förhållanden, kärlek, relationer, separationNär jag ser en sådan respons som på gårdagens inlägg, blir det så tydligt hur många av er som känner igen sig. Som drar en lättnadens suck över att inte vara ensam i känslorna. Igenkänning läker på sikt sår av skuld, ensamhet och sorg över det som inte blev mer.

Tittar vi tillbaka inte alltför många år, höll många äktenskap samman p.g.a. kvinnans fullständiga ekonomiska utsatthet, religionens enorma inflytande och andra sociala krav – påtryckningarna kom utifrån. Idag kommer trycket i mycket större grad inifrån oss själva: vi vill inte känna oss misslyckade, tyngden över att behöva såra någon vi delat år med, barnen, ”tänk om jag inte får uppleva förälskelse och kärlek igen”… Kriget sker i våra psyken.

En snyggt designad lycka är A och O! Tror vi!

Genom att läsa, prata, skriva av sig, börjar vi resan mot att sluta fred med jaget. Hör och ser lättnaden i dem som försonas med: ”jag gjorde allt jag bara kunde!” Men även ni som är mitt uppe i den värsta turbulensen: ”varför kan jag inte bara vara nöjd!? Jag står inte ut med att krossa någons hjärta. ”

Eller förtvivlan i att inte få djupare kontakt: ”han är inte kapabel att prata känslor och visa närhet.”

Vilka bördor behöver du lägga av från skuld(er)bladen?

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare