Jag fick en väldigt intressant reflektion och fråga från en av bloggvännerna gällande avsaknad av sex i parförhållanden.

”Vilket innehåll ”ska” finnas i en relation?”

Kvinnan och mannen har varit tillsammans i drygt tio år, har två barn och de bråkar nästan aldrig. De trivs fantastiskt bra i varandras sällskap och känner tillit till den andre. Men de har nästan aldrig sex. I alla fall inte med närvaro! Den fysiska attraktionen är borta!

Det finns som jag ser det, inget enkelt svar på frågan om sexuell närhet är ett måste i alla parförhållanden. Därför att det handlar om vad vi som individer och par värderar. Det som är ytterst centralt för några, kan vara ”trevlig krydda” för andra. Eller t.o.m. någonting ganska ointressant. Hur ser den emotionella överenskommelsen ut mellan partnerna?

Det finns de som kan leva utan sex därför att de känner trygghet i partnerns sällskap. De känner en lugn förutsägbarhet som gör att de mesta fungerar. För personen med eld i hjärtat och ett stort mått av passion däremot, skulle ett förhållande med ett sexuellt minuskonto vara fullständigt otänkbart.

Går det att älska en partner utan att känna attraktion?

Enligt mina erfarenheter är sex och hur vi har sex en spegling av hur relationen i stort mår. När vi tvingas vända ut och in på oss själva, ständiga analyser, upplever en inre tomhet; är det någonting grundläggande som inte stämmer.

Hur är det att leva under samma tak tillsammans med någon som vi respekterar och tycker mycket om, men inte känner minsta attraktion till?

Vilka emotionella uppoffringar gör vi för den ekonomiska tryggheten? För att barnen ska få leva i det vi kallar kärnfamilj? Rädsla för det ovissa utan en form av syskonkärlek vid vår sida?

När vi känner saknad och tomhet är det en tydlig indikation på att någonting är fel. Osunda kompromisser i kärlekens namn dränerar oss på livsglädje.

Ingår vi pakt med oss själva att ha husfridssex därför att vi i övrigt ”trivs så bra”? Eller är att älska med kropp och hjärta så fundamentala delar för dig att hans eller hennes snällhet och omtänksamhet inte på långa vägar räcker till?

Jag vet att de flesta människor har svaren inom sig, men att olika rädslor gör att vi väver in oss själva i alla möjliga intellektuella förklaringar, för att inte behöva känna alltför mycket. De känslomässiga utropstecknen som sitter i maggropen kan verka oerhört skrämmande, därför att de provocerar och omkullkastar våra konstruktioner vi har kring vad det betyder att leva. Inte existera, utan leva!

P.S. Det är viktigt att komma ihåg att kärleken kan finnas där, men att sjukdom och hög ålder gör fysisk intimitet omöjlig. Det finns många varianter på kärleksfulla relationer.

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare

Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se