiska drag, liknande en psykopat.
Har man det så, är det bara att gå!
Jag tog mig ur det, men gick tillbaka, av de reflektioner som du nämnde.
Det blir aldrig bättre! Såna personer ändrar sig sannolikt aldrig, och det krävs år av bearbetning inom psykoterapibehandling, för att någon med övervägande narcissistiska och psykopatiska drag, ska komma till insikt om det och vilja se, att en förändring ligger hos dem, för att ändra sitt sätt att tänka och agera, i relation med andra.
Jag har försökt att ändra X tankesätt, som jag lämnade.
HAN FÖRSTÅR INTE BÄTTRE! tänker jag om allt, när jag vill säga och förklara för honom.
Han förstår bara inte bättre.
Han manipulerar mig och sätter mig i ovisshet, misstänker mig för allt jag gör, anklagar mig, vill få mig att tro, att han inte behöver mig…allt för att jag ska bli osäker och inte lämna honom…
Men jag är så glad, att jag äntligen, har gjort mig nästan helt fri från honom.
För det är inte enkelt, men det går!
Oj känns som du beskriver min situation. Under mer än ett år vände jag ut och in på mig själv i hopp om att han skulle prioritera mig och barnen, älska mig och ta ansvar för vårt gemensamma liv. Jag gjorde allt och lite till och höll på att gå under av all oro och stress. Till slut bad jag honom flytta ut eftersom han själv varken lyfte ett finger för att stanna eller separera. Herre gud så mkt jag förödmjukat mig själv och tagit hans skit och dåliga humör. Nu har vi bott på varsitt håll i över 6 mån och ska sälja huset osv. Han kör på som att allt ska vara som förut och jag gör allt för att distansera mig. Efter nästan 14 år och 2 barn tillsammans så måste vi ju tyvärr ha en viss kontakt. Jag längtar till vi löst allt praktiskt och bara behöver höras ang barnen. Det är en stor sorg att det blev så här men jag gjorde verkligen allt jag kunde för fel person.