Jag hade en ångest som ständigt försökte hoppa upp på min rygg och bita sig fast. Ibland lyckades jag springa en bit, men efter ett tag så var den där igen. Jag levde ett liv som jag inte hade valt; skilsmässa, halverad tid med mina döttrar, en förlorad familjeidentitet och en massiv känsla av misslyckande.
Jag levde i exil i mitt eget psyke i flera år!
Det är som att ångest ”älskar” när vi inte har ordning på våra liv. Det är som om den blir insläppt på festen varenda gång, då det står så mycket uppdukat för känslan av värdelöshet att frossa i.
Det finns många nödutgångar för att slippa sopsortera och möta den egna personen. Vi kan göra djupdyk i dejtingappar, vara arga på ett ex, politiker, konstruera luftslott för att slippa se hur illa ställt det är med oss.
Psyket kämpar för att föra oss bort från problemets kärna: att vi känner oss så fruktansvärt ensamma! Vi försöker komma undan tomheten som tagit boning i bröstkorgen. Jag tror att de flesta av oss har den djupa längtan i sitt emotionella DNA: att få ha någon att älska och vara älskade utav.
När tomrummet blir för överväldigande går våra mentala försvarsmekanismer igång, och vi försöker skapa upplevelser av att ha kontrollen. Vi försöker så snabbt det bara går, hitta en ny partner. Ta ett extra glas vin i försök att slappna av och få illusionen av att ”allt ordnar sig!” Ventilera frustration på sociala medier. Träna flera pass om dagen. Konsumerar, spelar, chattar, porrsurfar…
Tillvägagångssätten är många då känslan av maktlöshet blir stor. Men det finns ingenstans att fly. Förutom tillfälligt!
Att känna mening, sammanhang och kärlek är nödvändiga beståndsdelar. Jag menar inte att vi måste vara i en relation för att kunna uppleva kärlek. Kärleken finns i så många former!
Ångesten försöker säga någonting till oss. Till mig kommunicerade den: ”du lägger allt ditt värde i händerna på andra. Du låter en partner och ett ex bestämma vem du är inför dig själv.”
Michael Thor Larsen – relationscoach
Ja, jag vet att när ångest kryper på mig är det en signal att göra ngt åt min situation.
Den har kommit att bli min vän.
Konstigt och så sant för mig.
Det var spot on i min svacka jag har just nu, den där gropen jag faller ner i titt som tätt, brunnen jag har så otroligt svårt att ta mig upp ur. Och det krävs så lite för att jag ska halka ner. Min situation är identisk som du beskriver, ett liv jag inte har valt och nu har det gått flera år och jag kommer ingenvart. Jag vill inte vara ensam och inte heller ha någon ny partner, jag vill ha kärnfamiljen som jag sörjer fortfarande. Hur kommer jag loss? Hur kommer man ur känslan att inte vara en riktig familj när jag är ensam med barnen? Denna enorma otillräcklighet och att greppa efter flyktiga lufthål, som ökar hopplöshets-känslan ytterligare. Känslan av att ha fastnat i ett kroniskt tillstånd, den livslånga sorgen, så många förluster i en förlust. Tung helg men det tröstar alltid att läsa här. Tack
Ja hur ska man orka bära runt på den här ångesten ytterligare en tid? Den ligger alltid beredd att gripa tag i mig, en doft ett inslag på tvn eller ett klädesplagg allt det kan trigga igång på en sekund och så på det den stora sorgen. Sorgen över att bli bedragen av mannen som jag älskade och litade på men som visade sig vara en skitstövel. Vill inte ha tillbaka honom men ändå denna ångest över det han utsatt mig för. Hjärnan vet att jag gör allt rätt för att ta mig igenom detta men ändå mår jag så dåligt och det har nu gått ett år sen vi skildes. Undrar om de personerna som är otrogna förstår vilken smärta/trauma de utsätter den bedragna för? Längtar till den dagen jag får känna mig fri igen.