Paret bor inte bara bra; de bor fantastiskt bra! Hus med inglasat vardagsrum med utsikt mot havet. Välutbildade med hög lön. De är friska och har barn som det går bra för. Det tränar regelbundet, har ett rikt socialt liv och gör utlandsresor ett par gånger om året. Allt borde väl vara helt perfekt?
Inte riktigt! Kvinnan och mannen har gått förbi varandra under flera år. De har gjort ”check!” på ”måste” listan sedan träffades för lite mer än tjugo år sedan. Nu har tempot minskat något och hon har stannat upp och börjat fundera: ”Vi har det egentligen väldigt bra! Varför kan jag inte bara vara nöjd? Varför är jag inte lycklig?”
På vägen hem från en fest och något glas för mycket i kroppen rämnar hennes ”normala” emotionella försvar (vilket ibland kan vara hälsosamt) – ”Tycker du att vi har det bra egentligen? Vi har för fan ingenting gemensamt förutom huset, barnen och vännerna…”
Han tittar på henne med ett frågande ansikte: ”Vad menar du? Vi har väl det bättre en de flesta andra?” Fast djupt därinne vet han att de inte har varit lyckliga på länge. Han avslutade nyligen ett sidoförhållande.
I sitt inre längtar hon efter någon prata med. Någon som verkligen förstår henne. Det kan vara så att mannen på jobbet är den personen. Hon känner sig levande i hans sällskap.
Fällan är förrädisk! Vi drunknar i ruset av högt tempo, så att vi glömmer att se och prata med varandra. Med prata menar jag orden bortom det praktiska. Vad berör er? Vad får er att känna osäkerhet? Vad är det gör att du och din partner kan känna er levande och lyckliga? Vilka hade ni varit utan ägodelarna? Hur ser en genuint rik framtid ut? Hur ger vi varandra tillit? Vad är det som gör att ni känner er ensamma i tvåsamheten?
Om ena parten i relationen står kvar och håller fast vid det gamla, och den andra utvecklas och vill mycket mer, kommer relationen med största sannolikhet inte att hålla. Det ligger i vår natur att vilja växa. Förnöjsamhet är en fantastisk egenskap, men gränsen mellan den och tristess kan vara hårfin. Allt levande är i konstant rörelse. Förnöjsamhet och dynamik i balans!
Ignorera inte rösten i bröstkorgen som säger: ”Det saknas något viktigt här. Jag vet ännu inte riktigt vad det är, men någonting är det.”
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Tack för det du ger så många genom det du förmedlar. Du har ett fantastiskt sätt att skriva så att så många känner igen sig.
Önskar dig en skön och vilsam helg.
/ A
Jag vill gärna tro att om man har funnit den äkta riktiga kärleken så behövs inte alla materiella saker,
då räcker kärleken man har till varandra för att uppleva saker tillsammans…
Ju mer man köper på sig, ju mer man vill ”visa” hur ”lycklig” man är för omvärlden desto närmare är det att bubblan spricker.
Känslan att bli älskad är så viktig, känslan att vara saknad betyder massor.
Om man verkligen älskar en person så betyder den allt för dig,
då flörtar man inte med andra och man är definitivt inte otrogen !
Ingen kan leva ett bra liv utan att vara älskad av någon…
Det är mitt i prick på hur jag känner och lever. Har en man på jobbet som jag trivs med mkt och har precis dessa tankar. Hur skall jag gå vidare? Känner mig tom.
Kan det vara så att mannen på jobbet ”bara” är ett resultat av att då ert förhållande inte ger dig det du saknar och isåfall, vad är det du saknar? Eller så kanske det är så att mannen på jobbet och du skulle får det fantastiskt, dock lite segt att umgås 24/7 tänker iallafall jag.
Ja känslan att vara älskad av någon betyder mycket och därför är det svårt att vara nöjd med livet som singel eftersom ingen saknar en.
Så levde jag i många många år, nu skild sedan drygt 1 år. Stort och modigt steg. Inte landat än men nöjd. Barnen har betalat priset helt och hållet.
Jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Jag i en relation som på många sätt är bra. Men har svårt att möta min kvinna när det gäller djupa samtal och att prata om känslor.
Inser att om jag inte klara att möta upp henne, i alla fall en bit på vägen, så kommer det inte att hålla i längden. Något jag verkligen vill.
Men hur gör jag? Jag är nog ganska introvert och har svårt att sätta ord på vad jag känner. Och ibland även tänker. Jag vill gärna förändra mig. Men vet inte riktigt var jag ska börja och hur jag ska komma vidare…
Jag inser att det också beror på rädsla och rädsla att förlora henne. Men också att rädslan och min svårighet att vara närvarande i samtal är just det som kan göra att jag förlorar.
Säg detta som du skrev! Eller skriv det till henne, läskigt men värt det?