Under sommarloven som barn lekte jag och mina kompisar dagligen vid havet. Minns hur jag räknade dagarna för att se hur lång tid det var kvar av den här fantastiska friheten. Log när jag kom fram till att det var mer än 25 dagar kvar.
Det fanns en flotte som vi simmade ut till. Vägen dit var lite läskig för det var ganska djupt även för den Tarzan jag var. Flotten var avgörande, eftersom vi utan den inte kunnat leka som vi gjorde. Den var vårt hopptorn, plats att vila och värma sig på, eller bara hänga. Det var här kärleken till havet föddes. Vilka dagar i solen!
När jag ser tillbaka på det med en vuxens ögon var det mer än en stor stabil träflotte. Det var tryggheten i det stora havet som gjorde att vi vågade släppa taget och ta simtagen trots allt vatten under oss. Doften av blött trä var min vän!
Vi behöver känna den där flotten, plattformen eller liknande i oss själva, så att även om det krisar sig p.g.a. ett förlorat jobb, ett projekt som inte når hamn eller ett förhållande som tar slut, så VET vi. Vi VET att det finns ett ställe att ta några djupa andetag, vila och hämta kraft på. I psykologiska termer är den platsen vårt Jag – magnetfältet som håller ihop delarna, gps:en som visar vägen, den sköna mjuka soffan att sjunka ner i. Vi behöver hitta den platsen i oss själva så att vi emellanåt vågar släppa taget.
Hur ser din kraftsamlarplats ut?
Michael Larsen – livscoach
Lämna en kommentar