Det var minst sagt många som kommenterade gårdagens fråga på Facebook: ”hade du kunnat förlåta otrohet från en partner?”
Enormt lärorikt att läsa era kommentarer! Likaså den fantastiska responsen gällande en föreläsnings/workshop turné till hösten. Kommer ut med datum och platser inom kort. Så härligt välkomnande ni är!
Friska relationer bygger på tillit och den kan raseras på ingen tid alls. Det kan ta år att återuppbygga förtroende till en partner, och det är bara vi själva som vet om vi har orken att våga igen.
Jag vet hur lätt det är att ge råd till andra! De flesta av oss har även en klar ståndpunkt när det kommer till om vi själva skulle utsättas för otrohet.
Men, när vi står inför den egna verkligheten kan vi reagera och agera på sätt som vi tidigare inte trodde var möjliga. Det finns många känslomässiga skikt inom oss människor och svaren är inte alltid glasklara.
Som någon så klokt kommenterade: ”jag skulle inte kunna gå runt med oro i kroppen även om jag kanske skulle vilja…” Det är bara vi själva som i slutändan bär på svaret gällande förlåtelse.
Frågor:
- Vilka tre egenskaper/kvalitéer är viktigast för mig i ett parförhållande?
- Hur vill jag känna mig i en relation?
- Ser jag min partner? Känner jag mig sedd?
- Vad är självrespekt och kärlek till mitt eget jag?
När det kommer till otrohet, handlar det till stor del om efterarbetet och insikterna hos den som utsatt oss för smärtan. Den utsatta behöver få bli bekräftade i sina skrikande, gnagande och förtvivlade känslor.
Förlåtelse är en inre process som behöver ges tid. Liksom orken att vara i en massa konfliktfyllda känslor.
Tårar rensar och ilska kan göra oss beslutsamt handlinskraftiga. När vi sorterat och ser klart kan vi fatta rätt beslut. Återigen: vi styrs antingen av rädsla eller kärlek.
Att stanna eller gå är helt i händerna på vår egen person. Jag ser dig som kämpar!
Önskar dig en fin dag min bloggvän och tack för att du gör det här forumet levande!
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
En smärtsam erfarenhet. …men dina ord ”jag ser dig som kämpar ” stärker och ger tröst! Tack för underbar läsning ! Kram
Tack Petra:-) Värme till dig.
Vilken fin text, den ger styrka att kämpa och orka komma på fötter igen.
Tack
Tack fina Kerstin!
Blev så oerhört drabbad av min enmans otrohet då han bedrog mig hela tiden … På nätet , IRL , exfru mm…han våldtog min själ med sitt handlande … Han kraschade min inre självkänsla , stal mitt jag … Jag gick från att varit en sprudlande kvinna som var stark självständig och som njöt av mitt liv mitt i livet … Till en kvinna som blev sjuk av hans brutala framfart … Takycardi , oro , ångest …
Det har nu gått 6 månader Sen vi separerade och jag är långt ifrån återställd … Tilliten är far away …
Överlevt tack vare familj och vänner …
kämpa på! kram
Funderar på gårdagens ämne och att det inte alltid är svart eller vitt. Det kan vara starka band som gör att det är svårt att bryta sig loss eller att se klart.
Man vet ju inte hur man skulle känna om man skulle drabbas av det sveket,men tankar här och nu,så känner jag rent personligt,att jag skulle ha svårt att vilja/kunna vara kvar…det skulle färga så många tankar i olika situationer att det skulle kännas omöjligt att hantera det under en lång,lång tid framöver. Vad mycket energi/oro det skulle ta,varje dag,varje dag.
Tankar som kommer varje gång det plingar till i hans mobil,vad händer på jobbet med mail,lunchtid osv, tankar om/när vi skulle ha sex,vad skulle finnas på näthinnan både hos honom och mig….
Det känns omöjligt i dagsläget att ens tänka tanken på en ev fortsättning,men teori och praktik går ju som bekant inte hand i hand alltid..
Ämnet berör ju verkligen,som sagt,Michael och det ger nya tankar och perspektiv hos alla. Tack!
Tack själv Susan och för att du delar med dig av dina funderingar.
Du berör precis de frågeställningar och funderingar som blir verklighet att ta sig igenom när en otrohet är ett faktum. Det är precis det man går igenom. Och man skall veta att livet tillsammans , om man väljer att försöka med det, har förändrats för all framtid. Men finns det ömsesidig kärlek tror jag man skall ge det en chans. För livet har förändrats ändå. Även om man lämnar. Ingenting blir aldrig som förut. Bara framtiden kan sia om det finns något ont som inte för nåt gott med sig. Jag vet inte än….
Kram
Otrohet…ett så otroligt laddat ord!
Jag har aldrig blivit ”drabbad” (vad jag vet!) men, kan det verkligen vara möjligt att fortsätta tillsammans efter ett sådant svek som otrohet är?
Att vara intim med sin partner, mer nära än så kan man inte komma. Att då få reda på att ens respektive har delat denna stund med en annan kvinna…jag tror inte att jag hade klarat av att fortsätta.
Det är säkert inte alla som delar min uppfattning men, om man har det bra tillsammans och älskar varandra, så ska det väl inte finnas behov eller intresse att träffa någon annan? Otrohet behöver inte bara vara fysiskt och i verkligheten. Är otrohet i tankar ok? Fantasier etc…
Som sagt, ett oerhört laddat ämne!
Ja, ett av de mest laddade ämnena som existerar. Det rör upp enormt mycket i den mänskliga naturen.
Har själv varit drabbad av otrohet när vi hade 3 små barn. Jag förlät eftersom han var mkt ångerfull och eftersom jag förlät var jag tvungen att lägga band på mig själv att försöka släppa misstänksamheten mot honom. Jag tänkte att ”detta helvete” ska bara inte få förstöra en småbarnsfamilj. Det gick bra i två år men sen kom nästa smäll och jag blev nästintill sjuk. Då var det Tack och adjö för min del. Det har nu gått snart 9 år och han kämpar fortfarande för att få mig tillbaka och det är också ett helvete eftersom han ska ha fullständig kontroll på mig. Kvinnor var han tydligen inte längre intresserad av sen jag flyttade. Då var det inte ”roligt” längre när han faktiskt fick friheten.
För mig har det satt djupa spår och sår så jag skulle aldrig förlåta om jag någon gång skulle bli sviken igen. Har tyvärr blivit rädd för relationer, det gör så förbannat ont under så lång tid.
Otrohet är för mig inte bara närheten och det sexuella. Det är för mig även intima mejl, sms och dylikt.
Kram
Ja, otrohet slår enormt mot det emotionella hjärtat. Värme till dig Lisa.
Stort tack till dig Michael för din fantastiska blogg!
Kram
Jag svarade nej….been there, Done that….men ska sanningen fram så vet man inte svaret förrän man (om) hamnar där!
Klokt sagt.. Jag har varit med om både att bli bedragen och drabbats av cancer (som gått bra) och ingen av dessa händelser har jag kunnat förutspå hur jag skulle reagera.. Det blev väldigt annorlunda.. Så det går inte att ha några förutfattade meningar här. Mycket handlar om dom omständigheter som är just där och då.
För mig är det en hypotetisk fråga eftersom jag inte upplevt otrohet från någon av sidorna. Men så som jag känner nu skulle det inte vara sexet i sig som vore problemet utan lögnen och sveket av förtroendet. Hade min partner kommit till mig och berättat att han känt attraktion till en annan kvinna och skulle vilja ha sex med henne så tror jag faktiskt att jag hade kunnat gå med på det, med vissa förhållningsregler. Men hade han gått bakom ryggen på mig så hade jag nog aldrig kunnat lita på honom igen. Sex kan vara oerhört intimt men det behöver inte vara det, det kan också bara vara en lustfylld urladdning. Däremot så är en känslomässig och själslig samhörighet alltid intim, och den skadas mycket mer av tillitsbrott än av fysisk förlustelse.
Charlotta
Intressant att läsa hur olika värderingar och tänk man kan ha. Jag lägger inga moraliska värderingar i det du skriver,bara att vi tänker olika. Försöker tänka mig in i situationen och bryta ner den lite i mindre bitar och känna in rent konkret hur det skulle fungera i ett förhållande att vara/tänka så generös gentemot sin partner. För min del kan jag inte separera på känslomässig/själslig samhörighet och sex,det hör ihop helt och fullt om man är i ett förhållande,skillnad om man är singel.
Att det bara är svek om man går bakom ryggen,förstår jag inte. Att han känner attraktion och du tycker att det är ok att han endast har sex,med vissa förbehåll ,med henne,hur skulle det kännas rent konkret när han kommer hem på kvällen,för dig rent hypotetiskt? Skulle du ställa frågor om kvällen eller inte alls? Skulle du kunna ha sex med honom samma kväll eller kanske vänta några dagar och i så fall varför?
Är bara nyfiken,som sagt och intresant att bolla lite med våra tankar.
Jag ser det som orimligt att en person ska kunna fylla alla mina behov och önskemål i livet och därför utgår jag från att detsamma gäller min partner. Vissa saker kommer jag att behöva söka utanför relationen och det tror jag gäller alla, frågan är bara var man sätter gränsen för vad som är tillåtet att söka utanför relationen.
Traditionellt sett är det okej att söka utlopp för vissa behov utanför en relation, men inte andra. Exempelvis tycker de flesta att det är okej att partnern delar en hobby eller ett intresse med någon annan eller går på sportevenemang eller kulturevenemang med någon annan. Något färre tycker förmodligen att det är okej att partnern har en riktigt nära vän som han delar tankar och känslor med och ännu färre är bekväma med att partnern är fysisk med någon annan.
Jag är inte så säker på att detta egentligen är naturliga distinktioner utan kanske bara inlärda mönster för vad som anses socialt accepterat, är mäniskan verkligen monogam till sin natur? Eller är den påtvingade monigamin en av anledningarna till alla relationsproblem? Om relationen är fantastisk i alla avseenden utom i sovrummet, vore det inte då en bra lösning att kunna hantera det enskilda problemet utan att behöva offra hela relationen?
Som jag nämnde så fick det naturligtvis vara under givna förhållningsregler som fungerar för alla inblandade och naturligtvis skulle möjligheten finnas för båda.
Charlotta
Det tycker min sambo oxå. Varför ska man offra hela relationen när allt annat är fantastiskt? Han har egentligen inte någon sexlust längre och det är ett stort problem hos oss. Han är väldigt kärleksfull o gillar annan fysisk närhet men lusten finns väldigt sällan, typ aldrig.
Han säger att det är helt ok att jag har sex med nån annan om jag vill, men det vill jag inte. Jag vill bara ha sex med den jag är ihop med, ingen annan. Känner mig bara sårad av det förslaget, att han kan bjuda ut mig till någon annan. Kanske säger han så för att han vet att jag aldrig skulle göra det eller så tycker han helt enkelt att det är ok.
Nu har ju mina känslor svalnat en hel del så man skulle ju kunna tro att man vill nappa på det där erbjudandet men det vill jag inte nu heller. Jag vill inte ha sex bara för att ha sex. Jag vill först göra slut o sen träffa någon. Jag vill ha känslor för den personen oxå. Jag tycker som Susan att det inte går att separera känslomässig/själslig samhörighet och sex, de hör ihop om man är i ett förhållande.
Instämmer…jag vill känna att det handlar om intimitet, värme, ömhet och att våga + vilja släppa nära och ge sig hän till och för varandra!
det finns ju swingers och polygamister…….just saying…
😀 Vi har tacobuffe i Ånäset 😀 (Swingersställe här i norr, du bjuder samtidigt på tacos)
De menar jag…
Bara för att vara tydlig, jag rekommenderade inte en livsstil. Jag reflekterade över det faktum att för mig skulle det känslomässiga sveket vara värre än det fysiska, och att kanske det är så att sociala normer begränsar möjligheten att hitta fungerande, individanpassade relationsformer.
Charlotta
Vi förstår…det kanske spårade ur lite vid tacobuffen…sorry 😀
andra tankesätt……. 😀
Hmm, det jag är mest rädd för när det kommer till nära relationer är att man vet att man måste göra sig sårbar för att vinna, men att man då också tar en väldigt stor risk för att bli sårad. För även om jag skulle kunna lita på att min partner inte skulle vara fysiskt otrogen, så kan jag aldrig lita på att hans känslor ska bestå eller att han inte ska få lika eller starkare känslor för någon annan. Jagbkan heller aldrig lova bort mig själv på riktigt. Jag kan ju bara be om och lova bort öppenhet och ärlighet.
Och jag tror att man också kan välja att ta ansvar för hur nära man släpper andra människor. Alltså minska risken för att känslor börjar växa åt andra håll.
absolut!
Vad är kärlek?
Att få synas att bli sedd…
❤️❤️❤️
Fint sagt ❤️ Närvaro helt enkelt…att se, lyssna, förstå och beröra…
Kloka ord och väldigt sant!
Kram
otrogen…….för mig är det feghet att inte säga eller vilja se att relationen har tagit slut, känslorna är inte där längre och visst, det kan finnas bra saker kvar, men hjärtat har sagt sitt!
När rädslan tar över…försvinner sann kärlek?
Kanske är det så att mga har svårt att vara nöjda? Man ska vara lycklig hela tiden helst och är man inte det är det lätt att söka bekräftelse utifrån och sedan är det inte långt från nästa steg. Och i stunden där man är bekräftad är det lätt att gå för långt för spärren liksom försvann….
Såklart det är det bästa att avsluta en relation innan ngn går vidare in i nästa. Vet att det är fegt att vara kvar och samtidigt inleda ngt annat som kanske kan bli bättre… Det är den som är otrogen som är räddast för att vara elr bli ensam… Jag vet.
Svaret är individuellt… Jag trodde jag kunde förlåta, trodde jag förlät.
Började om, försökte se mannen jag älskade med samma ögon som innan, funkade inte, försökte se han med nya ögon, det funkade inte heller.
Allt som byggdes upp under många många år raserade på en kort sekund.
Hur stark grunden relationen byggdes på så raserade allt ändå, som ett korthus.
Vi försökte limma ihop, bygga om, börja om, om och om igen.
Förtroendet var allt för skadat. För många lögner, man kan inte svälja allt det finns gränser. När väl saker gått sönder även om det är lagat så syns lagningen och det behövs inte mycket för att det ska gå sönder igen.
Det värsta är inte att förlora kärleken, det värsta är att förlora tilliten till allt.
Till sig själv, sina känslor, tankar… vem man är… och alla varför. Alla varför som aldrig får svar. Man ger sig allt till priset av sig själv. Vi kämpade med klor och näbbar. För barnens skull, nej inte alls för barnens skull, det var för våran skull, för vi ville inte släppa varandra. Men till slut var vi tvungna för även om kärlek fanns kvar så fanns ingen tillit kvar. Det finns ett ordspråk… Kärlek övervinner allt… Nej det gör den inte… För finns inte tillit så är det svårt att bygga på bara kärlek.
Bara kärlek får mig inte att somna gott om nätterna… Däremot tillit, ärlighet och lojalitet.
Otrohet har alltid varit en principsak hos mig, har aldrig tänkt att jag skulle kunna förlåta. Förklara, ja, men inte förlåta.
Nu står jag själv med ett annalkande beslut. Min livspartner har varma känslor för en arbetskamrat, han har haft det genom ett år…under det året har han varit på väg ifrån oss(mig och barnen) flera gånger för att han är ”förvirrad”, men han vet inte ”vart han ska ta vägen”. Han tycker så mycket om oss, säger han.
Inget har hänt mellan dem – jag tror honom – men känslan av att han inte är på rätt plats finns kvar. Han lider. Jag lider. Det är så hårt att känna att jag måste släppa honom, trots att han alltid har varit my soulmate – min drömprins. Genom alla dessa åren har jag alltid litat på vårt förhållande och vår framtid. Men jag kan ju inte tvinga honom älska mig. Jag vill att han ska vara glad och är det med en annan så får det ju vara så. Men jag blir bara sjuk i sinnet och så fruktansvärt sårad av att se honom distansera sig från mig. ”Ge din kärlek till barnen” säger han…
Otrohet handlar inte bara om sex, det handlar om var känslorna ligger…hur länge ska jag vänta på att han ska känna sig för känslomässigt? Han säger att jag måste vänta, men det känns som om jag förblöder på vägen…
Jag vet inte hur man överlever en sådan här sak, hur man kan laga och läka såren. Ta tillbaka alla orden som är sagt, all tvivel som är framförd.
Jag skrev mitt inlägg, nedan, innan jag läste ditt. Eftersom jag känner så stark sorg och förtvivlan även när vi bestämt att dela på oss så förstår jag verkligen dina känslor som vill fortsätta relationen. Sveket består för min del i att det finns känslor för någon annan. Men svaret på hur du ska gå vidare kan bara du själv ta. Det tar hårt att veta att sin partner är attraherad av någon annan. Lycka till och tänk på dig själv också i detta. Kram
Bubblan har spräckts. Jag kollade hans mobil. Att jag inte har gjort det innan… De har efter deras flirt förra året haft ett kärt ”arbetsförhållande ”. Sms-konversationen tyder på mkt känslor. Ord som puss, kram,saknar dig, ring mig…
Att jobba och flirta på den nivån gött det svårt att laga ett trasigt förhållande sidan om… Och våra liv och tre barn kommer i kläm.
Sveket ligger i att låta tiden gå. Att inte erkänna och ta tag i saker. Att sätta resten på ”paus”.
Känslor är svåra att styra men man kan skapa bästa förutsättningarna för framgång i rätt riktning.
Frågan var gränsen för otrohet går är svår. Jag och min man bestämde för två månader sen att gå skilda vägar, jag tog efter mycket vånda det slutgiltiga beslutet men vi har varit två om att bidra till att det blev så här. Jag har trots detta haft känslor in i det sista, och har kanske fortfarande, men vårt sätt att leva tillsammans har inte varit kärleksfullt på länge. Sedan en vecka fick jag veta att min man kommer att bo hos en kvinna från jobbet, som han kallar sin tjejkompis, fram tills jag flyttat ut vilket sker om drygt en månad. Jag märkte att han inte kom hem på nätterna och då kom detta fram. Vi har vars ett barn, som är stora, och han kommer hem en stund på kvällen och sedan kör han till henne. Det känns fruktansvärt varje gång han kört och jag vet att han är hos någon annan. Idag fick jag veta att det även finns känslor med i bilden och att han sover i hennes säng. Han säger att det ju är slut mellan oss och att han inte är otrogen. Jag känner mig så oerhört sviken, ledsen och förnedrad. Är våra år inte värda mer? Är allt kämpande som jag (vi, även om han mest blundat för problemen) gjort under lång tid inte värda något? Har han inte haft känslor för mig eftersom han träffar en annan kvinna innan vi ens är skilda och flyttat från varandra. Frågorna är så många och sorgen och besvikelsen så stor.