Efter kanske flera år tillsammans är du nu ensam. Någon har funnits där, i bästa fall en bra samtalspartner, en vän, någon att dela praktisk vardag med, emotionella och fysiska behov som förhoppningsvis tillfredsställts. Jag sa förhoppningsvis.
Din identitet som person har formats av tvåsamheten och det är inte konstigt om den mentala GPS:n satts ur spel. Gemensamma vänner och familjemedlemmar som försvinner – ensamheten kan vara fruktansvärt svår. Ja, t.o.m. så avgrundsdjup att den väcker existentiell ångest, vilket många, många är beredda att göra vad som helst för att undkomma. Alla former av missbruk har sina rötter här.
Det kan göra väldigt ont att behöva bryta sönder trygghetsskalet och bygga en ny identitet. Det är inte alls ovanligt att människor stannar i något halvbra/dåligt, eftersom rädslan för det okända är starkare än tristessen i två(ensam)heten.
Du var kanske en ung person när du var ensamstående och singel senast. En välgrundad Jagupplevelse som vuxen utanför paridentiteten har inte hunnit formas. Är det konstigt om ensamhet uppfattas som ren terror? Ja, det är ett dramatiskt ord, men exakt så känns det för en del då de ställs inför ett helt nytt liv.
”Vem är jag nu? Hur skall jag klara mig? Vill någon ha mig igen?” Att orka ”sitta” igenom spillrorna efter det som inte fick någon fortsättning, är oundvikligt om vi skall kunna bygga en kärna av JAG (det bästa du kan ge ditt barn).
Det här kan låta klyschigt, men jag tror på det: ensamhet KAN vara slipmaskinen som putsar fram diamantens glans. Ensamhet kan med rätt support få oss att höja blicken, ta fram tydligare konturer av vilka vi är och vad vi vill. Ditt vackraste Jag blottläggs.
Vem vill du se resa sig ur det krackelerade skalet?
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
Jag förstår vad du menar och jag tror på det åtminstone logiskt. Känslorna gör så förbannat ont t.ex. just nu …..jag är så själsligt ensam. Jag har två underbara döttrar och några fantastiska vänner plus några bekanta som oxå visat sig bry sig väldigt mycket om mig plus min egen familj så jag är inte ensam så…..Min mamma dog i cancer för 2 år sedan. Mamma var en av de människor jag älskat mest. Kanske det låter konstigt men det är så för mig. Hon var allvarligt sjuk i 3 år och jag kände lite samma då. Jag skötte om mamma och vi hade fantastiska och fruktansvärda år ihop. Jag ”dog” en smula varje gång hon blev sämre….jag var så ensam med min sorg fast jag delade den
med flera och även mamma.Vi kunde bearbeta tillsammans
hur vi mådde osv I det här finns ingen gemensam väg ut. Han lämnade mig och är redan borta. Jag måste klara det här…
Stannar upp när jag läser dina ord maja, som blir en påminnelse om att inte ta någonting för självklart. Egentligen är det bara några få saker som verkligen har betydelse: relationerna, kärlek och längtan/viljan efter att få må bättre igen. Det är skönt se att du inte är ensam i det du går igenom. All, all värme till dig en dag som idag.
Hej Maja!
Vilken stark person du måste vara. Jag tror säkert att du klarar det här. Jag har det själv väldigt kämpigt efter min skilsmässa i juni. Att vara själsligt ensam förstår jag precis vad du menar med. Alla säger till mig att livet går vidare (en klen tröst) men att gå från vi till jag är svårt trots alla vänner/familj men hade vi inte dem ja då vore livet ännu värre.
Styrke-kram. Hoppas vi hörs.
Så fint skrivet! Det tog mig många år att lämna min man, rent känslomässigt. Jag var länge hans första val att ringa till o även han mitt. Vi levde isär som vänner, vilket säkert gjorde det känslomässigt ”segare” att liksom släppa. Först när han träffade en ny kvinna förstod jag att jag var tvungen att släppa ännu mer. Då började min väg mot att hitta min egen identitet. Så j___la svårt :-/ :-/
Tack för allt du delar med dig !!
Tack själv Mari för att du delar. Allt det bästa till dig:-)
Oj, det här inlägget var verkligen som att läsa ett tvärsnitt ur mitt eget liv. Tack att du sätter ord på det som ofta är svårdefinierat då man känslomässigt står mitt uppe i det. Det blir en tröst att genom någon annans ord förstå att det är helt ”normalt” att uppleva kaos, sorg och förvirring efter en smärtsam skilsmässa. Tack Michael! Och att det trots allt kan komma något gott ur det hela, då mitt ”Jag” kan resa sig ur askan likt en fågel Fenix. Alla mina drömmar och förhoppningar kan få nya vingar. Mina egna vingar. Önskar dig en fin lördag!
Tack Helena för din öppenhet och önskar även dig en fin helg.
Idag blev en riktig skitdag och jag blir skakad av att jag blir så ledsen trots att snart ett år gått. Ingen svarar i telefon, alla är upptagna med sitt. Jag hör om framtidsplaner från familjemedlemmar, om husköpsplaner och reseplaner, par som diskuterar middagsinköpet i matbutiken. Och jag ser ingenting. Jag känner mig så oerhört ensam plötsligt och jag blir omskakad då jag tycker att det gått så bra senaste tiden. I dag fungerar inget kompass, ingen GPS och tunneln som leder till den ljusare framtiden känns oerhört lång.Jag kommer på mig själv gråta när jag sakta går hem i mörkret från affären och matkassen har aldrig känts tyngre och hemma väntar ingen..
Jag känner igen den där känslan Maria, men den kommer att ge med sig. Känslotillstånd är inte konstanta. Sänk inte blicken, utan håll dig upprätt oavsett omgivningens ”lyckade” liv. Värme till dig.
Sist jag var singel var jag 21 år gammal…Det var över 20 år sen. Nu är det ca ett och ett halvt år sen jag orkade och vågade säga till min dåvarande sambo att ”nu vill jag inte mer”. Då hade vi varit tillsammans i tjugo år. Hela mitt vuxna liv. Vi hade två barn tillsammans, kämpat oss igenom glädje och sorg. Men kärleken var borta och jag kände mig så ensam i vår relation. Varken sedd eller älskad av min sambo. Jag var bekväm och lätt att leva med….Men som du precis skrev ovan så var det tufft att välja det okända än tristessen i förhållandet. Jag visste vad jag hade. En sjukdom gjorde att jag ändå valde att gå, jag kände att jag bara har ett liv och det vill jag leva och känna att jag lever. Det är fortfarande tufft och jag känner ibland en stor sorg över beslutet jag tog, men jag ångrar det inte. Jag försöker att hitta mig själv, vem jag är. Jag har fortfarande inte gjort det helt och fullt. Jag fick panik att i början vara i mig själv, ta mig igenom alla de jobbiga känslorna och sorgen, men det börjar att bli bättre och jag är inte längre rädd när sorgen kommer över mig utan jag sitter där lugnt och stilla och tar mig igenom den. Att inte veta vad framtiden har med sig och vad den innebär kan ibland vara jobbigt och kännas skrämmande men det behöver inte vara till ondo heller. Det lustiga är oxå att så många omkring mig säger att jag känns starkare och tar för mig mer nu när jag är på egen hand. Du är ”självstående” var det en bekant sa en gång, ”inte ensamstående”… Ja, jag står upp själv denna gången. Fast det betyder inte att jag inte vill ha någon att luta mig emot emellanåt. Jag vill tacka dig Michael, för dina kloka ord och tankar! De ger tröst och förhoppning om livet, gör även att jag tänker till och känner att jag inte är den enda här på jorden som känner och tänker som jag gör. Det är skönt att känna att man inte är ensam:-)
Jag lämnade min sambo efter att ha varit på akuten, han följde med men satt hela tiden o pillade på sin mobil. Jag låg där rädd ochk hade ångest totalt utlämnad. Jag gick till min son för att komma ifrån. Blev kvar där, sonen sa mamma gå inte hem för då blir du aldrig frisk. Jag har haft depression förr och när jag mått som dåligast haft mycket ångest har min son funnits där och min far o skjutsat till sjukhus osv. Min sambo sa att ta det bara lugnt så går det över, det är bara du som kan fixa det här. Han tänkte skjutsa upp mig själv till akuten för han måste hämta dottern på rridningen. Jag skulle ringa när jag var klar, vid min mors begravning försvann han o jag fick leta efter honom. Han klarar inte att prata känslor så mycket och mår dåligt av sjukhus,begravningar osv. Jag mår nu ännu dåligt pga dåligt samvete för att jag gick,känner mig oälskad och inte värd något ,jag älskade honom o skulle aldrig gjort de han gjorde mot mig,. Är lessen för att han inte älskade mig så som älskade honom. Känner mig så ensam,,