Jag tänker inte på det narcissistiskt självupptagna, bullshit mig själv bedrägeriet med sockervadd över en 10 dagar gammal pizza, affirmationer som skapar världsfred genom mina allälskande andetag…
Utan hur du kan stoppa projekten och de eviga kampanjerna som motarbetar dig själv. Valarbetarna i ditt huvud som ständigt propagerar kring hur liten du är som person.
Varje gång du uttalar någonting negativt om dig själv, tänker en självförminskande tanke eller ber om lite bekräftelse, bekämpar du självvärdet (nästan alla sysslar med det!) Det sker i det fördolda – det omedvetna. Trähästen som utplånade staden Troja bor i många av oss.
Självkärlek är handling – varje dag. Varje dag! Beteenden som gör att du börjar respektera och tycka om personen du. Varje gång du söker kraften utifrån: på dejtingsidor, Fb, eller var du nu energitankar, så stanna upp en liten stund:
”vem är jag utan detta? Klarar jag av att vara urkopplad under en dag eller två? Kan jag stå upp för mig själv under tryck utifrån? Vilka tankar om mig själv tar utrymme när bruset läggs åt sidan?”
Empatiskt iaktta, utan att värdera och döma. Förlåta dig själv för misstagen och icke perfektionen.
Om vi inte tar oss tiden och energin till att jobba med oss själva och hitta kärleken till jaget, kommer våra parrelationer ständigt att sätta tummen rakt i våra sår.
Känner du hjärtslagen? Ansiktet? Det verkligt betydelsefulla? Kraften!
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Jag har efter ett års kämpande fram och tillbaka lämnat min partner… Han gav mig väldigt mycket kärlek, men inte när jag var mig själv. Låter konstigt, men jag har anpassat mig så mycket att jag glömt bort vem jag är. När jag ”vaknar” upp och försöker vara jag, då blev det bråk mellan oss. Det gör ont att vara ensam nu. Men jag behöver det. Jag varken orkar eller kan ge eller ta mer nu. Jag känner mig så VILSEN. Jag var ganska ung när jag träffade min första man. Vi fick 4 underbara ungar ganska tätt. Efter ca 20 år tillsammans ville jag inte mer. Han var jättesnäll och vi hade verklgen byggt upp ett bra och tryggt liv. Men redan här anpassade jag mig…på ngt sätt lät jag mina mina önskningar, krav mm få vänta, eller bli ”omplacerade”. När jag efter skillsmässan träffade en annan man, alldeles för snabb efter, endast 3 måndader efter, blev jag tokkär. Han var en helt annan person än min ex man. Men att vi nu efter 4 år försökt få ihop först ett samboförhållande och sedan ettsärboförhållande känner jag att jag kan inte längre. Droppen är att han är så mycket jag, jag och jag. Jag orkar inte anpassa mig mer. Vill inte. Nu vill jag göra DET jag vill. Jag har för stunden inga större krav mer än att bara vara, bara göra som jag vill. Jag är så klart livrädd att aldrig kunna hitta ngn kärlek igen…gör ont och veta att mitt ex kommer kanske att hitta ngn annan snart…Men jag kan inte längre. Har tappat mig så mycket själv så jag måste hitta mig. Hoppas jag tagit rätt beslut,men här och nu känns det rätt…
Du är stark i dig själv eftersom du lämnat. Jag kan känna en avund till er som har tagit steget vidare……den känsla du beskriver med din fd man så är det jag har känt länge…..24 år har vi varit sambos och det har varigt upp och ner i vårt förhållande men nu har jag tappat känslorna totalt 🙁 idag kom han med en blombukett och jag blev inte ens glad …även fast jag sa det till honom…..ja just det för att göra honom lite glad :/ känns som att jag kan INTE slappna av i hans sällskap längre…..jag vet att jag bör ta steget vidare men jag är orolig och innerst inne rädd för vad som kommer ……Kram till er starka <3
Anni;
Tack för dina ord! Du kommer att orka och vilja den dag du känner dig redo. Det är en process. Det är inte bara att lämna, det är många om och men man ska igenom. Men när tanken väl satt sig lite, kommer det att ge sig på det ena eller andra sättet. Kanske du kommer fram till tillsammans med din sambo att det är och kommer att förbli ni. Ni kan kanske lösa det tillsammans. Eller så kommer du fram till att nä, nu är det dags att vara bara jag. Jag varken orkar eller vill ge eller ta.
Ta en dag i taget och känn efter lite då och då…
kram tillbaks.
Vad jag känner igen mig i det du skriver Anni. Jag har oxå totalt tappat mina känslor. Har verkligen försökt kämpa att hålla liv i dom men nu går det inte längre. Allt det fina han gör och säger har ingen effekt eller betydelse längre när jag inte längre har de rätta känslorna. Jag känner inget tillbaka. Tyvärr!
Han är ju en fin man.
Jag vet oxå att jag bör ta steget vidare, att jag inte ska nöja mig med det här livet som vi har. Ett tryggt och bekvämt liv men inget mer.
Jag MÅSTE ta steget, jag SKA ta steget, men när???
Jag har en tidsplan i huvudet som borde vara bra för hela familjen fast just nu känns det tungt. Helst ska det ske imorgon…
Kramar till dig Anni!
Tack Josefina!
ta det lungt du hinner! kram
Ja, man gör väl det. 😉
Kram
Mia
tror att han känner detta på sig… 🙁
Hej Vilsen!
Känns det rätt här och nu så kommer det att kännas rätt i framtiden oxå.
Vilken befrielse att ha bestämt sig och tagit steget.
Och så härligt tänkt att bara vara, bara göra sånt som du vill och hitta dig själv.
”Doing what you like is freedom.
Liking what you do is happiness.” 🙂
Lycka till med ditt nya liv!
Kram
…du tvekar fortfarande Josefina. Längesen jag var här inne och läste, men vad hände med den drivkraft du visade tidigt på året?
det är inte lätt och nu har hon en plan, låt det ta tid, det går upp och ner i alla förhållanden, så hon kommer nog dit också—–det som ska ske det sker ändå…
Åh, det är som att läsa om mitt eget äktenskap…. Jag vet inte heller vad jag vill längre efter 30 års anpassning till man, barn och ett ständigt väderberoende företag. Vad vill jag egentligen?
Har just nu enorma problem med att tycka om mig själv, eftersom jag sviker min man och min familj genom att inte älska längre.
Allt känns så svårt, hur lämnar jag utan att förstöra för så många?
Vill just nu helst krypa in i en koja och bara vara ifred…..
Ditt inlägg ger mig lite styrka i allt! Lycka till i fortsättningen, hoppas jag också orkar ta det sista steget….
känner med dig, men det låter som en bra ide….gå i ide och låt tiden göra sitt jobb….. 😉 lycka till
Låt det växa fram….känslan av dig och vad som är rätt för dig! styrkekram
Jag kan ibland få dåligt samvete över att jag trots allt jag varit med om mår okej. Liksom att ”så här bra kan inte livet vara, trots allt som hänt”. Jag tycker om mig själv, trivs med mig själv, kan det verkligen vara så? Jag försöker landa i att det faktiskt kan vara så här. Jag är oerhört tacksam att jag står där jag står idag. Jag är tacksam att få ta några djupa andetag och andas in den krispiga höstluften och njuta av den. Jag har insett att livet inte handlar om att man måste ”ha någon”. Jag har mig själv, jag tycker om mig och det försöker jag visa till mina barn.
Tack än en gång för dina inlägg Michael.
Tack återigen! Ofta känns det som att du vet precis var just jag är på min resa, för jag får så ofta precis det jag behöver höra just då!
Mitt äktenskap har satt tummen i alla mina sår! Men jag orkade inte tar mig ur det. När min man till slut valde en paus sjönk jag som en sten.
Men oj så jag inser att det är precis detta jag behöver. Jag som inte har haft några vettiga gränser alls mellan mig och min man, jag som låtit hans mående sätta agendan för mitt mående, jag som låtit problem för dagen definiera hela vårt förhållande. Jag behöver verkligen denna pausen.
Det är ofta ångestfyllt och fruktansvärt, men jag lyckas mer och mer stå på egna ben, behålla energin inom mig, inte söka bekäftelse uifrån, känna mina egna hjärtslag och låta det vara gott och nog. Och som jag växer. Jag både älskar och avskyr denna process. Och blir ofta galen på vetskapen om att det just är en process, som jag måste låta ha sin gång.
Men så; det har börjat smyga sig på en känsla av att det är helt, gott och fullständigt när jag går helt för mig själv. När ingen är där för att se mig, prata med mig eller veta var jag är. Utan jag går helt för mig själv. Och har kommit på mig själv med att känna det jag tror är lycka mitt i detta, jag själv mitt i mitt liv – lycklig. Det känns konstigt och mycket, mycket ovant.
Fortfarande hoppas jag på en återförening med maken, men inser också att det i så fall inte kommer att vara samma människa som återförenas med honom. För den här processen tror jag kommer att vara livsförändrande för mig. Mitt liv kan aldrig mer bli detsamma när jag har börjat smaka på KRAFTEN, som inte kommer någon annastans stans ifrån än inifrån min egen kärna.
Tack Michael för att du hjälper mig att se mig själv!
Så underbart det låter, jag vill också dit!!
så bra du beskriver processen….just så känner jag också, det är jobbigt att gå igenom det, men belöningen av att växa som person är underbar……tack för hjälpen! kram
Tack detsamma Mia! Du hjälper också mig med dina kommentarer här! Ta hand om dig. Kram
Tack!! det var roligt att höra! kram
jodu, dom där valarbetarna går aldrig hem! så jag har nog gjort dom till halvvänner, för vad gör man när man inte kan kasta ut dem? jo jag intalar mig att jag nog behöver dem iaf ibland……för att inte få storhetsvansinne…..? 😉 för att vara förankrad i verkligheten som inte alltid överensstämmer med bubblan jag lever mitt liv i? för att behålla litet ödmjukhet när vekligheten slår en på fingrarna? jo jag vet att jag borde omvandla det till kärlek, glädje och empati……jag jobbar på det
Det här var precis vad jag behövde läsa just nu! Jag separerade med min exman för ett år sedan och har mått fantastiskt bra och blivit bekräftad av andra hela vägen men nyligen så kraschade jag och insåg att jag inte klarar av att vara utan bekräftelsen och uppmärksamheten. Jag ska utmana mig själv att stänga ner över helgen och bara vara med barnen och försöka hitta det som är JAG. Jag vet att jag måste lära mig att acceptera att jag duger som jag är, även utan någon vid min sida. Jag har tidigare ”nöjt” mig och intalat mig att jag varit kär bara för att jag inte kan vara ensam. Är så tacksam över bloggen!!! Den ger mig styrka!
Du fixar det!
❤️
utmaningar är bra! styrkekram