När jag ser en sådan respons som på gårdagens inlägg, blir det så tydligt hur många av er som känner igen sig. Som drar en lättnadens suck över att inte vara ensam i känslorna. Igenkänning läker på sikt sår av skuld, ensamhet och sorg över det som inte blev mer.
Tittar vi tillbaka inte alltför många år, höll många äktenskap samman p.g.a. kvinnans fullständiga ekonomiska utsatthet, religionens enorma inflytande och andra sociala krav – påtryckningarna kom utifrån. Idag kommer trycket i mycket större grad inifrån oss själva: vi vill inte känna oss misslyckade, tyngden över att behöva såra någon vi delat år med, barnen, ”tänk om jag inte får uppleva förälskelse och kärlek igen”… Kriget sker i våra psyken.
En snyggt designad lycka är A och O! Tror vi!
Genom att läsa, prata, skriva av sig, börjar vi resan mot att sluta fred med jaget. Hör och ser lättnaden i dem som försonas med: ”jag gjorde allt jag bara kunde!” Men även ni som är mitt uppe i den värsta turbulensen: ”varför kan jag inte bara vara nöjd!? Jag står inte ut med att krossa någons hjärta. ”
Eller förtvivlan i att inte få djupare kontakt: ”han är inte kapabel att prata känslor och visa närhet.”
Vilka bördor behöver du lägga av från skuld(er)bladen?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Det ÄR skönt att känna att man inte är ensam med sina grubblerier!
Stort tack till dig! 🙂
Skrev precis nedan kommentar i gårdagens inlägg, men tycker att den passar rätt bra här med 🙂 :
Idag försökte jag prata med min man om oss, berättade att jag vill känna att jag lever, vill inte låta livet gå obemärkt förbi utan att känna, vill utvecklas! Hans kommentar var ”Jag känner inte att jag behöver utvecklas, särskilt inte på det personliga planet. Jag är nöjd som det är”.
För mig var den kommentaren spiken i kistan!
Skrev också precis på gårdagens inlägg… Känns tungt idag, så Tack för påminnelsen Marie! Vill också leva och utvecklas och kände att det inte var möjligt tillsammans med ” honom”. Men ensamheten är tuff också… Lycka till Marie! Bra att få saker bekräftade som gör det lättare att ta beslutet. Och tack Michael för att du läser och tar till dig våra kommentarer! Du är toppen! 🙂
Jag kommer kanske ändra mig 1000 gånger igen, vem vet…det har ju hänt förr. Men varje gång man kväver sina känslor så får självkänslan sig en törn…
Hoppas att du mår lite bättre nu! Jag tycker att du är stark som vågade lita på dina känslor när du valde att lämna. Kram
Jag har oxå haft den diskussionen. Fått liknande svar: ”Jag behöver inte utvecklas, jag är nöjd som det är, jag är ledsen att jag inte kan erbjuda det som du vill ha men jag kan inte förändras på det viset som du vill, jag är som jag är…”
Suck!
Ja, man blir trött…
Jag känner ofta att det då är jag som har för stora krav, ”är” för mycket kvinna. Men så är det så klart inte! Ta hand om dig!
Den kommentaren körde mitt ex med redan från att vi träffades i princip. Han var nöjd med sig själv och behövde inte utvecklas eller för den del ändra sig. Det var liksom ”take it or leave it”. I 21 år levde jag med detta, det var jag som måste acceptera han som han är. Visst är det sant men det betydde ju att jag måste ändra på mig. 2,5 år har gått nu sedan jag ställde ultimatum och han valde bort mig. Det var tungt men samtidigt så skönt att jag äntligen bejakar mig själv.
Bra att du ställde ultimatum! Eftersom han valde bort dig pga det, tycker jag att du bara ska vara nöjd med att vara där du är idag. Man är två i ett förhållande och får försöka att mötas. Kan man inte det, då är man nog inte rätt för varandra. Tyvärr.
Ja, det är mycket skönt att känna att man inte är ensam. Det kan annars kännas så ibland, när man inte har någon att prata med om det som är tungt.
Ja det är jobbigt när det är så tungt och man har ingen att prata med
Jag vill ju bara ha mitt ex tillbaka
Ja det är svåra beslut att ta. Sitter just nu själv. Semester och regnet vräker ned och barnen hos sin far och tårarna bara rinner. Då undrar man om man gjorde rätt. Men hellre ensam på riktigt än ensam i ett förhållande. Veckorna med barnen är ju underbara. Förr mådde jag ju dåligt jämt. Nu mår man ju gott halva tiden iallafall. Så livet har blivit bättre. Det där med kärnfamilj är ju bara bra för dem det fungerar för…Tur att det inte idag är som förr…Då religion och försörjning styrde allt…Så denna regnig och barnlösa Semestervecka ska jag nog överleva. Det blir ju bättre nästa vecka…Önskar ju verkligen inte att fler ska ha det då här. Men det är samtidigt så skönt att läsa att vi är fler…
Det kommer inte alltid att vara så här de barnlösa veckorna. Det tar tid att anpassa sig till ett nytt liv och få nya rutiner. Gör sånt du tyckte om som yngre. Passa på att ta ett långt skönt bad, lyssna på bra musik, ta en joggingtur osv. Sköt om dig! Kram
Ja jag hoppas det Nenna. Vågar inte tro att jag kommer finna någon ny att dela livet med. Förstår inte var det skulle kunna ske. Men jag hoppas iallafall jag kan finna ro i att vara själv. ( speciellt tänker jag på barnlösa veckor) Det får vara mitt mål i livet…
Tack för en bra blogg där många av kommentarerna stärker mig i den kris jag befinner mig i just nu.
Jag lever inte i en kärnfamilj men jag har två barn sedan tidigare, sambo & villa. Jag brottas med tankar om skuld & misslyckande både efter barnens far samt det förhållandet jag lever i nu. Jag tänker på mina stackars barn, hur ska de klara ett uppbrott igen? Min sambo förändrades när vi köpte vår gemensamma bostad, han förändrades till det sämre och idag några år senare känner jag att jag inte längre kan uttrycka mig inför honom. Jag har blivit ”rädd” och känner oro. Jag har blivit en tyst person som går på nålar för att han inte ska explodera. När jag vid ”bra” tillfällen har försökt tagit upp hur jag känner så svarar han bara att man måste kunna diskutera. Det tycker ju jag också men jag får jag aldrig framföra min åsikt, den är inte respekterad. Han har även börjat ljuga och manipulera och när jag flera gånger konfronterat honom och han till slut erkänt (till viss del) så skyller han på mig. Han har ljugit för att han behövt ”egentid”. Iom lögnarna som har gjort att jag inte litar på vad han säger så tycker han att jag ”frågar” honom för mycket. Han tycker inte jag ska fråga honom om arbetsresorna, konferanserna osv. Själv tycker jag att man måste kunna fråga/ prata om sånt. Har man inget att dölja så delger man väl saker om sitt liv? Jag känner mig så ensam och utanför i vårt förhållande men jag saknar mod att avsluta. Jag gjorde ett tappert försök igår men det slutade med att han blev ännu kallare än vanligt och jag kröp tillbaka..bad att han skulle se mig…jag skäms. I hjärnan är det över men hjärtat spelar mig ett spratt. Finns det någon klok person här som har något bra tips på hur jag ska tänka/bete mig i den situationen jag är i blir jag mycket tacksam.
Med vänlig hälsning,
Annis
Hej!
Oj vad mycket jag känner igen mig i. Jag har en kärnfamilj med två små barn 2 och 3 1/2. Jag står i valet o kvalet om jag ska fortsätta det här el inte. Vi kan inte kommunicera med varandra alls. Jag vågar inte riktigt säga vad jag tycker för han blir oftast arg o irriterad. Detta medför att jag går o håller på allt jag känner eftersom jag inte får nåt gehör för det. Tror oxå att min sambo ljuger för mig men jag har istället för att konfrontera bara tänkt att tror han att jag är dum i huvet på riktigt som går på detta. När vi nån gång blivit osams så är det oftast jag som krupit till korset o sagt förlåt fast det egentligen inte känns bra. Jag vill inte ha det så här o känna så här men det är ändå jobbigt att behöva ta steget. Jag har ett kraschat förhållande i bakfickan där vår dotter nu bor varannan vecka o det vill jag inte med dessa två underbaringar.. Fast de har inte en lycklig mamma nu, o det är kanske inte bra heller. En till sak med mitt förhållande nu är att det känns som han inte vill vara med barnen. Jag har dom jämt o han är med dom nån timme innan de ska sova då han jobbar fm annars ingenting då det är em. Han aldrig med dom själv då jag inte är hemma. Litar inte riktigt på han heller även om jag inte tror att han skulle göra nåt så har han en hemskt kort stubin med dom. Så jobbigt att se då äldsta killen verkligen blir ledsen då han blir tillsagd fast han knappt gjort nåt. Känns som att min sambo vill att de ska sitta som ljus o kolla tv som han gör. Men så är inte barn..
Ja usch det blev långt det här men känns skönt att skriva av sig. Men som sagt jag känner igen mig i mycket även om det inte är helt lika..
Är du inte värd att älskas och lyssnas på?
Föreslår du lyssnar på det du känner mer än honom.
Lätt att skriva och säga men ändå.
Efter regn kommer solsken.
Både väder- och känslomässigt. ☀️
Kram
Jaha, och hur hamnade den här kommentaren här?
Det var till dig Lova80. 🙂
Tack
Jag har nog rest mig ganska väl trots att all turbulens de sista 6 åren (dödsfall, skilsmässa, diagnosutredningar på barn mm) plus en tung ryggsäck har lett till att jag numer är sjukskriven för utmattningssyndrom. Jag började sätta ner foten för 3 år sedan men det är nog först nu som jag ändå känner mig mer nöjd med allt. Det är fortfarande mycket som måste bearbetas men jag ser ljuset i tunneln ändå. Jag har behövt arbeta mycket med mig själv för jag har del i mitt mående också, man kan inte lasta andra för allt som varit även om mycket som varit påverkat mig på ett negativt sätt. Jag känner inte att jag har behovet att ge mitt ex skulden för allt längre, lite kanske men det lättar undan för undan.
Det är en häftig resa. Men det jag behöver arbeta mycket med är min självkänsla. Jag måste inse att jag inte är värdelös även om andra tycker det. Men att hitta den känslan, det måste jag arbeta med mer. Jag måste mao fortsätta arbeta med att inte skuldbelägga mig. Frågan är väl om man någonsin blir klar med det, att arbeta med sig själv alltså. Aldrig någonsin kommer jag hävda att jag är färdig och är den jag är och att andra måste acceptera det. Om man slutar utvecklas, då är det verkligen illa.
Hoppas så att jag ska drabbas av kärleken igen.
Man behöver jobba med sig själv hela livet. Man lär sig och utvecklas hela tiden… Förstår inte de som anser något annat…
Kämpa på ❤
kämpa på! kram
Vilken igenkänning från gårdagen! Läser även allt de ni skrivit idag. Själv vågar jag inte ta steget, trots att barnen är stora nu. Har varit utbränd och arbetar bara 75% nu men klarar mig inte ekonomiskt på detta. Så ekonomin spelar fortfarande roll – även i dag. Är så rädd att jag ska bli sjuk igen och har inte riktigt orken för en heltid ännu. Vill bara önska alla lycka till! Ni som tagit steget! Kram på er
Så är det ju. Ekonomin spelar fortfarande roll – även 2015.
Jag tror att den stora gruppen som sitter fast i relationer som de inte är nöjda med är just personer med utmattning. Antingen är man sjukskriven på heltid eller deltid eller utförsäkrad och man har ingen aning om framtiden. När både hälsan och ekonomin är osäker så är det inte så lätt att ta steget fast ibland är det ju kanske just det som man borde. Man känner kanske inte några kärlekskänslor längre, man vill ha förändring men har man det ok annars så är det lätt att stanna kvar en stund, en stund till… och längta o drömma.
Livet kommer att bli bättre. Man måste ha lite tålamod.
Kramar till dig Susanne!
klart det gör!! pengarna styr ju hur vi lever och vad vi kan unna oss….. en bil ett hus en båt är ju mer än saker, de är sätt att ta sig till och från platser och frihet, ett hem och semester och fritid……så visst har det betydelse om man är en eller två?
Åh fy vilka fruktansvärt sorgliga inlägg både igår och idag. Du riktigt uppmanar till skilsmässa. Som att människor är saker och lätt utbytbara. Man kan fixa äktenskapet också. Tror aldrig jag vågar släppa in någon i hjärtat igen efter detta resonemanget! Fy vad kallt, är jag den enda människan som har känslor och knyter starka band?
Jag uppmanar inte någon till skilsmässa linda, utan till att leva i sanning med sig själva, en partner och i hela, genuina och kärleksfulla relationer.
Men alla relationer går upp och ner under perioder, nuförtiden ska det vara jättebra hela tiden annars är det bara att byta partner. Jag tycker detta är iskallt men det är inte dig och andra det är fel på. Det är nog mig, önskar jag var kallare! Passar inte in!!!
Ursäkta men jag kan inte låta bli att bli aningens upprörd över det du skriver.
Jag är ingen kall människa och tror inte att de andra här är det heller! Jag har inte gjort något som var lättvindigt för att jag är kall och bara går vidare. Jag har levt i en relation i 16 år och vet att det inte alltid är en dans på rosor. Men jag anser att man måste få känna lycka och kärlek nån gång och verkligen känna det när det stormar i livet i övrigt. Man måste få känna att man älskar och är älskad.
Glad för din skull om du har en relation med ömsesidig kärlek och respekt och ett Vi.
Känner som Elisabeth. Man kan inte låta bli att bli lite upprörd över det du skriver.
De flesta människor här är nog väldigt varma o kärleksfulla personer som har kämpat länge med sina relationer. Gjort allt o lite till för att få det att funka.
Jag tror inte att det är så vanligt att man har inställningen att det måste vara jättebra hela tiden annars är det bara att byta partner.
Alla relationer går upp o ner, människor kämpar men till slut måste man få ge upp.
Alla förtjänar att få älska o bli älskade.
Vänta… På vilket sätt önskar du att du var kallare? Vad skulle du göra om du var det? Vad skulle hända då? Vad hindrar dig att göra det i alla fall?
Tycker det är underbart om du och din partner har en fin relation med ”bara vanliga upp och ner”, precis som de upp och ner vi alla självklart känner till som lever/levt i långa relationer med eller utan barn! Men när ”ner” aldrig kommer upp? När det efter flera år och flera försök med parterapi ändå inte går upp? När ena parten vänder ut och in på sig själv för att det ska fungera, vara bra och gå upp igen men alltmer bara förnekar sig själv? När andra parten inte tar halva delen av relationsansvaret eller t.o.m. nedvärderar sin partners behov/önskningar? När man stannar i det av kärlek till sina barn, av önskan av en hel familj? Av tron på att det kanske kommer att förändras trots allt? Samtidigt som känslan av ens egna person krymper alltmer..och barnen inte vet hur en sund kärleksrelation ska vara?
Det har ingenting med kyla att göra-snarare tvärtom-att vi önskar bli respekterade, vi vill älska och bli älskade innerligt, avslappnat och på lika villkor!
Håller helt med Charlotte! ❤
Det är inte relationens berg och dalbana som rör sig i en person som separerar från eller blir lämnad av en partner.
Det är känslor som inte finns eller som lämnas obesvarade. Det är smärtan att lämna någon som man kanske varit nära i kanske nästan hela vuxna livet, eller blir lämnad av.
Inte det vanliga relationstoppareller dalar.
Fråga dig innerst inne varför du hamnat på en sida om separationer?
Det är skönt att läsa och känna igen sig det får mig att känna mig själv. Får mig att se det som varit men också en riktning hur jag ska ta mig vidare. Har mycket jag behöver lägga av från skulderbladen, men det kanske är ok att det tar tid ta en dag i taget som känns bra. Idag är en sådan dag har åkt med barnen till landstället där vi får mysa och bara vara, här kan jag vara jag finns inga måsten och dessutom får jag umgås med min pappa, prata och minnas mamma och alla minnen här ifrån.,dessutom vet jag att det inte kommer några sms från min fd på någon vecka då han är bortrest och inte har mob teckning. Kanske just därför jag känner ett lugn vet att det inte kommer komma några samtal el sms där hag behöver förklara, diskutera eller ta emot hårda ord..
Utan att vi kan få bara vara..