separera

Efter kanske flera år tillsammans är du nu ensam. Någon har funnits där, i bästa fall en bra samtalspartner, en vän, någon att dela praktisk vardag med, emotionella och fysiska behov som förhoppningsvis tillfredsställts. Jag sa förhoppningsvis.

Din identitet som person har formats av tvåsamheten och det är inte konstigt om den mentala GPS:n satts ur spel. Gemensamma vänner och familjemedlemmar som försvinner – ensamheten kan vara fruktansvärt svår. Ja, t.o.m. så avgrundsdjup att den väcker existentiell ångest, vilket många, många är beredda att göra vad som helst för att undkomma. Alla former av missbruk har sina rötter här.

Det kan göra väldigt ont att behöva bryta sönder trygghetsskalet och bygga en ny identitet. Det är inte alls ovanligt att människor stannar i något halvbra/dåligt, eftersom rädslan för det okända är starkare än tristessen i två(ensam)heten.

Du var kanske en ung person när du var ensamstående och singel senast. En välgrundad Jagupplevelse som vuxen utanför paridentiteten har inte hunnit formas. Är det konstigt om ensamhet uppfattas som ren terror? Ja, det är ett dramatiskt ord, men exakt så känns det för en del då de ställs inför ett helt nytt liv.

”Vem är jag nu? Hur skall jag klara mig? Vill någon ha mig igen?” Att orka ”sitta” igenom spillrorna efter det som inte fick någon fortsättning, är oundvikligt om vi skall kunna bygga en kärna av JAG (det bästa du kan ge ditt barn).

Det här kan låta klyschigt, men jag tror på det: ensamhet KAN vara slipmaskinen som putsar fram diamantens glans. Ensamhet kan med rätt support få oss att höja blicken, ta fram tydligare konturer av vilka vi är och vad vi vill. Ditt vackraste Jag blottläggs.

Vem vill du se resa sig ur det krackelerade skalet?

Michael Larsen – livscoach och mental tränare