Styrande för att hon/han ”behöver” någon som visar riktningen? Tyst och diplomatisk för lugnets skull? Orolig och svartsjuk därför att tilliten åkt på smäll efter smäll? Eller rent av avstängd? Utåtriktad och glad så att omgivningen inte skall se en haltande relation? Arg och sarkastisk för att du inte når fram? Varianterna är många!
Vi människor har en enorm förmåga att anpassa och ta på oss roller som vi medvetet eller omedvetet, tror eller är övertygade om, är nödvändiga. Efter en tid i parrelationen blir det så självklart att vi inte ser våra egna eller partnerns mönster. Den bedövande automatiken.
Emellanåt behöver vi ta några steg tillbaka och se oss själva och relationen utifrån. Detta för att inte fortsätta med att köra på i det negativt invanda. Livet kräver utveckling annars dör det.
När någon av partnerna kommer till ett uppvaknande förändras dynamiken i förhållandet. När vi känner att kostymen/dräkten inte längre passar. När vi kommer på oss själva i våra troget spelade roller finns det ingen återvändo: förändring eller avslut. Rollbesättningen är överflödig.
När vi känt på sköna uppåtvindar går det inte att kliva tillbaka till det alltför snäva känslolivet.
Medvetenhet och handling är en enormt stark kombination.
Vilket drama vill du inte längre vara en del av? Vilka förändringar är ett måste för att ni skall kunna dansa vidare tillsammans? Är ni två som ser och förstår?
Önskar dig en fin söndag min bloggvän!
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Dagens inlägg väcker många tankar hur var jag egentligen??
Finns beteenden jag inte är stolt över, vet att jag inte var lätt att leva med speciellt inte det sista året, när jag kände en osäkerhet med vad jag kände eller inte kände. Kan se nu att jag växlade mellan att vara rak och tydlig till arg och frustrerad. Till att vara tyst och att jag bara gjorde” körde på” för att få vardagen att fungera.. Men utåt sett så var vi den lyckliga familjen vi gjorde många roliga och mysiga saker tillsammans som familj. Men vi glömde bort att lyssna på varandra att stanna upp reflektera tillsammans vart vi var på väg.. Eller så var jag så rädd kände sån skuld över att splittra familjen att jag inte vågade ta diskutionen innan jag var klar med mina egna tankar och beslut. För när jag väl tog beslutet att det här går inte längre så hade jag försökt att få honom att förstå vet att jag kände sån sorg att han inte ville gå och prata för han hade inga problem och vi hade det så bra förutom det att mina känslor för honom var borta..
Lär mig så mycket om mig själv genom att läsa denna blogg och allas kommentarer.
Ha en fin fjärdeadvent..
”När vi känt på sköna uppåtvindar går det inte att kliva tillbaka till det alltför snäva känslolivet.”
Hela sommaren, hösten har jag känt sköna uppåtvindar. Gjort mkt saker på egen hand och tillsammans med mina vänner, fått mkt uppmärksamhet från andra män, mått bra när vi inte har varit tillsammans.
Senast i fredags kände jag alltför sköna vindar. Jag var på fest med några tjejkompisar. Träffade en man som jag dejtade en kort stund när jag var singel för tio år sen. Det var kul att träffas igen. Attraktionen fanns kvar. Det var en härlig kväll och jag var nära att tacka ja till att följa med honom hem. Just i den stunden så ville jag verkligen det, lusten och viljan fanns, jag ville bara koppla bort verkligheten, ha kul, ha sex… (eftersom sex är inget som existerar hemma), men jag kunde inte det, det kändes fel. Att vara otrogen fast det är så gott som slut känns ändå inte ok och att dras med i något ytligt som känns bra för stunden är inte vad jag egentligen vill ha. Jag vill känna de starka känslorna om jag ska ha sex med nån.
Jag känner så tydligt när jag sitter hos terapeuten, när jag umgås med mina vänner, när jag är hemifrån att det här vill jag inte ha. Men när jag är hemma med barnen och sambon så gillar jag lugnet och tryggheten. Familjekänslan är bra. Fast det kryper i mig för att vi två har det så tråkigt med varandra, mina känslor är borta, VI finns inte längre.
Varför är det så svårt att ta steget?
Steget är kanske svårt att ta för att du egentligen inte vill? Där finns kanske nåt att bygga vidare på? Det är kanske ”bara” tristess?? Något som bara behöver tas tag i? Sexterapi? 1000 frågor 🙂
Vårt sexliv var i stort sett obefintligt och jag hängde upp mig mycket på det. Förstår inte riktigt varför jag inte kunde tända på honom när hela jag skrek efter sex!
Mina vänner föreslog sexterapi, men jag ville inte ens testa det. Kunde inte förstå hur det skulle kunna fixa nåt när jag inte ens ville kramas…
Kanske någon här som har någon erfarenhet av det? Det hade varit intressant att få höra om/hur det funkar 🙂
Kram!
Ja, lite så är det nog, att jag inte vill.
Eller ibland vill jag det väldigt mkt och är helt säker på att jag vill göra slut, men sen ångrar jag mig igen.
Tristess är nog en sak men när vi umgås hela familjen har vi det riktigt trevligt.
Men den största grejen är att han inte har nån sexlust. Han är jätte go och kärleksfull, kramig, ger mkt komplimanger men känner inte någon lust.
Det är så frustrerande. Jag är beredd att göra slut pga det för jag känner att mina känslor dör. Det ”bränslet” är så viktigt för mig, känslomässigt.
Ja, det finns ju lite annat oxå men det är den största orsaken.
Vi har sökt hjälp både tillsammans och han själv och det har blivit bättre, en stund och sen är det likadant.
Jag ger nog upp snart.
Kram
Livet kräver utveckling annars dör det… Ja så är det!! Jag är så otroligt glad att jag hittat den här bloggen och förundras varje dag över dina insikter Michael. Så mycket klokt och nya vinklingar som ger Aha – upplevelser varje dag. Och som Kerstin avslutade: man lär sig massor om sig själv både av Michael och alla kommentarer. Önskar er en skön söndag!
Tack för en helt underbar blogg ! Tok krisar efter ett uppbrott och sträckläser bloggen både nytt o gammalt .
Tror jag pendlat runt i alla roller utom den att stå upp för mig . Jag vågar inte säga ifrån för då går partnern tror jag så jag anpassar mig efter dom . Så försvinner jaget.
Har sista året känt att vårt förhållande var på väg utför men jag gjorde allt för att det skulle fungera samtidigt som jag kände att jag backa ord o handling stämde inte överens. Nu tog han beslut och gjorde slut pang bom det är över ! Kvar blev jag som en våt fläck!
Vi hade ett sånt skevt och ett icke jämställt förhållande, maktmissbruk. Det mesta låg till hans fördel. Jag svalde, men blev arg, bitter, ledsen, elak, frustrerad till max. Jag hade tyvärr inte modet att ställa ultimatum, utan fortsatte min negativa frustration. Jag valde fel strategi, såg ner på mig själv för att jag en gång i tiden tog på mig ansvar och accepterat den sneda fördelningen i vårt liv. Jag ville ha en förändring redan för 5 år sedan, men det ville inte han. Jag bet ihop. Stress kom in i mitt liv med besked. Kroppen tog stryk, exem, nedsatt immunförsvar som följd. Nu har jag blivit tillräckligt stark för att säga ifrån och välja vägar som ger minst konflikter. Jag orkar inte tjafsa, jag vill gå vidare så smidigt och friktionsfritt som möjligt. Jag vill dela på ansvaret när det gäller barnen och den gör vi nu (hyfsat i alla fall). Jag tänker ibland att varför kunde han inte ta ansvar för barnen tidigare. Annars är han en bra pappa på alla sätt, men mer den roliga. Han hade aldrig en aning om när det var lov i skolan. Jag försökte alltid se till att barnen var lediga så mycket det gick, medans han aldrig skulle erbjuda sig att vara hemma någon dag tillsammans med barnen. Vabba har vi delat hyfsat på i alla fall. Jag vill absolut inte falla tillbaka i gamla mönster. Är inte alls stolt över den jag var. Nu har jag makten över vad jag förmedlar i ord och handling och vad som får ta plats hos mig vad andra förmedlar. Det är stort för mig. Nu kan jag lättare borsta av mig och det är så otroligt skönt.
Blir alltför lätt att bägge parter i ett förhållande lunkar allt på, man faller in i roller som funkar bra i vardagen Allt flyter på, givetvis på bekostnad av dynamiken. Men eftersom ingen sätter ner foten tex i småbarnsåren, så är man i den bedövande kostymen. En vacker dag möter förmodligen ena parten passionen, otrohet osv, , den som paret, tappat i vardagens lunk…
Det från början jättekära paret går genom åren, vardagens plikter o måsten sätter sina spår, men är inte rättvist mot det en gång så lyckliga paret!
Nån som känner igen sig?
Bara för att man glömt bort varann o de små finesserna i vardagen. Jättesorgligt
Behöver inte bli så om man är två som aktivt väljer varandra, och aktivt jobbar för att underhålla sin kärleksrelation som man och kvinna och inte bara vara föräldrar.
Men lätt att hamna där, inte minst kvinnan blir under åren med barnen helt upptagen,mindre intresse för mannen, väldigt begränsat sexintresse. Samtidigt försöker mannen, jobba mycket för att skapa en ekonomiskt bra situation för familjens gemensamma omkostnader för tex semesterresor, bostad osv.
Barnen flyger ut, o vips står då två människor som tappat så mycket gemensamt. Fast ingen gjort det medvetet. Det heter så vackert att man skall låsa dörrn till föräldrasovrummet och umgås, men vad ger det närbar en bankar på…
En annan behöver lite mer verktyg för att hantera sitt narcissistiska ex som kör med härskartekniker. För honom handlar det om prestige, inte att vår son vill tillbringa julen med mig och inte med sin pappa. Det tar han ingen hänsyn till. Frustrerande.