Jag får emellanåt frågan: ”Varför uppmuntrar du människor att göra slut?” Förstår den inte riktigt med tanke på att det mesta som jag skriver om handlar om motsatsen: hur kan vi vara och göra för att hålla samman? Samtidigt inser jag att en del personer känner som de gör av olika anledningar, men låt mig förklara varför jag tycker att vissa förhållanden inte bör fortsätta:
Vad är syftet med en relation? Att härda ut den? Fortsätta för barnens skull? Stanna kvar därför att rädslan för ovisshet är så stark? Eller skuldkänslor som gör att vi håller tillbaka sanningen: ”Jag älskar dig inte längre (eller så har du aldrig gjort det)” Eller är poängen med att vara två, att göra oss till ännu bättre människor? Bli mer insiktsfulla, empatiska, emotionellt intelligenta och kommunikativa? Att göra det ännu bättre att leva helt enkelt?
Det är en sak att som singel resonera med sig själv: ”Jag har fattat det! Jag kan det här med kärlek och hur man ska bemöta en partner” Men att leva med någon dag efter dag och visa hur kärlek i handling ser ut, är någonting helt annat. Vardagsverkligheten och våra beteenden visar graden av vår genuina förståelse.
En relation som dränerar oss på energi, gör att vi känner oss värdelösa, kidnappar vårt självförtroende, och/eller saknar kärlek, är inte i närheten av att vara en bra plats att stanna kvar på. Inte ens ”för barnens skull”! Varför ska de behöva utsättas för två vuxna som undviker varandra, ständigt tjafsar, går bakom ryggen på varandra, en smartphone som ständigt tas med in i badrummet, olyckliga och trötta ansikten, osanningar, någon som offrar sig för husfridens skull, avsaknad på alla former av fysisk och emotionell närhet…? Barn ser mer än vi någonsin kan föreställa oss. Kärleksrekvisitan genomskådas varje dag!
Jag uppmuntrar dem som har kärlek och respekt kvar, men som av olika anledningar har fastnat, att hitta tillbaka till vi. Men när jag ser att någon är olycklig, begår emotionella övergrepp på sig själv, eller utsätts av partnern, tvingar sig kvar av sociala omständigheter, rädsla etc. ber jag dem att tänka om. Inget förhållande eller person i världen är värd förlusten av dig själv. Aldrig någonsin!
Hur ser kärlek ut i handling? Hur gör ni varandra lyckliga? Kan du vara dig själv på platsen där du befinner dig? Kan du säga ditt hjärtas mening? Är ni ett par som är bra förebilder för barnen? Kan du andas avslappnade andetag i förhållandet? Tillit? Attraktion? Respekt?
Michael Larsen – relationscoach
” Månn ädlare att lida och fördraga. Ett bittert ödes styng och pilar eller Att ta till vapen mot ett hav av kval”. Så skönt att det finns de som kan sätta ord på eländet.
Jag har vuxit under tiden med nolltolerans men är fortfarande väldigt skör. Ikväll fick jag beskedet att mitt X skaffat lägenhet i närheten av min gård. Varför ska detta eländiga öde drabba mig? Suck och pust!
Kunde jag inte fått växa lite till så jag hann bli lite större och starkare?
I perioden av nollkontakt har jag bara gjort undantag när det gällt nödvändiga, praktiska frågor och då, via sms, varit saklig. Nu måste jag hitta sätt att hantera möten i affären, på fiket, relationer till grannar o.s.v. JAG VILL INTE!!!
Det är nog så mycket att ensam bära ansvaret gården, allt praktiskt, ekonomiskt och min egen själsliga frid. Han vill vara ”en glad skit” och det får han gärna vara låååååångt bort från mej.
Be alla goda böner för att jag ska orka hålla ihop mej och klara av att skapa reda i allt praktiskt. Jag vill inte tappa mitt braiga fokus. Men det är så skört. Hjälp!!!
Du kommer att orka Alexandra…fokus på dig själv och det du mår bra av. Förstår att du önskat att det skulle vara på ett annat sätt med mer avstånd för att helt för dig själv kunna gå vidare men fortsätt på den vägen du går då blir du starkare för varje dag och kommer att ha kvar dig själv även om ni ses ibland. Må så gott!
Tack för dina ord Cina. Jag fokuserar på att lära mig hålla koll på mig själv även när det gungar men det är svårt. Det hjälper att fler förstår att det kan vara svårt.
Ju fler gånger man klarar det desto starkare blir man men det är lättare med stöttning och har man varit där själv och ibland fortfarande är så delar man gärna med sig om det ger lite stöd i röran av tankar…Allt blir bättre…ett steg i taget!
Till Michael. Jag fick länken till dig av en kompis som själv gått igenom”ett slut”för inte så länge sedan. Att läsa dina texter har hjälpt oerhört. Jag har vänner, kolleger och familj och har till och med haft en terapeut att prata med under en tid. Allt detta är bra för jag har behövt prata av mig och jag är tacksam för allt stöd, alla tankar och råd jag fått. Det intressanta är att folk ofta ger råd efter sina egna känslor och erfarenheter. Den som själv valt att stanna i ett jobbigt äktenskap i många år tycker att man ska hålla ihop för barnens skull och den som var nära att knäckas av en före detta har nu noll tolerans och tycker ingen ska behöva stå ut en dag i ett dåligt förhållande. Det är väl mänskligt att vänner kommer med sina egna upplevelser och värderingar när dom stöttar antar jag men just därför har det varit viktigt att hitta min egen inre sanning, min egen tolerans nivå, min egen väg. Att läsa dina texter har gett den där lilla pushen jag behövt för att våga vara stark och våga tro att jag är värd något bättre. De texter som känts mest relevanta har verkligen gett mig ny kraft och självförtroende. Jag upplever att min grundinställning speglar de som du skriver och styrker de jag själv tror på. De här med att man inte bara ska stå ut, att ens tid här i livet är värdefull och att de i längden är meningslöst att hålla ihop för barn och ekonomins skull, att man ska ha mod att se sanningen och mod att bryta upp när de behövs tycker är så bra att du uppmanar till.
Tack för att du ständigt påminner oss om hur det ska vara och kännas i en relation.❤️
Det är så lätt att gå vilse.