Självbilden är allt. Tankarna vi tänker om oss själva – den konstanta dialogen på insidan:
”Duger jag som jag är? Kommer presentationen att gå bra? Vad tänker kollegorna om mig? Är jag en bra förälder? Älskar han/hon mig?”
Fokus ligger ofta utanför oss själva – det är som om vi är stenhårt tränade i att ha uppmärksamheten utåt – näringsintag från omgivningen.
Låt oss stanna upp för ett ögonblick: se inåt och fråga jaget – ”vem tror jag att jag är?” Bortom yrkesroller, förhållandestatus, föräldraridentiteten…
Den vi tror eller är övertygade om att vi är, skapar kroppsspråk, tonläge, ansiktsuttryck, kommunikation, förväntningar… Utgången föds i vårt medvetande. Hela tiden.
Koden ligger i att vara medveten om det vi gör, tänker, känner och interagerar. En icke dömande attityd.
Är du snäll mot dig själv? Behandlar du personen du med omtanke och värdighet? Är livet ett fast meal eller någonting att värna gott om? Vi är smederna som hamrar fram formerna. Uttryckssätten ligger i våra händer. Värmen vi tar in från andra och oss själva gör järnet smidigt formbart. Bli en samlare av sköna upplevelser och minnen.
Ta fem minuters stillhet. Djupa avslappnade andetag på en lugn plats – kanske är du oändligt mycket mer än du kan föreställa dig. Näringsintag inifrån.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Tårarna strömmar nerför kinderna…….Varför älskar inte jag mig själv?? Varför känner jag att jag är mindre värd om en person inte vill ha mig. Jag har så mycket utom just det, tilliten till mig själv…..En manlig vän sa för en tid sedan att jag är fantastisk, min första tanke var att han ljuger….Hur ska jag ändra på det här.
Åh… Kram på dig!! ❤ Finner inga mer ord just nu!
Jag känner precis som dig
Man måste tro att man är fantastisk men det kanske inte är så lätt alla gånger.
Sug åt dig av komplimangen. Säger han så, så tycker han det.
Det finns säkert många fler där ute som tycker att du är fantastisk. Men det allra viktigaste är att du tror på det själv. En terapeut/psykolog kan vara till hjälp om du har kört fast.
Varma kramar till dig!
tänker också så när jag får nån komplimang nån gång, vad fin du är- ser du inte hur ful jag är? du behöver glasögon…är jag fantastisk? och hur då då????du är så stark….ja jag har inget annat val?
Precis! Näringsintag inifrån! Det var därför min terapeut sa till mig att jag behöver vara singel i två år. För att jag ska lära mig att hämta min näring inifrån. Och självklart är det så att det i sin tur kommer att påverka hela mig, hur jag är, vad jag säger, hur jag rör mig, hur jag interagerar med andra – allt!
När hon sa detta om att vara singel i två är tänkte jag att ”människan är galen”. Tänkte detta på allvar. Skulle JAG lyckas vara utan en relation i TVÅ år.
Efter fyra månader inser jag att det just är precis den tanken som är den felaktiga länken i ekvationen om mig. Nu förstår jag varför jag behöver två år som singel. För att lära mig att hämta min näring inifrån.
Tack, återigen!
Kram ❤
Blir lugn då jag läser ditt inlägg. Känner att det du skriver är så sant, fastän tanken kan kännas hemsk – ensam och inte älskad av en man i två år?!
Jag har inte börjat söka efter en ny man som om jag skulle ha varit mitt vanliga jag börjat direkt. Jag är ute på olika aktiviteter och kan till och med träffa singelmänniskor men att dejta och att sno in sig i mäns förväntningar på något mer, dumpa och bli dumpad…nej det är jag inte redo för nu. Nu ska jag på riktigt ge mig tid att bara vara jag, läka, bara ensam men ändå veta jag är värdefull. Och att få inse det….jag tror att det tar tid.
Exet vet jag går vidare direkt och vill ha en ny relation direkt om han skulle hitta en som han vill ha. Jag känner bara i varje cell jag vill vara själv fastän jag samtidigt vill vara älskad. Tänker att kanske det är min egen självkärlek jag saknar och inte en mans….och det ska jag jobba på nu. Att älska mig själv, acceptera den jag är….jag är inte bättre än så här men jag duger och kanske ändå kan inse att jag är bra ändå. 🙂
Alltså brudar i vad består det hemska att inte vara i en relation på två år ? Det är fem år sedan min senaste seriösa relation tog Slut och jag är fortfarande singel, jag är inte nöjd med det och jag har börjat att tappa tilliten att det alltid löser sig men jag kommer att överleva även om jag är singel resten av mitt liv dvs 35- 40 år…
Är i precis samma process som du, med att hitta kärlek till mig själv, medan exet är medlem på minst tre dejtingsajter. Jag kämpar med att inte ta hans agerande som ett betyg på mig. Det känns dock ibland som att var jag så dålig att han mäste leta efter ljus och lykta överallt han kan efter en ny kvinna.
När jag tänker vettigare ser jag dock att hans beteende säger mer om honom än om mig. Och utifrån att han också var trasig i vår relation så tänker jag att mitt tillvägagångssätt med att läka mig själv kommer att leda mycket mer rätt än hans att fly in i nästa relation.
Jag tror för egen del att mitt ex saknar känslor, iaf känslor på djupet. Han är en kall personlighet och också det som jag saknat i vår relation – hans känslor. Han har ju rakt ut sagt att han aldrig mer skulle se åt någon sådan kvinna som mig mer, att han tänker spela i en högre division osv….Ändå vill han fortsätta med mig i brist på annat som han sagt. Sen säger han at han inte menar det osv….men jag kan inte längre acceptera höra vad som helst av honom. Jag ÄR värde mer än så fastän jag ibland vill ta honom tillbaka, men inte mer. Där börjar min väg till kärlek för mig att säga nej till honom. Även om jag vet jag kommer att ha många bakslag ännu inom mig men tänker inte ge mig till honom mer. Han är inte värd det. Men som sagt, han saknar nog djupare känslor, jag tror inte han värdesatt vårt förhålllande som jag värdesätter en relation och den mannen vill jag ha så jag kan få närheten, värmen och djupet som jag saknat med exet. Men jag känner som du, det är svårt att inte ta det personligt att han går vidare direkt, som om vi och det vi hade inte betydde något för honom….men jag tror inte heller det betydde något för honom.
Gick faktiskt precis och funderade på detta idag på lunch.
Vem är jag ? Vad står jag för? Hur är jag en bra förebild för mina barn?
Som du skrivit om förut, blir ens självbild omskakad vid en separation ( och ok den var inte jättebra innan heller men nu blir det än mer påtagligt)
Ska nog ägna helgen (barnen är hos pappan) åt att sitta ned med jämna mellanrum och bara andas. Finna ro. Öva in ett mantra om att jag duger bra som jag är, som någon sa Fake it til you make it. Önskar er alla en fin helg!
Bra tänkt! Kram ❤ och lycka till!
Jag förstår i teorin allt det där. Jag tycker jag är bra och att jag duger som jag är. Men ändå dömer jag mig själv efter de misslyckande jag gör. Jag spelar åter och åter i mitt huvud på olika sätt att se på de dåliga saker jag gjort mot mig själv och andra och hur de behandlat mig. Jag får ingen ordning och jag ser ingen mening med saker; vet inte vad jag vill och om jag ens vill något. Inom mig finns en tomhet och jag skulle behöva programmera om min hjärna men jag vet inte hur. Jag har verktygen men hur använder jag dem i praktiken? Utåt sett är jag positiv och glad om omtyckt. Behöver tex lära mig att säga ifrån utan att vara rädd för att misslyckas….
Vilka verktyg använder du dig av? Dela gärna med dig om du har ork. Kände så igen mig i ditt resonemang.
Uj va jag känner igen det du skriver! Jag tänker mycket på acceptans och låta tankar komma och gå. Vill finna en mening, just nu bara tomhet!
känner också igen det här med tomhet……..
Ja…sanningen är minsann inte alltid enkel att ta till sig 🙂 Jag har uppenbarligen länge längtat efter någon annans förmåga att älska mig. När det viktigaste är att hitta min egen. Fast det har uppenbarligen inte räckt att bara klara av att vara singel länge, det måste till mer, mycket mer. En helt annan dialog på insidan. Fast shit så svårt att sluta längta efter näringen utifrån. :-/
Hm…det är uppenbarligen fredag! Trevlig helg allesammans! 😀
så….om jag ändrar på min kropp och tycker att jag är vacker så får andra också tycka det, det är ok om de säger det? om jag äter en speciell diet som fungerar för mig och jag slutar ha ont, då har jag lyckats?om jag aldrig gör misstag så är jag success??och sen när verkligheten kommer ikapp? jag pendlar upp och ner i vikt och tycker ändå inte jag är vacker……jag lyckas med konststycket att träna bort smärtan och får istället höra att jag tänker fel med maten och är en träningsnarkoman, sådär kan man ju inte göra och hålla på! (begriper du väl) och jo jag gör misstag för jag är en människa….. 😉 hur kan man försöka undvika eller acceptera tomheten man ibland känner så tydligt när livet är som det är? jag känner inte att jag lever ett dåligt liv? det är ett rikt liv och jag har mycket att göra, men ändå fattas det delar…….jag känner tomheten tydligare vissa dar än andra….och det är inte ett gratis liv, jag måste jobba hårt för framgångarna och jag betalar inte bara med pengar utan även i smärta och ork…….
Jag var där, jag hatade mig själv, jag var ful, tråkig, konstig, äcklig osv. Uppväxten kantades av mobbning och utanförskap och sedan även i vuxenlivet. Men hur otroligt det än låter så har jag haft en inre styrka och inte gett upp. Jag bestämde mig för ett par år sedan att det som legat mig till last är något jag ska vända till erfarenheter och därmed något positivt. Hur otroligt det än låter så går det.
Jag är rejält tilltufsad i kanterna, jag är bränd och vågar inte lita på människor och framförallt inte män. Men jag har börjat tycka om mig själv, jag älskar faktiskt mig själv helt ärligt. Jag kan känna mig ledsen och som världens sämsta mamma emellanåt, jag liksom alla andra människor, har inte alltid gjort vad jag borde, jag är som alla andra som inte är mer än mänsklig. Emellanåt är jag nere men det är också en del av livet.
Jag har varit singel i drygt 2,5 år. Jag har träffat män och har försökt dejta men det går inte, antagligen har jag inte träffat den rätte och dessutom vågar jag inte lita på någon.
Jag trivs med att bo själv, jag är snarare rädd nu för att jag ska bli för bekväm med att bo själv så det ska bli ett hinder i framtiden. Men samtidigt är jag inte rädd för att vara själv heller. Jag har inga nära vänner men känner många. Men det är ingen skillnad mot när jag levde i en relation, jag var mer ensam då i tvåsamheten.
Jag hoppas jag ska våga öppna upp mig i framtiden, tills dess ska jag må bra i singellivet. Jag njuter av att umgås med mina barn, att varannan helg sitta och kika på tv och smutta på ett glas vin. Ibland lyxar jag till det med räkor t o m. Jag har lärt mig älska detta också faktiskt.
Jag är inte framme ännu men det liknar idag mer 4 steg fram och 1 steg bak. Dessutom har min utmattning tvingat mig att stanna upp, har även haft psykologkontakt vilket hjälpt enormt.
Så det finns hopp för alla oss härinne.
Nja jag är tveksam om det finns någon för alla och att den universella kärleken löser alla våra problem, men jag har svårt tro på det jag inte.kan se eller upplevt ungefär såsom tro på gud finns han nja ingen av oss har bevis eller hur?! Livet har gjort att jag tappat tilliten till att allt ordnar sig och även om självmedkänsla hjälper läker det inte såren som finns i tilliten. ..
tack
Hämta näring inifrån…kan vi få mer om det Michael? Långa, djupa andetag för att hitta avslappning å lugn inombords. Det funkar. Att lyssna inåt funkar också, det finns en röst där som vet och förstår mycket å vill väl, som försöker leda framåt till självkärlek. Men så finns ju den där kritikern, den där rädda som till varje pris vill duga för andra. Göra rätt! Vara rätt! Dölja allt som inte är vackert. Som blir jätterädd när någon upptäcker sprickorna. Att hämta näring inifrån…vad betyder det? Hur gör man det? Det är ju där inne allt pågår, som sen leder till agerande utåt. Jag skulle vilja kunna höja volymen på den kärleksfulla rösten. Skruva ner rädslan. Eller menar du att det finns nåt mer att hitta där inne? Vadå?
Intressant att du skriver om detta, för jag försöker för tillfället komma på vem jag är…det låter som en klyscha men jag försöker hitta mig själv. Det är inte så lätt. Jag har levt genom en annan persons bekräftelse så länge och olika omständigheter gjorde att jag nu kastades in i en relation med denna person igen efter att vi levt separerade i över tre år. Har svårt komma tillrätta, svårt känna mig riktigt bekväm i detta. Vet inte om jag vågar känna tillit.