Någon skrev: ”hur börjar man älska sig själv?” Jag har en lite försiktig inställning till det här med självkärlek eftersom det finns så många misstolkningar, avarter (narcissism) och andra dåliga imitationer.
Låt mig ändra riktningen på frågan lite: hur älskar vi en annan? Tänk på någon du älskar eller har älskat – hur gjorde du? Det bara var antar jag: närhet, tillit, respekt, se bortom brister, förståelse, förlåtande attityd m.m. Kärleken vill alltid det bästa.
När det kommer till oss själva blir det mer problematiskt. Varför? Varför förtjänar inte jag härinne det underbart omtänksamma?
Vi anklagar och kallar oss själva: ”idiot! Hur kunde jag vara så dum? Jag är fet, misslyckad, outbildad, gammal, osäker” osv. Tänk om vi pratade så med våra små! Varför säger vi det då till våra Jag?
Den genuina kärleken till den egna personen kan liknas vid den till ett barn: vi GER för att vi vet att det är det enda rätta. Det sker villkorslöst. Vi förhandlar inte och säger: ”om du gör det här och det här skall du få kärlek.” I alla fall inte i dess äkta form.
VARFÖR ÄR DET GRÖNT LJUS ATT BEGÅ ÖVERGREPP PÅ OSS SJÄLVA?
Kanske kommer det från rädslan att vi skall ”tro att vi är något.” Jante som en del av en kultur där det är bättre att trycka till sig själv än att uppfattas som uppblåst? Att hålla sig själv nere i förebyggande syfte.
Vad händer om vi börjar tycka om oss själva och slutar lyssna till koderna av ärvd litenhet? Vad sker i våra liv när vi slutar dela ut självvärdet (ett ord att låta sjunka in) till allmän poängsättning – en partner eller ett ex?
Vi behöver en beskyddande och kärleksfull inställning till oss själva: vara förlåtande gällande misstagen vi alla begår och istället se allt som ett lärande.
NÄR ÅKLAGAREN I DITT HUVUD TAR LÅNGVARIG SEMESTER KAN DITT SANNA JAG TA PLATS.
Om du inte vet hur du skall börja älska din egen person, så byt ut ordet älska mot att respektera och tycka om. Se över dina vanor (allt det där du upprepar dag efter dag).
Tänk om du kunde börja tycka om dig själv (gäller inte N personer) upp till åtminstone 25 procent av den du älskar. Vilken början!
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Kan det bli så att för mycket ”självuppskattning” och brott mot Jantelagen kan uppfatts som provocerande av den andra parten i en relation? Utan att vara N utan som en självständig individ med god självkänsla. Jag har upplevt att det finns behov av att trycka ner en om man är för nöjd.
Jag har upplevt det i en relation. Jag utvecklades och började tycka om den jag var och började bli, men min pojkvän, som inte ville utvecklas, stannade kvar i sitt mående och ville ha kvar mig där också. Så han kämpade med att dra tillbaka mig till den nivån han var på och som jag var innan. Min nya känsla hotade honom och hans vardag, som helst skulle vara som den alltid hade varit, och gärna så som han ville ha den, det vill säga på hans villkor. Jag ville mer och avslutade till slut relationen.
Det är väl möjligt att de kan bli. Då skulle jag ställa mig frågan om jag vill leva med en.sådan människa?
Personligen skulle jag välja bort en sådan andra hälft. Men alla gör vi olika
Har flyttat ifrån min partner men vi träffas fortfarande, men jag tycker mer om mig själv utan honom och jobbar förfull på att få bort åklagaren i mitt huvud. …
Jag tycker om mig själv och känner mitt värde. Men jag känner mig ändå väldigt ensam och tom sedan jag blev lämnad av den man jag älskade. Jag kan inte ge mig själv det som han gav mig och jag sörjer inte bara honom som person utan också den jag var tillsammans med honom och kärleken jag kände för honom. Oavsett hans brister och oförmåga att stå kvar. Jag har barn, släkt, vänner och jobb, så det kanske kan uppfattas som att det ”bara” är en bit som saknas. Men det känns väldigt tungt och ensamt, och i det perspektivet är det svårt att ”vara nog” för sig själv.
När jag har sörjt färdigt hoppas jag att jag så småningom ska kunna träffa en ny man som vill vara med mig och som jag kan känna lika starkt för. Det känns bara så svårt just nu att tro att det ska kunna inträffa. Jag är ärligt talat rädd för att stå inför många år av den här ensamheten som jag känner just nu.
Jag tycker inte om mig själv och känner inte mitt värde. Men jag känner som dig, jag känner mig väldigt ensam sen jag blev lämnad av mitt livs kärlek.
Jag känner också att jag inte ge mig själv det som han gav mig och jag sörjer också inte bara honom som person utan också den jag var tillsammans med honom och kärleken jag kände för honom.
Det känns väldigt jobbigt och tungt för mig med att inte få vara med honom längre utan att han har träffat en ny tjej.
”Jag är ärligt talat rädd för att stå inför många år av den här ensamheten som jag känner just nu.”
Jag är livrädd för det och jag har svårt och tro att jag kan känna lika igen.
Älskar honom så otroligt mycket än och han minns säkert inte mig längre för nu är han upptagen med den nya tjejen.
Det är fullt mänskligt att sörja en förlorad kärlek och det finns ingen tidtabell som säger när man ska vara färdig med det, men var försiktig Anette81, så du inte börjar identifiera dig med din förlust och gör din olyckliga kärlek till en livsstil. Det kan lätt bli en nedåtgående spiral som påverkar även din fysiska hälsa negativt. Gör istället allt du kan för att försöka gå vidare, hitta glädjeämnena i tillvaron och lämna honom bakom dig.
Charlotta
Det syns inte
Kan bara hålla med dig och känner likadant. Hoppas att man hittar kärleken någon gång.
Lycka till
Kram på dig
Du skriver så klokt tänk om det kunde vara så enkelt skulle vilja känna att jag bara kan vara i den egna personen, Du skrev det så bra känna tillit och respekt för mig själv och inte som jag så ofta känner att jag behöver vara mera än det jag är att inte räcka till att jag inte duger som jag är.. Att inte alltid känna att jag kan lite mer lite bättre, men för den skull inte sluta att utvecklas som människa..
Hör så ofta att vänner och kollegor säger att jag är så stark i mig själv men jag känner inte alls igen det på mig själv känner mig ofta osäker inte alls stark,..
Tack för stt du går mig att tänka och reflektera..
Att vara stark är att våga vara osäker ibland, att våga reflektera och att erkänna att man har fel ibland.
Däremot förstår jag inte detta om att kärlek till annan människa skulle innehåll krav på en prestation – jag har aldrig ens tänk i de banorna när jag är i ett förhållande, så är ju jag inte som andra.
Precis som Marie så är det bara biten med en partner som fattas i mitt liv, vilket jag tycker har en stor betydelse för att ha ett fullvärdigt gott liv.
Men den detaljen verkar ju vara absolut omöjlig att få till – skulle till och med kunna ta tillbaka mitt ex, eftersom fullständigt har ledsnat på att leva själv.