Mannen berättar att kvinnan vänder honom ryggen varje gång han vill prata med henne om det som inte fungerar i förhållandet. Han har kämpat i ett par år för att nå fram, men hon är antingen för trött eller ”fullt upp över öronen.”
Jag har lärt mig genom mitt jobb att människor oftast har en magkänsla när det är något som inte stämmer, men av olika anledningar vågar de inte kommunicera ut oron och funderingarna. Kanske är det resignation som ligger bakom. Försök efter försök utan tillstymmelse av resultat!
Skulle du vilja flyga med ett flygplan där piloten och flygteknikerna gäspar åt behovet av regelbunden service och kontroll. Skulle du lämna resan åt intuition och ”lita på processen”?
Så varför upprepas den här sortens inställning gång på gång i relationer? En partner som bara tycker att du ”krånglar till det”, att en förfallen tillit, avsaknad av fysisk närhet, och ta dig och tvåsamheten för givet inflation, inte är något problem.
Fråga dig själv:
”Hur generös är min villighet att stretcha mig till självutplånande anpassning? Allt för barnen och familjens skull.”
Hur många år till är du beredd att offra? Hur många tårar till? Hur många fler steg i ensamhet med en skugga vid din sida?
Jag är ingen person som förespråkar lättvindiga avslut. Tvärtom! Men det går aldrig, inte under några som helst omständigheter att fortsätta med förnekaren, härskaren, den emotionella ryggtavlan, offret, pajasen som skojar bort allt du säger…
Förnekelse och bortförklaringar är relationsdödare!
En partner som ser problemen, är villig att jobba med sig själv och är kommunikationsöppen signalerar:
”Jag tar det här på allvar. Jag menar väl med dig/oss. Du är ingen automatisk och slapp självklarhet för mig.”
Går det att fortsätta en relation med någon som envisas med att blunda och gå runt med ear plugs och hörselkåpor? Nej! Inte om du är omtänksam med din livstid och lycka.
Låt inte separationsoro och rädsla för ensamhet få trumfa din inre sanning och självrespekt. Dina val och vanor skulpterar dig, så gäspa därför inte uppgivet.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Jag finns här för dig – michael@separation.se
Jag hamnade där, utplånade jaget.
Vi diskuterade, men när alla diskussioner slutar anklagande, och med samma sak, oavsett vad som tas upp från början. Så gav jag upp.
Tystnade. De ensidiga diskussionerna tog bara kraft, och ledde enbart till att jag tappade mer och mer självkänsla.
Så glad att jag fann styrkan att skiljas!
Så glad att jag känner att jag hittat mig själv igen, starkare och tryggare än någonsin.
Så tacksam för de människor som hjälpt mig, och som finns i min närhet.
Tacksam för den här sidan, som också hjälpt mig att inse hur sjukt allt varit under så många år.
Det är mitt i krisen så skönt att se/ höra att man inte är ensam om att känna sig i hörd/ tagen på allvar, i diskussioner. Självutplåningen som leder till känslan av att man inget är värd, lika bra jag är tyst, då allt som sker ändå är mitt fel. Är så arg och samtidigt så ledsen nu när jag mer och mer ser vad han gjort och hur kunde jag tillåta detta? Skilsmässan är inte lätt då han inte vill prata alls utan flytt från 30 år tillsammans och jag är ensam kvar och försöker förstå.
”Jag tar det här på allvar. Jag menar väl med dig/oss. Du är ingen automatisk och slapp självklarhet för mig.”- Precis det visade han efter en speciell händelse. Men när jag sedan inte var så snabb att bearbeta det från min sida var han väldigt snabb på att skrika och gapa igen. Att saga att han aldrig ville se mig mer. Ja då drog jag. Men vad sager han då efteråt? Att jag var så jäkla snabb att gå. Jag kan ju tjafsa om allt annat varför kan jag inte tjafsa om det? Allt blev bra igen. Men jag får en dipp igen. Han marker nog att det är allvar. Då är jag det bästa som hänt honom! Att vi hjälper varandra ur detta, vi fixar det. Men jag marker ju hur det tar på mig. Jag kommer aldrig ifatt. Vi är aldrig på samma nivå. För jag blir alldeles matt av alla hårda ord och uttryck så jag landar aldrig i någon harmoni och lugn.
Det låter som om han är livrädd och vilsen i sig själv och/eller i ert förhållande. Han låter inte trygg i sig själv.
Jag lider med er båda. Men jobbet måste man gör själv. All styrka ❤️
Tack LA. Nej jag tror att vi båda är väldigt vilsna. Vi vill så mycket båda två men vi når inte dit… Jag känner att jag försvinner i det tomma intet om jag inte gör ngt åt saken NU.
Ja fy, tyvärr känns det bekant. Att inte förstå varandra, att inte nå fram, man vill men kommer inte dit. Man har liksom kört fast, för länge sedan. Det är svårt att hamna rätt när båda befinner sig i kaos.
Kram till dig
Har läst dina blogginlägg under en period nu och slås av hur mitt i prick du lyckas formulera det jag känt!
Du sätter ord på känslor jag hade under mitt 18-åriga äktenskap som var en ständig kamp. Han var snäll, och sa alltid att han försökte ”på sitt sätt”. Jag upplevde att jag nådde fram till honom 5 minuter ca en gång i månaden. Att jag kunde se att det glimtade till i hans ögon. Resten av tiden var han väck. Jobbade hela tiden, skojade bort de jag sa eller blev arg över det jag sa. Var alltid motvals; sa jag A sa han B. Alltid. Vi kunde inte ens laga mat ihop utan att bli osams.
Jag älskade verkligen honom. Jag kämpade och lyfte på varje sten för att vi skulle funka ihop. Jag älskade honom, men jag nådde aldrig fram till honom.
Han fick mig att känna att jag inte var ok. Att jag borde vara gladare, spralligare, mer social, mindre krånglig och det gjorde ju att jag ”blev” sån. Att jag kände att han inte tyckte jag var ok som jag var. Att mina känslor inte var betydelsefulla. Att jag borde vara på ett annat sätt. Han jobbade alltid och jag var allt som oftast själv med barnen. Och när han väl var hemma ville han träffa folk. Jag ville att han skulle vilja vara hemma med oss, men det var inte så. Vi var liksom inte tillräckligt ”roliga” att vara med för honom.
Till slut kände jag att jag inte kunde andas längre och trots att jag älskade honom så lämnade jag honom för 2,5 år sen.
Till en början fick jag så mycket energi och kände så mycket lycka och eufori över att jag äntligen lämnat honom att jag knappt kunde sitta ner.
Men dagen innan jag skulle flytta (tre månader efter beslutet) så åkte jag ner i ett svart hål. Jag grät och grät. Verkligheten kom ikapp, liksom.
Jag och barnen (tre) flyttade till mitt nya underbara lilla hus och jag kände mig ensammast i världen. Jag hade många nära vänner som stöttade och lyssnade, utan vilka jag inte hade klarat mig!!
Nu till det svåraste: Han var ledsen i en vecka då i början. Sen träffade han en ny kvinna nästan direkt efter att jag flyttat.
Han verkade inte vara ledsen överhuvudtaget. Precis som att jag byttes snabbt och lätt ut mot en ny och att våra 18 år var betydelselösa.
De blandade snabbt in alla barnen och jag var helt förtvivlad. Jag sov nästan inte överhuvudtaget under flera månader. Jag ville inte ha honom tillbaka, trots att jag fortfarande älskade honom. Men det gjorde så ont att bli utbytt, som att jag aldrig betytt något.
Nu har det gått över 2 år och jag har träffat en underbar klok man som älskar mig precis som jag är! Som lyssnar och förstår och vill ha mig för att jag är den jag är! Jag får vara sur och ledsen och arg och glad och allt däremellan!
Vi träffades 1 år efter skilsmässan och jag var egentligen inte färdigsörjd, men han stod kvar vid min sida och förstod och stöttade och lyssnade!
Men fortfarande finns sorgen över mitt ex och vi har svårt att kommunicera. Yngsta barnet är 13, så de är relativt självgående och vi behöver inte ha så mycket kontakt.
Men hans nya känns det fortfarande svårt med. Som om hon har allt det där som inte jag hade. Att hon fått honom att lyssna och bli den omtänksamma man som inte jag lyckades med. Sånt ältar jag fortfarande om än i mindre grad. Det tar nog tid.
Och under vägen dit så läser jag din blogg, Michael, med glupande aptit, för jag tycker du verkligen säger det så rakt in i hjärtat!
Tack!!
Rätt in i hjärtat igen! Du skriver så bra tack! Bara så svårt att ta steget.
”Jag menar väl med dig/oss. Du är ingen automatisk och slapp självklarhet för mig.”
Precis så känner jag. Jag tar verkligen henne och oss tillsammans på allvar – jag vill väl med henne och oss. Jag vill att hon känner min vilja av att finnas till för henne.
Kärleken vill väl och kärleken är god! Visst, jag har absolut yttrat en del hårda ord men det har jag gjort för att jag helt enkelt bara ser till det som är viktigt, vilket jag vill stå upp för. Hon, med sin person är en del av vad som är viktigt för mig. Var och en av oss finns det ju bara ett exemplar utav. Vissa berör mer än andra (oavsett relationstyp såklart men i detta fallet är det nog uppenbart vilken känsla jag har för kvinnan i fråga) och därför ser jag upp till henne fantastiskt mycket. Hennes sätt att vara och hennes sätt att se på livet berör mig djupt och hon inspirerar mig oerhört mycket med sin personlighet.
Nu till något som kan tyckas något motsägelsefullt mot vad jag nyss skrivit men något jag inte berättade för henne var att även jag gick och bar på ett tvivel under en period. En väldigt kort period, men dock. Jag ställde mig frågan några gånger ”Är detta rätt? Ska jag stanna kvar?”och varje gång svarade mitt inre: ja, på frågan. Därför valde jag att stanna kvar och det ångrar jag inte en sekund. Just tack vare hur djupt hon berör och sättet hon gör det på. Enastående vackert!
Det här inlägget och många mer därtill här på bloggen går rakt in i hjärtat på mig.
Just det här stämmer så bra in på min och sambons relation. Han den tysta som blir tystare och tystare när jag tar upp ämnet om våran relation tillsammans som går utför.
Jag i min tur blir även tystare och jag har så fruktansvärt svårt att ta upp viktiga saker jag går och känner, ältar och är ledsen över när de gäller vår relation.
Det har successivt blivit så då han inte svarar mig och ibland med något hummande. Vet inte alls vad han tänker och vart jag har honom.
Sista gången när jag frågade om vi kunde planera in ett pratsamtal så svarade han som alltid med tystnad. Efter några minuter, då han nämner att han tycker att han har en till chef här hemma!
Finner inte orden utan får fram något med att så ska han inte känna det. Sedan helt tyst mellan oss bägge.
Efter det har jag inte försökt med någonting.
Vill säga så mycket (som jag skrivit och formulerat i mina skrivböcker). Men får bara inte fram det.
Jag brister snart känner jag för på något sätt måste jag få ur mig allt jag bär på till honom…
Xxx