Någon frågade mig var det jag skriver kommer ifrån. Svaret blev: egna erfarenheter, klienter och (blogg)vänners berättelser. Utan allt detta hade det inte funnits någonting trovärdigt att säga.
Minns en dag för ett antal år sedan då jag var mitt i min skilsmässa: satt uppe på ett kafé med stora glasfönster och tittade ned på gågatan som var fylld av julhandlande människor. Känslan i kroppen var fruktansvärd då jag såg alla förväntansfulla och lyckliga familjer. Det var veckor/månader av att enbart försöka existera.
Med en kaffe i handen, klump i halsen av misslyckande och ensamhet tänkte jag att den här erfarenheten inte skulle få knäcka mig: ”en dag skall jag hjälpa andra i liknande situation.”
Vet att det just nu finns människor som känner desperat längtan efter en som inte är vid deras sida. Som brottas med tankar:
”Skall jag sända ett sms eller är det att förlora en del av självrespekten?”
”Jag kanske skulle ta och köpa henne en nyårspresent? Eller blir det fel?”
”Undrar vad han gör nu? Finns det en annan med i bilden?”
Alla ni kämpande människor med så många konfliktfyllda känslor!
Ett par frågor som kanske inte har något tydligt svar men som ändå kan vara bra att ge lite utrymme:
Är det henne/honom allt handlar om? Finns det minnen som målas upp i nostalgiskt skimmer nu när det tagit slut? Så här med alla helger?
Det är lätt att förlora klarheten i tanke/känslolabyrinten – det kan ligga nära till hands att romantisera. Bultande passion som skapar desperation.
Kärlekens syfte är att ge lycka, djup närhet och ro på insidan. Den vill hela tiden vårt bästa. Alltid.
Rör dig med människor som finns där på riktigt, som inspirerar, får dig att skratta, gör att du kan växa, slappna av och sova gott om natten.
Tänk om flera procent av tiden tillsammans med någon går ut på oro, otillräcklighet, vara krycka åt en stukad personlighet (NEJ, det är inte din uppgift att fixa någon), ensamhet i soffan och ständig undran: ”tänk om…”
Det här livet är ett flyktigt ögonblick. Ge plats i hjärtat åt den som finns med hela sig själv.
Michael Larsen – relationscoach
”Tänk om flera procent av tiden….” Ja – trots några år efter separationen dyker det upp fnurror kring ekonomin för barnen och jag hamnar i ett virrvarr av tankar, stress, minnen, förslag på mängder av olika formuleringar till det sms jag behöver skicka honom.
”Om jag skriver så här… nej- då blir det en ironisk kommentar tillbaka… men om jag skriver … nej då blir han upprörd och talar om för mig hur och vem jag är… men om jag …” osv osv…
Manipulationen och härskartekniken sitter i min ryggmärg och jag vill inte falla i gropen av att ha svarat på ett sätt som jag inte tänkt. Flera procent av min tid i ett annars gott liv äts upp av dessa gånger jag och mitt ex behöver reda ut något.
Jag vet ju att om jag bara gör som han säger och tycker så går allt så smidigt. Då kan vi prata i telefon och t om skämta. Så som det var förr när vi levde ihop och jag var avtrubbad och knappt kunde tänka klart utan bara höll med och lät honom prata.
Nu kan jag tänka klarare och ser vilka gropar han gräver åt mig. Jag tar min tid att analysera hans sms och avslöja hans påhitt om utgifter han haft och vill ha pengar för. Det tar så mycket av min tid – flera procent av tiden…
Tänk att det är så svårt att ”släppa taget”. Vaknade nu på morgonen och har drömt om honom och känslan som sitter kvar är förvirring och längtan tillbaka. Så kommer tvivel och frågor; gjorde jag rätt som bröt upp? Kunde jag ha försökt mer, gjort mer? Varför blev det så här? Det sliter sönder en att mala och älta. Jag hoppas kunna känna klarhet en dag och verkligen kunna gå vidare utan tvivel.
Är exakt samma känsla som du cc. Bröt med min särbo för ca 2 månader sedan. det kändes som att det var rätt då. Men så kom jul och nyår och tvivlen kom. Precis som du så kom tankarna om jag gjorde rätt, om man kunde försökt mer. Det ter sig som en emotionell abstinens som är jättesvår att bära. Det är nästan svårare att gå vidare för mig just nu än det är för mitt ex. Varje dag är en kamp och samtidigt vill man nå fram till den där dagen då man känner ett inre lugn och tro på framtiden igen.
Å jag känner som du Cecilia…det som kändes fel när man var i relationen och som gjorde att jag lämnade för tredje gången på ett halvår funderar jag nu på om jag förstorade upp eller tolkade honom fel osv…känns som att jag glömt det som inte var bra och får leta i minnet för att påminna mig hur det kändes och hur jag ältade med mig själv och kände mig orolig när jag inte förstod varför han inte släppte in mig riktigt…det som var så jobbigt då känns som att det var jag som gjorde det stort eller nåt. Att det ska vara så svårt att vara stark i sig själv ensam. Vill inte leta efter någon men det är tufft när man inte vet hur länge det ska känns såhär…som att man är beredd att kompromissa bort sig själv för att inte vara ensam, en sån vill jag verkligen inte vara. Men rädslan kommer att jag alltid ska vara ensam, kanske träffar jag aldrig någon mer som det funkar med….
Tänker på ordet ”separation”. Jag läser mycket på bloggen för att hela mig. Det finns så mycket kloka, empatiska och medmänskliga texter här. Jag rekommenderar mina vänner att läsa och säger då att det gäller allt i livet. Det handlar inte bara om att göra slut på en parrelation.
Under min promenad igår fattade jag att det är en mycket större separationsprocess som pågår i mig hela tiden. Den pågår oavsett om jag är i en parrelation eller inte. Efter att vi ”gjort slut” var den dock mer smärtsam och dramatisk inom mej. Jag hittade då den här bloggen och ”vänner” som söker ord beskriver hur det är att ”separera”.
När jag promenerar pågår en process där jag skiktar, sållar, separerar, skiljer agnarna från vetet. Ett dynamiskt ältande.
Något som stör mig (till och med provocerar) är dogmer, stämplar, klichéer och liknande. När jag möter sånt börjar jag direkt att vilja nyansera.
Relationsdomstolen skrämmer mig. Vem gjorde ”rätt” o vem gjorde ”fel” i juryns ögon. Den ”domstolen” är så knäckande och jag kommer aldrig orka ens försöka föra min talan i ett sådant klimat.
För mig föds ödmjukheten, nyfikenheten, läkningen och grobarheten när man får separera, skikta, nyansera och sålla.
Tack Michael o alla bloggvänner för att ni gör det möjligt ❤️
Är mitt uppe i den värsta krisen jag upplevt i hela mitt liv. Min älskade man sedan 28 år tillbaka berättade för några veckor sedan att han är osäker på sina känslor för mig och ”vet inte om jag är kär i dig längre” och ”har inget pirr i magen”.
Han slog undan fötterna fullständigt för mig i början av december, och jag förstår inte hur jag ska kunna fortsätta leva. Vi har varit varandras bästa vänner, förtrogna och livskamrater i hela mitt vuxna liv. Hur kan han bara sluta vilja vara med mig? Jag står här förtvivlad och panikslagen. Äter inte, sover på sömntabletter, har en avgrundsdjup ångest vissa delar av dagen, svårt att utföra den enklaste syssla. Han begraver sig i sitt jobb och jag står helt handfallen och klarar ingenting just nu…
Om en vecka ska vi gå på vår första parterapi, han har gått med på det men säger samtidigt att han inte förstår hur det ska hjälpa när vi inte har något”problem” att lösa, det är hans känslor som ändrats säger han. Han förnekar att han träffat någon annan. Sååå fruktansvärt olycklig …Det värsta av allt är att hur mycket jag än vill att det ska bli bra på något vis igen så är allt hans beslut.