Jag befinner mig på resande fot och sitter och skriver dessa rader på ett kafé i en liten stad. Med betoning på liten! Några äldre män sitter och diskuterar livet och samhället. Det verkar inte finns någon som helst tillstymmelse av framtidshopp när jag lyssnar på dem. Negativa meningar som förlamande mantran.

”Vilka smällar har de åkt på?” tänker jag för mig själv. Deras konversation gör att jag ställer några frågor inom mig:

Hur vet vi om vi gett det yttersta? Varför reser vissa personligheter sig upp gång på gång med fortsatt glöd i ögonen, medans andra sjangserar till suddiga skuggor?

Ser framför mig hur männen möts på fiket dag efter dag och ger näring åt varandras uppgivenhet. Förmodligen känner de igen sig i varandra. Både stöd och konservering av tankemönster. Känner empati.

Hur kan vi ge oss själva inspiration? Hur kan vi modellera hjärnan genom våra tankar och handlingar? Vilka känslor upprepas gång på gång? Vilka människor har vi tätt inpå? Vanor, vanor, vanor…

Det är en fin balansgång mellan att å ena sidan ha en vilja utav stål, som kan ta oss oändligt mycket längre än vad vi först kunnat drömma om, och att andra sidan kunna säga:

”Det räcker så här! Jag har gett allt jag kan. Jag behöver söka mig in på nya stigar.”

Den trygga vilan i att vi gav det yttersta. Och en smart och god vilja.

Det är en enorm skillnad mellan acceptans och resignation. Acceptansen gör att vi så småningom kan ta ett nytt avstamp uppåt. Se sköna vyer och känna lusten att röra oss i riktning mot dem.

Det finns en begåvning och talang som vi alla kan träna upp: förmågan att återhämta sig och bygga nya drömmar (inte att förväxla med luftslott). Små dagliga segrar längs med vägen är helt avgörande. En till synes obetydlig sak som blir så rätt att vi kan le en aning här inne. Och så ytterligare lite till nästa dag…och nästa.

Jag vet människor vars liv tagit en helt ny riktning ”bara” genom att läsa en bok eller känna sig sedd och uppmuntrad av en annan person.

Mitt liv handlar till stor del om att ingjuta hopp i människor (därför att jag vet hur det är att leva utan det). Att locka fram det som de själva inte sett och känt. Är så oerhört tacksam över mitt instrument (datorn) och att orden strömmar till mig här och nu. Jag tar ingenting för givet.

Det finns inget som är så potent och inspirerande som en upplyftande tanke/känsla/idé som tagit fäste. Den energin kan förändra precis allt!

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare

Behöver du prata med någon? Kontakta michael@separation.se