självförtroende

Jag vet hur lätt det är att ge råd till andra som sitter där med brustet hjärta: ”gå vidare! Du är värd så mycket mer.” Men att i verkligheten komma till punkten: ”jag accepterar att det är över. Vi kommer inte att leva tillsammans mer”, är någonting helt annat.

Vem är inte beredd att kämpa till sista blodsdroppen för någon vi älskar? Kruxet är bara att två måste vilja det.

Minns hur det först knöt sig i magen när jag skulle uttala det högt: ”det är över! Jag väljer att sluta anstränga mig för det här.” Samtidigt hände det någonting bra på insidan. Det var skönt att sluta kämpa, inte behöva fråga andra vad de tyckte jag skulle göra, eller försöka vara taktisk för att hon skulle ändra sig och komma tillbaka.

Ansiktet kändes mjukare, temperaturen på stressen sjönk dramatiskt. Det var en känsla av att landa i sig själv. Jakten på bekräftelse hade kommit mot sitt slut. Tänk att jag nådde hit!

Det jag beskriver är inte något som händer på en dag, vecka, månad, utan i mitt fall, ca ett år. När det kommer till emotionell smärta vill vi så gärna att det skall gå över snabbt. Vi vill inte befinna oss i träsket av ensamhet, kaos och smärta, utan få vara lyckliga, hela och fria. Vem vill inte leva lätt?

De flesta är nog överens om att ett par besök på gymmet och några dagars sund diet inte skapar någon styrka och idealhälsa. Som i så många andra sammanhang måste jag använda det tråkiga ordet: process. Det handlar om repetition, dag efter dag, men inte med vikter som i gymmet eller oändliga fotnedsättningar i löpsåret, utan upprepningar av uppbyggande tankar, acceptans och vinnande av nya insikter. Säger bara: tiden som vän!

tillit

Det finns det inga smarta och enkla lösningar. Det är en resa – inåt:

ACCEPTANSEN BEHÖVER ERÖVRAS DAG EFTER DAG, TILLS DEN PLÖTSLIGT BLIR AVSLAPPNAT SJÄLVKLAR OCH SITTER BEHAGLIGT I BRÖSTKORGEN.

Acceptans är inte detsamma som att ge upp och leva på knä, utan att bl.a. ha förmågan till att rikta energin dit det finns en mottagare och möjligheter, som kan få komma ut på scenen och presentera sig.

Finns det något du behöver börja acceptera? Vad i så fall min bloggvän?

Michael Larsen – livscoach